24 timmars slang i näsan

I måndags skulle jag göra den här magmättningen som jag har nämt här på bloggen. Då förs en kateter ner i matstrupen och ner till magsäcken för att mäta surheten och pH-värdet i matstrupen under 24 timmar. Anledningen till att jag skulle genomgå denna undersökningen är för att jag har haft så mycket problem med min magkatarr.

Jag har varit jättenervös för denna undersökningen. Jag fick inte äta något efter klockan åtta på morgonen samma dag så jag åt en ordentlig frukost. Klockan ett hade jag tid på Sahlgrenska på mag-och tarm mottagningen.
Först fick jag komma med in till ett rum med en sköterska. Hon berättade hur allt kommer gå till osv.

Först förde två sjuksköterskor ner en tjock slang medans jag låg ner för att mäta hur magen arbetar tror jag. Den var då kopplad till en dator där man såg hur min mage rörde sig. Det var jätteobehagligt. När slangen var nere fick jag saltvatten ur en spruta av en sjuksköterska som jag skulle svälja när hon sa till. Sen fick jag inte svälja saliv på 30 sekunder. Det var superjobbigt, jag fick verkligen kämpa för att inte svälja, det gick nån gång men jag fick verkligen kämpa. Men jag klarade inte av det och svalde de andra gångerna, så vi fick göra om det och göra om det flera gånger. Detta skulle jag dessutom göra sju gånger. Usch, det var hemskt.

Tillslut sa jag att jag har lättare att inte svälja när jag har något i munnen så då fick jag hålla vatten i munnen i 30 sekunder vilket gjorde det lättare.
När äntligen det var över skulle en tunnare slang ner i magen som jag skulle ha under de här 24 timmarna. Vilket var tur för den tjocka slangen var så obehaglig.

Jag trodde att det skulle bli lättare. Men det blev tyvärr också jättejobbigt. Pappa satt jämte mig och höll i mig medans en sjuksköterska började lätt att föra ner slangen i näsan. Sen när den var halvvägs fick jag böja ner huvudet och dricka små klunkar med vatten. Jag kände slangen hela tiden inom mig och jag fick sånna kräkreflexer så de fick dra upp den om och om igen. Vissa kräkreflexer fixade slangen men när de blev för kraftiga funkade det inte.
Jag var så svettig och gråtfärdig, men jag sa ändå ”kör på” till sjuksköterskorna för jag ville verkligen få det att funka. Tillslut när de äntligen fått ner den tittade de på dosan som den var kopplad till och såg att den inte mäter syran. Så då fick de röntga min hals i ett annat rum. Vi höll tummarna för att slippa börja om men tyvärr så hade slangen snott sig så de fick ta ut den igen. Då blev jag så trött, när vi äntligen fick ner den.

Sen var det bara att försöka att få ner samma slang genom näsan igen. Så där höll vi på, samma sak som innan, ut och in med slangen. Det var så kämpigt, jag grät och var så svettig. Men jag gav inte mig, det skulle gå, oavsett hur många gånger slangen åkte upp och vi fick försöka igen. Jag hade bestämt mig att jag inte skulle gå därifrån utan en slang. Jag behövde verkligen genomföra denna undersökningen.
Pappa satt och höll om mig varje gång och pushade mig, sjuksköterskorna var också så gulliga och berömde mig för mitt kämpande, pappa också.
Sen hamnade slangen äntligen på rätt plats och det var över.

Den ena sjuksköterskan hängde på mig dosan runt halsen och visade mig knapparna som jag skulle trycka på och när. Jag skulle även föra dagbok under de 24 timmarna. Jag skrev upp när på dygnet jag åt och vad jag åt och drack. Jag skrev även upp när jag la mig, gick upp, om och var jag fick ont i magen.
På min dosa som jag hade runt halsen skulle jag även trycka på olika knappar när jag gjorde de här sakerna.

Jag skulle egentligen vara på Storås under de här timmarna men jag tyckte att det skulle vara skönare att vara hemma. Så pappa körde mig till mamma. Det var mycket skönare att vara hemma när man behövde lite extra hjälp och så.
I början kändes det jätteobehagligt med slangen i halsen men när jag kom hem och fick något och äta kändes det mycket bättre i halsen. Sen kändes det mest läskigt i näsan där slangen gick ner om jag ska vara ärlig. Som tur var fick jag äta vad som helst, förutom sura saker.

Min mentor hade sagt till mig att vara helt ledig och ta det lugnt på tisdagen, man får alltså säga till mig det! :)
Så det var skönt. Jag sov dessutom inte så bra natten till tisdag, det kändes ju ovant såklart.

Klockan halv tre igår var jag och pappa tillbaka på mottagningen igen och en sjuksköterska tog ut slangen. Det var inte alls lika jobbigt att ta ut den, eftersom att jag hade gjort det så många gånger dagen innan. Dessutom sa sjuksköterskan att jag hade blivit van vid det nu, så därför kändes det inte så mycket som det gjorde i måndags. Besöket tog bara 10 minuter och sen var jag äntligen fri från slangen.

Nu ska en läkare titta på resultatet av magmätningen, så jag får svar om ungefär en månad om det visade något.

Men nu är det så skönt att det är över, jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt som det blev. Tur att jag inte viste det innan, då hade jag nog oroat mig mer.