Jag har nästan alltid varit med de vuxna, även när jag var mindre. Vid kalas också så har jag alltid suttit vid ”vuxenbordet” ätit och pratat med de vuxna. Så är det även nu jag dras liksom till de vuxna. Men mest när jag var lite mindre, tror jag. Jag tror till 99% att det beror på min cp-skada faktist. Jag tror att jag dras till de vuxna för att de jag känner/vuxna känner mig mycket väll och hur jag funkar, jag tycker det är skönt och en trygghet. Vi kan liksom ha ett ”roligt”/”normalt” snack utan att de frågar mig ”vad sa du, vad sa du?” nästan hela tiden. Mindre barn vet kanske inte riktigt hur jag funkar och springer omkull mig också. Det är så svårt att prata med barn som är bara lite yngre än mig också, det beror på åldern också såklart, men jag känner lite att det blir stelt och att de kanske inte hör vad jag säger också.
Men nu när jag blivit större och träffat de som är i samma ålder som mig så känns det mycket bättre och roligare, jag kan berätta allt om mitt handikapp för dem och de får ställa frågor hur mycket de vill, det är så skönt för de accepterar mig som den jag är och vi skojar och har jätteroligt ihop, vi kan också prata om känsliga saker, de som är jobbigt också. Så det är väldigt skönt att ha vänner. Vänner vill man ha. Det bästa är att de hjälper till om jag behöver hjälp.
Låter jättebra att du har vänner som stöttar dig!