Min CP-bubbla

Som ni vet så pratar jag en del om min CP-bubbla och att jag älskar den så mycket osv osv. Idag tänker jag också prata om den, gräva lite djupare. Vad menar jag egentligen när jag pratar om min CP-bubbla?

När man har en CP-skada eller någon form av funktionshinder så har man massvis av fördomar runt sig, de är där automatiskt oavsett om man vill eller inte tyvärr. Det finns mer eller mindre fördomar beroende på vart man är. Det är nog det jag tycker är jobbigast med min CP-skada – alla dessa människor som inte förestår och alla dessa fördomar. Nu möter jag inte så mycket fördomar vilket jag är glad för men jag känner att de hänger som ett tungt moln över mig.

Och det är här CP-bubblan kommer in. Min CP-bubbla består inte bara av min närmaste familj utan egentligen av alla som känner mig och som accepterar mig precis så som den jag är. Det känns precis som en bubbla, jag känner mig säker och trygg i den och jag kan vara precis den jag är i den utan att behöva oroa mig över vad folk ska tycka och tänka. När jag träffar människor som jag känner och som är i min lilla bubbla behöver jag inte tänka eller oroa mig över hur jag ska bli bemött, för de människorna känner mig, de vet vad de har att förvänta sig när de träffar mig. Jag behöver inte tänka eller oroa mig utan jag kan bara vara jag, och det är så himla härligt.

Som jag nämnde så är det inte bara min familj som är i min lilla CP-bubbla utan alla som jag träffar och känner egentligen och jag behöver aldrig tänka på hur jag ska bli bemött av dessa människor, vilket betyder så mycket för mig.

Jag kom ihåg att när jag bestämde mig förra året för att börja gå på massage och när jag hittade mitt ställe och hon som jag fortfarande går hos idag så var jag nervös inför första besöket just för att jag inte är som alla andra. Jag tycker inte heller om att träffa människor för första gången utan att de vet om min situation, speciellt om det gäller massage. Jag är rädd att de blir osäkra om jag inte berättar innan, det kanske är min fördom, men jag känner så. Om jag berättar innan jag träffar de så får de tid att smälta och vara förbereda, det kanske låter jättekonstigt och jag kanske gör det större än vad det behöver vara, men det är så jag känner. Så jag skickade ett mess till min nuvarande massör inför första besöket och skrev liksom att ”hej, jag heter Alice och jag har en tid hos dig ”då och då”. Jag ville mest bara berätta att jag har en CP-skada och jag är därför väldigt stel i mina muskler. Men jag kommer själv till dig och det är ingenting speciellt som du behöver tänka på”. Ungefär så skrev jag till henne inför första gången.

För mig är det viktigt att skriva den sista meningen, att det är inget speciellt som de behöver tänka på, för det sista jag vill är att människor ska bli osäkra, rädda eller nervösa för hur de ska bete sig. Nu säger jag absolut inte att alla är sånna men som sagt så finns det mycket okunskap och osäkerhet kring ämnet och speciellt om man inte vet så mycket kring ämnet eller inte har någon koppling till det, därför tycker jag att det är viktigt att skriva den meningen.
Jag undrar om det dyker upp några fördomar bara av ett sånt sms? Nä, usch nu känner jag att jag har jättelåga förhoppningar på mänskligheten, men ni kanske förstår mig.

Jag minns inte så mycket om första mötet hos henne, men jag blev behandlad som en helt vanlig människa, en helt vanlig kund, vilket jag blev så himla glad över. Jag tar inte det för givet som ni hör! Nu har jag gått hos henne i ett år ungefär och jag blir bemött med så mycket värme, kärlek och respekt varje gång, vilket gör mig så varm i kroppen. Vi pratar en del om min CP-skada ibland, om min hjärntrötthet osv, men det är inte varje gång. Jag känner att jag blir bemött och välkomnad precis som den jag är, vilket är en underbar känsla. Det som är så härligt också är att hon vet vad hon har att förvänta sig av mig varje gång jag kommer, hon vet om mina svårigheter men hon vet också om vem jag är bortom min CP-skada och ser det, vilket är underbart. Detta kanske låter självklart för er men det är det inte för mig.

Jag kan känna att det blir jobbigt när man ska ut, utanför CP-bubblan, jag gillar det också och jag vet att det är nyttigt, och när jag gör det så utmanar jag mig själv och blir starkare som person, men det kan också vara tufft. Tufft att möta fördomar, att möta okunskap och att möta blickar. Jag tänker inte på min CP-skada som jag har sagt så många gånger nu och det är tackvare min CP-bubbla där alla känner mig och accepterar mig precis som den jag är och då glömmer jag av min CP-skada, jag gör faktiskt det för jag lever bara det liv jag har och det livet vet mina nära och kära att jag har så det är ingeting vi pratar om när vi ses, såklart att vi kan prata om min CP-skada och så ibland men det är inget som vi diskuterar så. Det är liksom så naturligt för mina människor runt mig, jag har liksom alltid varit Alice liksom. Detta är så tacksamt och en underbar känsla att jag har haft den turen.

Men när jag kommer ut ur CP-bubblan så förstår jag att jag är annorlunda, att jag inte är som alla andra osv. Jag jämför mig inte så mycket med andra som man kanske kan tro, vilket är skönt, men det är ändå en jobbig känsla och då blir denna CP-bubblan ännu tydligare, speciellt när man möter blickar.

Jag har märkt att jag pratar rätt så högt, eller jag tänker inte på det själv, men jag märker typ det om jag sitter på ett café eller något och fikar med nån så får jag blickar på mig om jag råkar gå upp i tonläge, haha. Jag tror att det har att göra med min CP-skada att jag pratar högt ibland, varför vet jag inte.

Sen har jag ju talsvårigheter, även om de är ganska lätta så finns de ändå där och det hjälper ju inte till när man pratar om fördomar tyvärr och det kan göra mig så ledsen ibland. Speciellt om jag pratar i telefon med någon okänd då det lätt blir missförstånd och säkert kommer det upp några fördomar om mig. Det är jobbigt att det gör det bara när jag öppnar munnen, om ni förstår vad jag menar.

Därför är det så viktigt för mig att visa upp mitt liv, både här på bloggen men framför allt på Instagram för att spräcka alla dessa fördomar.
Nu kanske ni förstår mer varför jag älskar min underbara CP-bubbla som jag kallar den! :D