Jag tänker inte på min CP-skada varje dag, rätt sällan faktiskt. För mig lever jag ett normalt liv med min CP. Men när vi var på lägret så påmindes jag ibland om min CP. Men inte så ofta heller. Jag gjorde saker jag annars inte brukar göra, jag bäddade min egen säng, tog på påslakan och bredde ut lakanet själv. Även om jag fick lite hjälp av Tuva så gjorde jag de mesta själv på den biten. När vi skulle gå ner för trappan på kvällen från övervåningen, så gick Tuva baklänges ner medans hon höll mig i ena handen. Jag tänkte ”hur vågar en människa gå baklänges nerför en trappa? Det är ju jätteläskigt”. Det var bara jag som tog ansvar över mig själv, min packning och mina sysslor (jag brukar såklart göra det hemma också, men det blir en annan sak när man är borta utan föräldrar, tycker jag). Jag hade fullt ansvar över mig själv och min packning och min städning. Jag dammsög till och med i vårt lilla rum, det brukar jag inte. Det var stort och nyttigt för mig att vara på läger. Nu förstår jag att vara borta själv krävs lite mer av min kropp och min CP-skada, när man ska göra allt själv.
Hoppas ni förstår detta inlägget, det kanske var lite flummigt!
