Du kanske undrar vad jag känner inför 7:an? Jag säger bara ett ord ”sjuktbra”! :-) Nämen allvarigt det känns faktiskt sjukt bra, jag vet inte hur du kände dig när du började sjuan men jag har hört många att de är lite små oroliga, men jag är cool lugn :). En liten överraskning för mig som jag nog inte har sagt innan men på mitt nätverksmöte med rektorn och några till, som vi hade för några veckor sedan. (Min assistent Helen var också med såklart) så sa rektorn i början helt natuligt ”Helen kommer att följa med bara dig upp till sjuan”, (jag hade ingen aning om att hon bara skulle följa med mig upp till sjuan, eller att hon i huvud taget skulle få vara med mig i sjuan, det var först då som jag fick veta det). Först blev jag jätteglad, sen efter en stund blev jag ju helt paff och överlycklig där inne så jag började storgråta, hihi :). Pappa följde med mig ut en liten stund. Alla de andra fick också en tår i ögat där inne, de var glada föra min skull och Helens skull :-). Sen när jag och pappa kom in så fortsatte vi mötet igen. Det var en otroligt lättnad för mig. För i högstadiet blir ju allt nytt, ny skola, nya lärare, nytt klassrum, ny klas, en helt annan skolvärld typ, m.m. Så det var skönt att få med sig någon trygghet i alla fall! Så inte ALLT blev helt nytt! :) Allt känns toppen verkligen klassen, skolan, menton, å Helen, kan det bli bättre? :). 

Fråga gärna mig frågor om du undrar något om högstadiet eller om mig, tack! :-)