Idag är det CP-dagen, dagen då jag uppskattar livet som CP lite extra. Livet som CP är väldigt krävande, tar mycket energi, kraft och tid som många inte förstår eller kan relatera till men livet med CP är ändå så underbart, jag får uppleva fler grejer tack vare min CP och jag får leva ”ett annat liv” än de flesta om ni förstår vad jag menar. Men framför allt så tror jag inte att jag hade mött alla fantastiska människor som jag har mött under mitt liv utan min CP, vilket jag är oerhört tacksam för.
Men jag tänker knappt på att jag har min CP som jag har sagt så många gånger innan, man lever liksom sitt liv, i sin lilla bubbla liksom och jag är ju så van vid min kropp vid detta laget och alla runt omkring mig också så jag tänker inte så mycket, jag lever mitt liv helt enkelt, jag med eller utan CP, ingen skillnad egentligen då jag inte tänker på den så ofta som sagt. Tack vare min CP ser jag livet från nya sidor och från nya perspektiv, sånt som en ”vanlig” person inte kommer att få en tanke om under hela hens livstid, det är ju ändå en lite guldkant på livet! :)
Trots att livet med CP innebär mycket extra kämpande, även i det vanliga livet, så vill jag inget annat än att just vara CP, min CP skada är inte jag, man är aldrig sitt funktionshinder men min CP gör mig unik, den gör mig speciell och den gör mig till Alice liksom. Vem är jag utan min CP-skada? Det är en intressant fråga. CP-skadan förändrar ju inte personligheten osv, men ändå vem skulle jag vara utan dem? Vem skulle Alice vara då? Skulle livet se likadant ut utan en cp-skada eller helt annorlunda? De frågorna funderar jag på ibland och det kan man ju tänka sig kanske kan kännas lite ledsamt men jag känner inte så, jag tycker bara att det är spännande frågor att fundera på ibland. Jag kommer ju aldrig att få veta svaret men det är ju alltid kul att spekulera lite.
Min CP-skada kräver mycket återhämtning, mer än någonsin just nu pågrund av min hjärntrötthet också men det är inget som gör mig ledsen eller irriterad, vist det är jobbigt att vara så trött så ofta som jag är men jag tycker inte att det påverkar mig så mycket i livet ändå, utan det är som det är liksom. Dessutom är jag ju inte en sån som är ute och festar och dricker utan jag är en mysperson som gillar att umgås med familjen liksom och gå hemma i mina mysbyxor, det är verkligen jag och gå på massage! :) Jag känner inte något behov av det där utelivet som är vanligt när man är i 20-års åldern, det lockar mig inte överhuvudtaget. Jag älskar att mysa hemma och med nära och kära och nu med min lille Frasse liksom. Utelivet är inget för mig och jag tror inte att jag kommer att ångra det senare i livet heller för jag är inte sån som person helt enkelt. Men såklart att jag älskar att ha roligt och skoj, men jag har kul på andra sätt, det finns andra saker som jag njuter av i livet. Man behöver inte vara som alla andra, det har jag aldrig varit, så varför ändra på det nu? Man får göra vad man själv vill och inte vad som är normalt för ens ålder.
Idag på CP-dagen är jag extra glad över att jag fick min diagnos och att den har fört mig genom livet och kommer att fortsätta att följa med mig resten av livet och det är jag glad för. Jag kommer alltid ha den följt efter mig men för det är jag inte den, jag är Alice och inte CP Alice. Min CP-skada identifierar mig inte som människa. Men det är tråkigt att samhället tror det och att människor har så mycket fördomar men de är till för att spräckas.
Jag älskar mitt underbara CP-liv, och jag hoppas att just du kan det också för din CP-skada gör dig så underbar unik!
Grattis på CP-dagen alla CP queens and princes och alla andra! <3
