Jag gillar inte att vara bland människor som inte känner mig och min skada, ibland blir jag tyst. Barn de vet inte så mycket, de tänker att alla är som de. När jag var liten tydde jag oftast mig till vuxna, och det tror jag var för att jag var osäker med människor som inte visste vem jag var. Jag ville inte sitta vid det där bordet med alla barn på kalasen, jag ville sitta vid de vuxna som inte undrade eller tittade på mig när jag rörde nig eller talade. Barn frågar oftast varför jag går så konstigt eller varför jag pratar slarvigt. Jag fick frågan idag faktiskt av en tre åring, varför går Alice så konstigt? Vad svarar man på det? Man kan liksom inte berätta hela historien till en tre åring, de förstår ju ens inte alla ord! Jag vet inte vad jag ska säga i det läget. I vardagen tänker jag knappt på att jag har en CP-skada för alla runt omkring mig tar det så naturligt. Därför är det så skönt att vara nästan vuxen nu, nu passar jag inte in vid det barnbordet längre. Det är lättare att passa in i ett vuxensällskap än bland barn tycker jag. Vuxna ser insidan inte utsidan och CP-skadan. Det är lättare att snacka med vuxna också.
