I onsdags så var vi på Liseberg det var gör kul, äntligen kan mamma åka med mig. Det är så gräddfil att ha med rullstolen dit. Mamma får ett ledsagarband och jag får ett åkpass. Vi får gå före i kön på alla åkgrejer, så om det är jättelång kö så får vi gå in före de andra och ta en plats, så smidigt. Om karusellen redan är i gång då får vi bara stå och vänta tills åkturen är slut. Första banan är Lisebergsbanan, för ungefär fyra år sedan åkte jag den med mamma, jag låg i hennes knä hela tiden och när jag kom ner så sa jag ”jag ska aldrig åka den här mer i hela mitt liv”, jag var as rädd. Men nu sa mamma att ”ska vi inte testa den igen, det var ju fyra år sedan?” Jag var lite tveksam först, men sen ville jag testa en gång till, fast då stod vi i kö. Det var jättehärligt första backen och den var skit kul nu, jag låg inte i mammas knä hela tiden bara när det killade mycket i magen. När jag kom ner så sa jag inte det som för fyra år sedan :). Det sista vi åkte var Lisebergsbanan också, för det ville jag den var så himla härlig och rolig. Så vi åkte den en gång till men denna gången tog vi med rullstolen när vi gick dit. För det var mycket kö. Så vi tog bakvägen med rullstolen. Vi fick stå bakom ett rött band medans tåget rullade in, med en tjej som hjälpte oss. När vi stod där och väntade så frågade tjejen oss om vi ville åka ett eller två varv? Då sa vi ”Oj, ja det gör vi gärna” Och då frågade mamma om det var ett tåg som gick två varv? Men det var bara för oss, sa tjejen då, så vi tog två varv, coolt så när vi hade åkt en gång så fick vi sitta kvar i tåget på våran plats medans alla gick ut ur tåget, också kom de nya in i tåget som skulle åka, men de som skulle åka på våran plats fick ju vänta en omgång till, bara de två. Så folk tittade ju på oss när vi kom där med rullstolen och när vi satt kvar efter en åktur. Så vi fick åka en omgång till, vilken lyx. Rulle stod bara där bakom det röda sträcket som vi kom igenom medans vi åkte, så det var ju bra. Sen tog vi rullstolen efter våran lyx åktur med två gånger, whoho! Marko och Elliot undrade varför det tog så lång tid när vi kom tillbaka, för de visste ju inte, så vi berättade allt! Vilken lyx! :-D Det var en jättemysig dag på Liseberg, vi åt lunch där också innan vi åkte lite till! :)
Hej allihopa!
Jag heter Alice och är 21
år gammal. Jag lever med en CP-skada sedan födseln. Jag älskar min CP! Utan den hade jag inte varit jag! Här på min blogg får ni följa mig och mitt liv med en CP-skada.
Jag bor i en egen lägenhet i Borås och trivs som fisken i vattnet.Med min blogg vill jag visa att man kan leva ett härligt liv med en CP-skada och jag vill även sprida kunskap och spräcka fördomar.
Jag har även skrivit barnboken Turbofart.
Jag är öppen för frågor så om ni undrar något, tveka inte! Hör av er till mig privat eller skriv en kommentar!
Jag hoppas att ni vill följa med mig i mitt underbara CP-liv! :-)
Du kan också följa mig på:
Instagram: @alicegrimmscpliv och @funkisboken
Facebook: This Is How I Make My WayTack på förhand!
Allt gott!
Kram Alice