Som ni säkert vet så har jag haft problem med min handled i några veckor nu. Jag skrev om att jag hade fått en handortos av en arbetsterapeuft på vårdcentralen förra veckan. Efter att jag hade fått den blev det mycket bättre och jag kunde jobba och vara som vanligt även fast det gjorde lite ont. Men natten till onsdag vaknade jag mitt i natten och upptäckte att jag hade råkat somna på handen. Det gjorde så fruktansvärt ont så jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Det tog en stund innan jag kunde somna om igen. Jag tänkte att det kanske släpper tills morgonen eftersom att jag bara hade råkat somna på den. Till slut somnade jag ifrån smärtan och vaknade på morgonen och det gjorde lika fruktansvärt ont som på natten. Jag tänkte ”vad är det här?”, den höll ju på att bli bra. Det var så illa i onsdags att jag knappt kunde röra handen, fingrarna stod rätt ut och när jag försökte böja på de gick det knappt och det gjorde fruktansvärt ont. Det gjorde ont konstant men framför allt så fort jag rörde handen. Jag gör ju allt med höger också. Jag hade liksom till och med svårt för att gå på toa och att ta på mig.
Jag ringde mamma i desperation, hon blir så orolig när jag ringer så tidigt på morgonen, det vet jag, men jag ville ringa henne. Vi bestämde då att jag skulle ringa till henne som jag fick handortosen av på vårdcentralen klockan 8. Då var klockan bara omkring halv 7 så det var långt till klockan 8. Hemtjänsten kom som vanligt vid 06:45 och hjälpte mig med frukost. Jag fick äta med vänster då jag inte kunde hålla i mackan, men det gick faktiskt förvånansvärt bra.
Klockan 8 ringde jag till henne på vårdcentralen, hon sa då att det är bättre om jag ringer till min Arbetsterapeft på Habiliteringen då hon är mer inriktad mot CP-skador. Jag tänkte att hon kommer nog inte kunna svara direkt så då får jag prata in ett meddelande och vänta. Men hon svarade direkt, jag blir lika förvånad varje gång! :-) Hon sa då att hon ville att jag skulle kontakta vårdcentralen och be om en tid, och eventuellt få röntga så det inte är någon spricka eller fraktur.
Jag ringde till Trandareds vårdcentral som jag har blivit inskriven på nu. Tyvärr hade de inga mer akuttider i onsdags så resten av dagen var det bara att hålla ut. Min gulliga mamma kom vid lunchtid och gav mig Ipren och alvedon och smörjde in min hand med voltaren, och det kändes faktiskt lite bättre av det, vilket var så skönt. Då började jag iallafall kunna böja mina fingrar.
På torsdagen ringde jag till vårdcentralen och fick äntligen en tid vid klockan 11:15. Jag frågade mormor om hon kunde följa med mig och det kunde hon så det var snällt. På torsdagen kändes handen bättre såklart när jag fick en tid, men jag hade ju fortfarande ont så den behövdes ju kollas upp. Mormor kom och hämtade upp mig vid kvart i elva ungefär. Jag har aldrig varit på den vårdcentralen så jag viste inte vart den låg, tur att mormor gjorde det.
Efter en stund i väntrummet fick jag komma in i ett rum och en sjuksköterska tittade på handen, den var liten svullen och varm så hon skulle hämta en läkare. Det kändes som att jag satt där i nästan 20 minuter och väntade, det tog sån tid att hämta läkaren, suck… det kändes som de hade glömt av mig. Mormor skulle fixa parkeringen så hon viste inte vilket rum jag satt i så jag satt där helt själv och stirrade in i en vit vägg, lite långsamt men det gick bra.
När läkaren kom in och tog av min handortosen började det göra jätteont igen, men det betyder ju att handortosen hjälper så det är ju bra. Hon ville att jag skulle röntga handen så hon skickade en akut remiss till röntgen direkt så jag och mormor åkte upp dit. Hon sa inget annat ifall röntgen inte skulle visa något, hon sa bara att jag får åka hem, käka alvedon och Ipren och vänta tills det går över typ, lite drygt.
Men iallafall så åkte jag och mormor upp till röntgen och satte oss där. Vi tänkte att här får vi nog sitta länge men bara efter en stund kom en kvinna ut och ropade upp mig. Det visade sig då att det var mormors kusin som hon inte har träffat på jättelänge, så det var roligt, och hon har även träffat mig, men det var när jag var väldigt liten, så det var längesedan. Men vi hade roligt för det, det var så lustigt.
Väl inne i röntgenrummet fick jag sitta på en stol och lägga handen i olika vinklar på ett röntgenbord också tog de olika bilder från olika vinklar. Det var svårt att få handen att ligga kvar och ligga still, så mormor fick komma och hålla fast den, men det gick bra, det gick ganska så fort ändå. Sen fick vi sitta i väntrummet igen och vänta på svaret eftersom att läkaren skulle titta på bilderna. Det gick faktiskt fort det med, så det var skönt. Men det var ingen läkare som kom och ropade upp mig utan det var hon i receptionen som bara ropade mitt namn helt plötsligt och jag blev så förvånad att det var hon som lämnade ut en sån information. Men iallafall så var det inget, allt såg normalt och fint ut. Jag viste inte om det var positivt eller inte, kanske lite både och. Positivt för att det såg normalt ut men negativt för att jag har ju fortfarande ont och om det inte hittar något fel så kan man ju inte göra något åt det, så jag får väll gå hem och käka Alvedon och Ipren som de sa och hoppas på det bästa. Men såklart om det inte går över får jag höra av mig igen som hon sa i receptionen. Men det tycker jag är så konstigt, nått måste det ju vara, jag kunde ju inte ens böja på fingrarna i onsdags. Mamma sa att det kan vara en inflammation som de inte ser på en vanlig röntgen, men om det nu är en inflammation så måste ju jag få hjälp för att den ska läka. Så jag får väl gå tillbaka dit om detta inte släpper och få be om en mer ingående röntgen eller undersökning.
Innan jag och mormor åkte hem tog vi en fika på sjukhuscaféet, jag var jättehungrig eftersom att jag inte hade ätit något sen tidig frukost. Men jag var framför allt väldigt trött så sen var det skönt att komma hem. Men jobbigt att inte få något svar.
Jag är så tacksam över att jag hade med mig mormor under denna sjukhusdag, det var mysigt att få hänga med henne också några timmar även fast det inte var sån rolig situation.
När jag kom hem sen tänkte jag att jag skulle gå till jobbet som igår. Jag tänkte att jag skulle testa eftersom att jag har mindre ont och dessutom visste jag då att inget var farligt eller brutet. Men jag pratade med både mamma och pappa på kvällen och de tyckte inte att jag skulle jobba som igår, utan att jag skulle vila handen igår och resten av helgen så att det kan bli bra någon gång. Så jag lyssnade på de och det var nog bra för jag har ont så fort jag anstränger mig, även om det är bättre. Jag hoppas att det bara blir bättre nu så jag kan jobba nästa vecka, jag försöker tänka positivt men jag tvekar på att detta bara kommer att gå över av sig själv tyvärr, men vi får se.
Känns sådär kul att bara ha jobbat en dag denna veckan eftersom att vi var lediga i måndags, men vad ska man göra när kroppen inte samarbetar.
