Förra måndagen var jag hos min kurator på Habiliteringen. Där diskuterar vi mycket kring min CP-skada, ansökningar, läkarintyg, saker som ska göras gällande min cp-skada osv osv. Jag är så glad över att jag har min kurator och mitt team på Habiliteringen. Jag hade aldrig klarat ett liv med CP utan de! :)
Jag har ju aktivitetsersättning på 50% (den delen som jag inte kan jobba) och det intyget går ut nu till sommaren. Min kontakt på Försäkringskassan var snabb och meddelande det till mig redan nu i december då vi i mars måste påbörja ansökningen då den ska vara inne innan juni eller vad det var, innan sommaren iallafall. Så vi slipper stressa med allt som ska in till dess. Det är då min kurator och de på Habiliteringen som hjälper mig med detta men jag måste även ha ett läkarintyg och eftersom att det inte finns någon läkare på vuxenhabiliteringen så måste jag gå till en vanlig läkare på vårdcentralen och det tycker jag ärligt talat är så sjuk. En läkare på vårdcentralen har ingen koll på min cp-skada överhuvudtaget. För förra våren behövde jag ett läkarintyg och då bokade jag in mig på ett läkarbesök på vårdcentralen, det gick inte så bra. Jag fick sitta bredvid läkaren och bokstavligen säga till honom vad han skulle skriva i det där intyget. Jag vet ju vad jag har för bekymmer men jag kan inte beskriva allt och definitivt inte på ett korrekt läkarsätt, så ja det intyget blev väll lite halvbra, inte alls utförligt som det ska vara. Så denna gången ska antingen min kurator eller min arbetsterapeut på Habiliteringen följa med mig på det läkarbesöket vilket känns bra. Men innan det läkarbesöket måste vi ha ett möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan för att diskutera min arbetsförmåga om vi ska veta vad vi ska skriva i intyget. Jag känner att 50% räcker gott och väl för mig, det är liksom mitt max så det är det som jag ska ansöka om igen.
Men återigen, om vi ska prata om det här, så är det så sjukt att det inte finns någon läkare på vuxenhabiliteringen. När jag var barn hade jag en superbra läkarkontakt på habiliteringen som mina föräldrar kunde fråga allt om. Men sen när man blir 18 flyttas man över till vuxenhabiliteringen och därmed försvinner läkarkontakten. När man är vuxen förväntas man att ta mer ansvar även i vården. Så nu kan jag inte bara få hjälp inom Habiliteringen utan nu är den vanliga vårdcentralen inblandad också som inte kan någonting om min diagnos. Plus att om jag får ont någonstans, får problem med kroppen eller har allmänt frågor så vet jag liksom inte var jag ska vända mig. Jag diskuterade detta med min kurator och hon sa ”japp, det är så det är”, och jag kände verkligen hur irritationen växte i mig och hon förstår det, hon förstår att det är krångligt, det tycker även de på habiliteringen. För antingen så är det deras ansvar att hjälpa mig eller den vanliga vårdcentralen, men hur ska man veta det då? Men hon sa att jag alltid kan höra av mig till de om jag har någon fråga så säger de om det är någon fråga om som tillhör de eller om jag ska vända mig till vårdcentralen. Hör ni hur sjukt det låter? Eller är det bara jag? Och som sagt så tycker även de på Habiliteringen att detta är krångligt.
Men jag tänker också om jag har någon allmän fråga kring min cp-skada till exempel, vem ska jag vända mig till då? Och jag skulle vilja ha en läkarkontakt typ en gång i halvåret eller ännu oftare så man kan samla på sig lite allmänna frågor eller funderingar som man har och går igenom kroppen, en allmän koll liksom, både fysiskt och mentalt. Jag har ju CPU mätningarna som jag går på vartannat år, och det är väl lite allmän check där då man också får svara på lite allmänna frågor osv, men jag känner att det är väldigt lite när man har en diagnos och kanske har mycket frågor och funderingar som man vill få svar på.
Jag förstår ju att man kanske också har en sån regelbunden läkarkontakt när man är mindre då man fortfarande växer osv, nu förändras man inte lika mycket i vuxenålder men jag hoppas att ni förstår vad jag menar och känner.
Känns så sjukt att säga att man har en cp-skada men ingen regelbunden läkarkontakt som känner till mig och min skada.
