I måndags var jag och mamma på CPU mättning som sagt. Det var väll som vanligt, Maria och Maria drog i mig :). Innan vi börjar så brukar Maria fråga mig frågor om mitt liv med min CP-skada och så, grejen var den att nu har det kommit till massor utav frågor så det tog typ en timma innan vi kunde börja med själva mättningen. Först började vi med armarna, och det gör min arbetsterapeut (Maria). Sen när vi var klara så började min sjukgymnast, och då började hon med att kolla hur jag sitter och hur min rygg ser ut, för jag sjunker lätt ihop med ryggen när jag sitter. Jag tror att min rygg var rak, men hon sa att jag får tänka på så jag sitter rakt. Sen böjde jag mig ner mot golvet och då såg hon att min ena sida på ryggen var lite högre upp än den andra, det har den inte varit innan, så det ska vi hålla koll på lite. Sen kollade hon på hur rakt jag kunde stå, så jag inte snebelastar höften. Sen började vi med mättningen men vi hann bara med två styckna innan vi avslutade, en och en halv timma låg jag där och de drog i mina ben och armar utan att vi kom halväggs, men det var ju pågrund av att det var så mycket frågor.
Igår onsdags följde Mathilda med mig faktiskt, hon har aldrig följt med innan. Jag frågade henne om hon ville det, och det ville hon, så det var kul. Slapp mamma eller pappa åka från jobbet också. Jag åkte buss in till resecentrum också tog vi bussen till sjukhuset tillsammans. Men herregud vi hittade inte till Habiliteringen, jag försökte tänka vad jag och mamma brukar köra men grejen var den att det var ju avstängd överallt pågrund av byggarbete så vi var ju fast. Vi snurrade runt och till slut fick vi ta en rullstol i sjukhusentren för jag orkade inte gå mer. Men vi gick typ runt sjukhusområdet tre gånger. Till slut kom vi ner i källaren till en resturang vid förelossningen, men de visste inte heller var vi skulle. Till slut kom en vakt och följde med oss genom sjukhuset och gav oss en karta, och sen fick vi gå upp dit vi var innan och snurrade, vi skulle ju dit upp men vi hittade inte stigen vi skulle in på först. Men då gjorde vi det när vi fick se kartan och vakten berättade för oss, och till slut kon vi rätt. Herregud vilket äventyr, jag är imponerad av Mathilda! :) Tur att vi tog en rullstol. Vi kom ju försent men bättre försent än aldrig.
Först vägde de och mätte mig (säg till om ni vill ha ett inlägg om det). Som sagt vi körde mycket ben i onsdags på mättningen, och lite armar. Mathilda fick hjälpa till att hålla ibland. Sen skulle jag ligga på mage som är min värsta ställning. Men det gick bra, de höll på med benen. En rörelse som de skulle göra med mitt höger ben gick inte alls. Om det inte går så brukar de gunga mina ben fram och tillbaka för då brukar musklerna lätta. Men det funkade inte ändå, så vi struntade i den övningen. Maria håller mitt bäckene på plats när jag ligger på mage och sjukgymnast Maria håller på att sträcka. Oavsett om jag ligger på mage eller på rygg så måste någon hålla ner de benet som de inte jobbar med eftersom de gärna vill röra sig. Om det rör sig i benet för mycket eller i bäckenet så är det stopp där och då mäter Maria och skriver upp. Sen när magen var över äntligen så skulle Maria köra de här snabba rörelserna som inte jag gillar, stelt men det gick bra. Sen var äntligen mätaningarna över och Maria skulle kolla på hur jag sätter mig ner på golvet och reser mig upp. När jag skulle sätta mig ner åkte jag bakåt, hihi, för man fick inte ta emot med händerna. Sen när jag skulle ställa mig upp gick det bättre. Sen fick jag reda på mina siffror direkt om jag hade blivit stelare eller inte, i armarna är det bättre men i benen är det samma sen förra mättningen, men tyvärr lite stelare på några rörelser. Jag kanske ska få röntga höfterna också. Men det var ju positivt med armarna. Sen skriver de in mina siffror i en databas och jämför med tidigare mätningar.
Sen var den här CPU mättningen för det här året slut, det var kul att Matilda var med.
