”Hur kan du va så positiv?”

Igår var jag i skolan för första gången efter min rullstolsbundna vecka, och dessutom i Elon på heltid. Det var lite speciellt som vanligt att larma när man ska upp, få hjälp på morgonen och göra hela sin morgonrutin i Rulle, men det gick bra det med. I skolan gick det hyfsat bra idag, bara det att så fort jag skrev på datorn och ansträngde mig så spände benet och åkte rakt utåt. På eftermiddagen efter lunch var det teater, vilket jag inte visste så det var skönt att inte behöva anstränga sig på eftermiddagen. Teatern hette ”Jihadisten”, och handlade kortfattat om unga vuxna som skulle åka ut i krig. Den var bra men hemsk för den ena killen var psykisk sjuk och skrek och bråkade mycket med sin flickvän och sin familj, det var lite hemskt att se faktiskt. Men bra som sagt. Vi slutade klockan tre.

Hon assistenten i skolan som hjälpte mig på toa igår frågade mig ”jag fattar inte hur du kan va så glad och positiv trots att du har det jobbigt just nu. Jag skulle gräva ner mig i min säng hemma och tycka synd om mig själv”. Då sa jag ”nej det fattar jag inte heller” sa jag med ett leende.

Väll hemma fick jag hjälp över till Rulle, och sen över till sängen och chillade. Jag ville inte äta som vanligt klockan fem, jag var liksom inte hungrig vilket är så konstigt. Jag åt inte så mycket till lunch heller, mycket mindre än vad jag brukar. Sen lite senare fick jag hjälp upp, det blev nudlar, wokade grönsaker och kyckling – vilket var gott. Sen hjälpte en personal mig att duscha, det var skönt! Läget är fortfarande så att jag inte kan gå så jag måste ha Rulle i mitt rum, lite konstigt för mig!