Author Archives: Alice

Jag har en CP-skada men jag är inte den, det är min bästa mening här i livet, och jag brukar använda den mycket här på bloggen. Jag känner verkligen så. Jag åker rullstol ibland och får hjälp i min vardag och i skolan med allt möjligt, men för mig är det normalt för mig själv. Jag tänker inte på att jag har en skada, jag bara lever mitt liv som jag har det. Jag är född med min skada och det är så den ser ut. Jag tror att det hade varit mycket jobbigare om jag till exempel hade fått min CP senare i livet pga någon olycka eller något, då hade det varit jobbigt. Eftersom att jag fick en skada så är jag är tacksam över att jag fick den när jag föddes. Livet förändrad på en sekund. Men nu vet jag inte hur det är att vara utan min skada så jag har inget att jämföra med som jag hade haft om jag fick den mitt i livet. Det skulle också blivit en stor omställning och en chock för mina nära och kära också. Det är så här jag är född, jag och min CP.

Jag är väldigt känslig för plötsliga ljud (jag tror att jag har skrivit om detta innan men jag tar upp det igen) det har jag alltid varit ända sedan jag var liten, men tyvärr har det blivit sämre i tonåren. Jag kan bli rädd bara någon tappar en penna i klassrummet, eller att någon sparkar i en väg lite lätt med sin fot eller att någon tappar en stol. Detta är mycket jobbigt för mig och det går dessutom åt mycket energi till att bli rädd för jag spänner hela min kropp när jag hoppar till och blir rädd. Det kan bara vara så att någon skriker eller ropar högt också. Om någon ser mig då och inte vet om att det beror på min skada så blir vuxna väldigt förvånande, och det är ju inte konstigt, de säger ”oj blev du rädd nu”. Men ibland skrattar barn åt mig när de ser att jag hoppar till. När jag gick på lågstadiet så skrattade många åt mig när jag blev rädd ibland också fortsätter de skrämmas av mening, det gjorde mig så ledsen och irriterad! Det som också har kommit i tonåren är att jag kan bli rädd av att någon kommer bakom mig tyst, då blir jag superädd ibland, speciellt om det inte är folk runt om alltså att det är tyst, också kommer det någon som jag inte hör också blir jag skiträdd. Detta är pågrund av att jag inte har samma sydd för öronen som dämpar ljuden som ni andra har, utan de kommer rätt in i min hjärna.

Jag har problem med mina rapningar, jag kan rapa när som helst utan att jag kan stoppa dem. Detta kan hända även när jag inte har ätit, det kan hända när som helst. Det beror på min CP-skada faktiskt tro det eller ej, pågrund av att jag sväljer extra mycket luft när jag pratar, därför rapar jag ibland ner jag pratar. Jag tycker därför att det är jobbigt när jag är vid sociala sammanhang oavsett om jag pratar eller inte, om jag då rapar. Men det blir extra jobbigt när jag pratar med någon eftersom att då är det extra svårt att missa att jag rapar. Men jag kan verkligen inte kontrollera de! Om jag står dessutom står och pratar med några eller någon som jag inte känner och rapar, då är det extra jobbigt för att folk inte vet att det beror på någonting och att jag inte kan hjälpa det. Det blir en pinsam situation! Det kan också hända att det låter liksom ”brrr” från min mage/hals (liksom som det kan göra när man har druckit bubbeldricka), men för mig låter det så typ nästan hela tiden även om jag inte druckit bubbeldricka. Det kan folk höra ibland också! Det tycker jag är väldigt konstigt, vad beror det på liksom’? Varför låter jag så mycket? :) Det är en jobbig känsla när jag vet att folk hör det!

Detta är en av de sakerna som jag tycker är jobbigt med min CP!