Hösten 2019 har varit oturshösten för mig, det har varit kaos och jag har verkligen inte vetat varför jag mått som jag har mått och varför min kropp har reagerat som den gjort. Ingen har vetat varför jag mått så dåligt och det har varit frustrerande. Det började med urinläckage sen spårade det ut och jag blev trött och orkeslös, jag kallsvettades helt okontrollerat utan att jag fick feber. Jag har dessutom legat under min kroppstemperatur och frusit så att jag har darrat. Jag var trött exakt hela tiden och bara låg i soffan. Mina ben orkade inte bära mig. På två veckor besökte jag tre vårdcentraler och två akutmottagningar (gynakuten i Gbg och barnakuten i Borås) och gjorde säkert fem urinprov (here we go again, sa jag lite ironiskt varje gång det var något nytt urinprov som skulle tas :)) och tog massvis med blodprover men på pappret var jag frisk och ingen visste var det var.
Jag började bli fursterad när jag inte orkade ta mig upp ur sängen på mornarna för att jag var så svag i kroppen och när jag inte visste vad det berodde på.
Storås personalen har verkligen varit ett sånt stöd för mig i det här. När jag inte har varit på hemmaplan så har de verkligen brytt sig om mitt mående. De har kommit och tagit tempen på mig en gång i timmen, de har följt med mig till vårdcentraler och suttit med mig på gynakuten i timmar, jag är så tacksam för det.
Alla fina sms och kommentarer jag fick under denna perioden, jag mådde verkligen bättre av de psykiskt, ni hjälpte mig genom den tuffa perioden. <3
Nu har det gått tre månader sedan dess, jag mår bättre men jag har fortfarande kvar mitt urinläckage, men nu är det igång så att jag ska få hjälp.
Mycket turer och läkarbesök fram och tillbaka med min kropp denna hösten. Men jag kämpar på, vad annars?
