Jag är glad att jag fick min CP skada när jag föddes, eller glad är väll fel ord men ni kommer att förstå vad jag menar med ”glad”. När jag föddes visste verkligen ingen hur mitt liv skulle bli, om jag skulle kunna prata? Om jag skulle kunna gå? Läkarna sa när jag fick min diagnos vid 10 månader att jag aldrig skulle kunna gå, men pga Move & Walk så lärde jag mig att gå, vilket jag är så tacksam över idag att mina förÄldrar inte lyssnade på doktorerna och tog mig dit ändå. Läkarna hade ingen aning om hur mitt liv skulle se ut när jag föddes. Men det visade sig ju bli ett helt fantastiskt liv som jag har med min CP, utan min CP vore jag inte Alice, vi hänger ihop på något sätt.
Men det jag skulle komma till var att om jag nu måste ha mitt handikapp, så är jag glad att jag fick den vid födseln, för efter min dramatiska födsel så kunde det bara bli bättre trots att ingen visste någonting.
Men för mig tar jag hellre en CP-skada vid födseln än en skada mitt i livet pga till exempel en olycka. Jag har tänk på det endel att om man får en skada, till exempel en cp-skada mitt i livet så ställs hela livet upp och ner helt och hålet, både för en själv och för omgivningen. Från att gå från ett självständigt liv till att behöva ha hjälp med allt eller det mesta (beroende på hur allvarligt det är), så är det en stor omställning. Men om man får en CP-skada från början så har man inget att jämföra med, jag kan liksom inte föreställa mig hur det är att leva ett liv utan utmaningar i vardagen och en CP-skada för jag har haft det i hela mitt liv.
Men för en som har haft ett ”normalt liv” och sen plötsligt blir sjuk och får en skada för livet, så kan jag tänka mig att man funderar mycket på hur det var innan olyckan, hur livet var då och hur livet har förändrats, vilket kan vara jättejobbigt. Jag kan tänka mig att det kan vara en fruktansvärd och ångestfylld tanke. Men jag som har levt hela mitt liv med CP vet inget annat och har ingeting att jämföra med, vilket jag tror gör att jag mår såpass bra i mig själv. För mig så är mitt liv normalt.
Det är inte ofta någon i min familj, släkt eller omgivning som säger något om min CP-skada eller gör så att jag påminns om den (vilket är skönt), och det gör att jag oftast glömmer bort att jag faktiskt har en CP-skada. Jag tänker aldrig på den eftersom att jag är så van vid att den alltid är där och att den alltid har varit där. Så ibland om någon nämner eller frågar något om min CP-skada, så kan jag nästan tänka ”just det, jag har en CP-skada ja” :D, det låter kanske lite sjukt! :)
Jag är stolt över min CP-skada!
