Category Archives: Mitt handikapp

Prata med barn om handikapp

By | | ,
Leave a comment

En dag när jag och Wilma var på spårvagnen påväg hem till Storås så kom det in en mamma och en pojke, vad kan han ha varit? Kanske tre fyra år. De satte sig mitt emot oss. Pojken som satt i sin mammas knä tittade länge på min elrullstol. Tillslut började han fråga massor utav saker till sin mamma typ som ”vad är det där?” ”vad är det där?” också frågade han massor utav saker. Han sa även ”vilken cool färg”. Han satt nästan hela deras åktur och pratade om min Elof, jag måste säga att det var lite söt faktiskt.
Det jag skulle komma till var att mamman till pojken svarade hennes son på alla hans frågor och funderingar, hon förklarade bra och pedagogiskt vad det var som han undrade och varför vissa människor sitter i rullstolar. Jag blev så varm i hjärtat, både jag och Wilma, när vi hörde deras diskussion, och att mamman var så bra på att berätta.

Jag tycker att föräldrar överlag ska prata med sina barn om att alla människor här i världen är olika och att det inte är något konstigt med det, alla är precis lika mycket värda oavsett om man sitter i rullstol, går lite annorlunda eller går normalt. Jag tycker att barn ska lära sig i tidig ålder att det finns människor som sitter i rullstol och inte kan gå eller att det finns människor med hjälpmedel för att de ska kunna gå eller se t.ex, för då tror jag att de inte tycker att det är så konstigt om föräldrarna berättar bra och pedagogiskt för sina barn. Jag tycker att föräldrar ska prata med sina barn om det i tidig ålder, så de lär sig att inte tycka att det är konstigt eller fullt från början. Om man lär sina barn i tidig ålder att inte tycka att det är konstigt så tror jag att det leder till minskad mobbning i framtiden, i skolor, eftersom att barnen vet om att ingen här i världen är normal, alla är unika på sitt sätt. Så tror jag att det är.

Jag ska säga vad jag tycker, jag har varit mad om många blickar på stan från framför allt barn när jag åker rullstol eller går. Ibland har jag hört barn fråga sina föräldrar ”varför sitter hon i rullstol?” eller ”varför går hon så konstigt?” och oftast (inte alltid såklart) så har jag hört att föräldrarna har sagt till sitt undrande barn typ: ”bry dig inte om det, kom nu så går vi till bilen” eller så har de till och med inte svarat barnen på deras fråga. Det tycker jag inte om, hur ska barnen då få svar på sina frågor om föräldrarna inte svarar? Det skapar ju bara förutfattade meningar hos barnen.
Jag har varit med om många gånger som barn har nästan vridit nacken av sig för att de stirrat på mig, tills de försvinner bakom ett hörn. Borde inte föräldrarna märka det och säga till sina barn? Eller, ännu bättre, förklara varför hon/han just såg det hon/han såg?

Om barnen hade frågat någonting om någon, så hade jag tyckt att det allra bästa hade varit om föräldrarna sa ”gå fram och fråga människan själv?” Det kallar jag ännu bättre pedagogiskt sätt, så att barnet förhoppningsvis får svaret från den personen som hon/han undrade något över. Så behöver inte föräldrarna spekulera heller.

I värsta fall kanske barnen går och undrar för sig själva, oroa sig eller är rädda om inte föräldrarna berättar.

Vad tycker ni om sådana situationer som jag har tagit upp i detta inlägget?

Sommarledsagning

By | |
Leave a comment

Ni vet att jag har haft ledsagning ett tag nu. Jag har även sökt att få det här i Borås under sommarlovet när jag är hemma själv och jag har fått beviljat sex timmar i veckan, så det är ju bra, från Borås kommun då såklart. Jag har haft lite mailkontakt med en tjej i veckan (min handläggare) som sa att hon har hittat en person åt mig och att de gärna vill träffa mig. Jag sa att fredag klockan ett blir bra hemma hos mig. Så igår klockan tio i elva körde en bil upp på uppfarten här hemma. Jag trodde bara att det skulle vara två personer, hon handläggaren och min ledsagare, men det klev ur fyra kvinnor ur bilen. Min spontana tanke var ”ska jag välja mellan tre personer?” Men så var det givetvis inte.

De kom in och uppför trappan och jag hälsade på alla och handläggaren sa vilka hon hade med sig, sen fick de presentera sig själva när vi slog oss ner i sofforna. Det var då handläggaren, ledsagaren, en planera och en till från kommunen som jag inte kommer ihåg vad hon gjorde. Alla var superhärliga och roliga. Jag bjöd de på kaffe, det tyckte de var trevligt! :)
Vi pratade inte så mycket om mina behov direkt, utan det sa handläggaren att jag får berätta för min ledsagare vad jag behöver ha hjälp med under tiden som vi ses. Handläggaren frågade mest om vad jag gör på fritiden, om var och vad jag pluggar och lite så. Sen frågade hon mig om vad jag ville göra med min ledsagare och då berättade jag att jag vill åka till stan och gå på stan, fika, shoppa, äta och bara promenera. Sen sa planeraren som förslag att vi kunde gå på en sommartorsdag, då är det ju bara att min ledsagare börjar lite senare, också tog hon fram ett schema ur sin väska på vilka artister som spelade och när, som hon hade fått av sin dotter, också fick jag det av henne, det var lite roligt men snällt! :) Så det kanske blir av, jag och mamma har bestämt iallafall att vi ska gå på Molly på en utav sommartorsdagarna.

De frågade vilka dagar jag ville ha och vilka tider, och jag sa tisdagar och torsdagar mellan ett till fyra. Jag kände att jag tar tiderna på eftermiddagen eftersom att det är då det börjar bli segt här hemma. Vi har bestämt att jag ska ta bussen in till Borås resecentrum också möter hon upp mig där. Jag fick även hennes nummer så vi kan hålla kontakten, och även planerarens nummer ifall det är något eller om jag vill byta tid eller något sånt. Min ledsagare börjar redan nästa vecka, men just på tisdag har jag lite andra planer, så vi ska träffas på onsdag och torsdag istället och då möter hon upp mig vid resecentrum. Men annars är det tisdagar och torsdagar som gäller förutom v.28, 29, 30 och 31 när jag ska ut med familjen och flänga hit och dit på olika semestrar! :)

Det ska bli kul att hitta på något tycker jag istället för att bara sitta hemma. Ledsagaren verkade bra tycker jag, hon pratade ren svenska så vi förstod varandra bra, vilket var skönt!

Första dagen med ledsagning

By | | ,
Leave a comment

I mitt förra inlägg pratade jag om min ledsagning, om vårt första möta osv, så det är nog bra om ni läser det inlägget förre detta så ni förstår lite vad jag pratar om och så.
Iallafall, på mötet bestämde vi att vi skulle ses som i fredags eftersom att jag skulle vara kvar på Storås i helgen. Min ledsagare heter Mibrak föresten. Det skulle vara första gången som vi skulle träffas själva, så det skulle bli spännande. Hon kom till mig vid tre tiden i fredags, det första hon gjorde var att krama mig :-). Vi skulle gå en promenad till Ica för jag behövde handla och posta ett paket. Hon hjälpte mig på med jackan och med Elof. Sen tog jag på mig skorna, och ni som har läst förra inlägget vet att både jag och min handläggare var tydliga med att det kan se ut som att jag behöver hjälp men att jag säger till om jag vill ha hjälp. När jag tog på mig skorna krånglade det lite, och jag vet att Mibrak stod och kollade på, men hon gjorde inget. Och sen sa jag ”kan du hjälpa mig?” så då kom hon ju fram och hjälpte mig. Då förstod jag att hon hade förstått det där med att inte göra för mycket, vilket kändes jättebra.

Sen började vi gå mot centrum. Ni vet att jag sa att hon var lite blyg och sa inte så mycket på mötet, men nu pratade hon mycket mer när vi gick och frågade frågor och hon förstod mig bättre än vad hon gjorde på mötet, vilket kändes jättebra.
Ju mer tiden går desto bättre kommer vi att förstå varandra såklart och lära känna varandra. Men första gången som vi träffades själva kändes det bra.

När vi kom till centrum visade jag henne först vart hon ska möta upp mig när jag vill bli upphämtad utanför skolan.
Sen gick vi till Pressbyrån och köpte frimärken och la på mitt paket på posten. Sen gick vi till Ica och jag handlade lite duschgrejer och så.
Sen drog vi oss hemåt, då var klockan tjugo i fem, så efter att hon hjälpt mig av mig ytterkläderna så sa jag att hon kunde åka hem, för hon skulle ändå sluta klockan fem.

Jag märkte hur mycket lättare det var att ha med sig någon när man handlar, att få hjälp med att hålla grejer, ha en korg istället för att ha allt i knät, ta ner saker från hyllan och få hjälp i kassan med att lägga upp saker på bandet och packa ner varorna i påsen.

Det var en bra första träff tycker jag.

Nu behöver jag inte heller känna mig stressad att vi måste hinna tillbaka inom en viss tid som jag kan känna ibland när jag är ute med Storås personalen. Utan nu är hon bara min. :)

Jag träffar min ledsagare

By | | , , ,
Leave a comment

Som jag har berättat så har jag blivit beviljad ledsagning av Göteborgs stad, för ett tag sedan var min handläggare hemma hos mig på ett möte där hon frågade mig massor utav saker eftersom att hon skulle försöka hitta någon lämplig person till mig som kan utföra ledsagningen.
I veckan hörde hon av sig till mig och sa att hon hade hittat en person som kunde utföra ledsanningen, hon frågade mig om vi redan kunde ses på ett möte som i torsdags. Jag blev jätteglad, så jag sa ja.

I torsdags kvart över tre på eftermiddagen knackade det på min dörr och där ute stod min handläggare och ledsagaren som hon hade hittat. Vi gick in på mitt rum och började mötet. Min handläggare frågade mig ännu massor utav saker, .t.ex vad jag vill göra med min ledsagare? Vilka tider och dagar jag vill ha? osv. Det var ganska svårt att svara på de frågorna där och då, jag har inte alls tänkt något på de frågorna så jag fick gå på magkänslan vad jag tyckte blev bäst där och då. Jag och ledsagaren fick presentera oss för varandra. Hon sa inte så mycket under mötet, hon var ganska blyg. Så det var mest jag och handläggaren som pratade. Hon kom från ett annat land så hon var inte så van vid språket. Handläggaren fick då förklara tydligare vad jag sa och vad jag vill ha för hjälp osv, mina behov helt enkelt. Jag berättade det viktigaste om mig som jag tycker är viktigt för henne att veta, t.ex att jag sätter i halsen lätt och att jag säger till när jag behöver hjälp, jag vill inte att man gör för mycket helt enkelt. Handläggaren skrev ner allt jag sa på ett papper, så det känns bra att det jag sa är ner skrivet.
Jag tyckte att det kändes lite jobbigt att hon som ska bli min ledsagare inte förstod vad jag sa eller menade, utan att handläggaren fick förklara tydligare vad jag menade. Plus att jag tror att hon inte har varit ledsagare innan eftersom att min handläggare fick förklara hur ledsanning går till, så det kändes lite jobbigt. Men jag tänker att jag får ge det en chans!

Jag berättade vad jag behöver ha hjälp med, t.ex att knäppa jackan, hjälp med skorna ibland, lite avlastnings saker som t.ex att hålla mobilen, hålla saker, ta upp saker ur väskor, hjälp att handla i affären osv, lite småsaker som jag redan kan men som gör vardagen så mycket enklare för mig.

Vi ska också gå till gymmet tillsammans efter skolan, och då ska hon stötta vid ombyttning och så. Hon tränar också, så då gav jag som förslag att vi kunde träna ihop för då blir det roligare för henne också.

Jag fick bestämma vilka dagar som hon skulle möta mig hemma på Storås eller vid skolan när jag slutar, och det ser lite olika ut.
Min handläggare skulle göra ett schema till mig där dagar, tider och upphämtning står, så skulle jag få godkänna det innan hon skickar iväg det till min ledsagare.
När jag fick schemat av henne såg det jättebra ut, förutom att jag har fått ledsagning varje fredag, det går ju inte, eftersom att jag åker hem 99 gånger av 100 på fredagar. Jag sa det på mötet att jag ville ha ledsagning på fredagar så det var ju inte så konstigt att jag fick det, men varför sa jag det? Vad tänkte jag med? Jag åker ju hem då! Så jag mailade tillbaka till min handläggare och sa att jag ville byta tid och dag från fredagar till måndagar istället, så hon ändrade det på schemat, så sen skickade hon ett nytt schema till mig med ledsagning på måndagar istället för på fredagar. Så nu är det löst! 

Jag har ledsagning varje måndag, tisdag och torsdag, med ungefär tre timmar varje gång, så på måndagar t.ex så har jag ledsagning från 14:50 till 17:50. Men nu såhär i efterhand tycker jag att det låter lite mycket med tre timmar i veckan på tre dagar, vad ska vi hitta på i Angered i tre timmar mer än att träna och handla? och handla gör jag ju inte tre dagar i veckan heller liksom.
Jag har ju sagt att jag vill ta spårvagnen till Göteborg och så, men det gör man ju inte varje vecka precis (inte jag iallafall), det är ju mest på helger som jag vill göra det.
Jag har också sagt att jag vill äta middag i Angered för sånt tycker jag är kul, men det kan man ju inte göra varje vecka precis.
Så om jag ska vara ärlig tycker jag att jag har fått lite för mycket ledsagning i veckan, det brukar vara tvärtom, så jag är tacksam ändå.

Om jag ska vara kvar en helg så har jag bestämt att jag inte ska ha någon ledsagning på den veckan, utan då samlar jag ihop alla timmar till helgen istället, för då kanske man åker någon stans och då behöver man mer tid, så det är bra att man kan göra så. Som till exempel helgen den 25 – 26 maj ska jag vara kvar, då har jag ledsagning både lördagen och söndagen.

Om några veckor när vi har träffas några gånger så ska min handläggare ringa både till mig och min ledsagare och stämma av läget, om det funkar med personkemin, för den är ju jätteviktig och om det funkar med tider och dagar osv. Så om jag fortfarande då tycker att det är för mycket ledsagning så ska jag säga det, men jag får ge det några veckor här och känna hur det känns. Hon sa också att om inte personkemin funkar så kan hon hitta någon annan ledsagare till mig, så jag måste inte känna att det måste funka om det inte gör det, vilket känns skönt, och jag måste säga till om det inte funkar sa hon.

Handläggaren sa på mötet att första gången vi ses kanske det bara är bra att ta en promenad till Angered och prata bara. Det lät bra tyckte jag. Jag tänkte att det blir bra om vi kan ses någon gång nästa vecka, men min ledsagare frågade om jag hade tid redan dagen efter alltså på fredagen. Då tänkte jag ”oj, oj här går det fort i svängarna! Ingen tid at smälta det här :)” Men jag tänkte att det är lika bra att träffas bara hon och jag ganska så snart, så jag sa att det gick bra. Vi bestämde att hon skulle komma hem till mig vid tre tiden och att vi skulle ses till klockan fem.

Jag sa till min handläggare på vårt första möte att jag vill ha en flexibel person som kan vara flexibel med tider och så, och min ledsagare är det så det var skönt. Vi har bytt nummer med varandra, så jag kan bara sms och säga till henne om till exempel någon tid ändras eller till exempel fråga om hon kan jobba då istället för den tiden som var sagt från början.

Det här ska bli intressant att se hur det här kommer att bli. Hon börjar redan på måndag!

Ensamhet

By | |
Leave a comment

Jag har tänk på en sak och det är att jag aldrig känner mig ensam. Pappa frågade mig här om helgen om jag känner mig ensam någon kväll på Storås, jag fick tänka efter för jag har aldrig reflekterat över den frågan innan, och det jag kom fram till var att nej jag känner mig typ aldrig ensam, jag kommer inte ihåg sist som jag kände mig ensam. Om jag känner mig ensam vet jag at det är bara att gå upp till gemensamma där det alltid finns personal, gå över till Wilma, knacka på hos Julia eller ringa familjen. Jag har liksom ett alternativ om jag känner mig ensam. Vilket är skönt!

Jag har typ varit hemma hela mitt liv innan jag kom hit till Storås, jag har aldrig sovit borta (bara hos mormor och morfar några gånger och på konfaläger två gånger), jag har varit hemma alla eftermiddagar efter skolan och på kvällar och umgås med familjen. Det har jag liksom trivs med, jag har liksom inte haft några vänner hemma (innan Kevin) som jag har kunnat umgås med efter skolan eller på helger. Jag var liksom bara hemma. Jag som älskade min familj även då trivdes ju jättebra med det samtidigt som något saknades och det var ju kompisar.
Men jag kände mig aldrig ensam utan kompisar eftersom att jag hade och har min kära familj!

Därför har jag tänkt såhär i efterhand att det är ganska häftigt att jag tyckte att det var så spännande att komma till Storås och fatta till ett elevhem, och inte bo hemma på vardagar längre, jag tyckte liksom att det var mer spännande än läskigt. Inte ens när mamma lämnade mig på söndagkvällen tyckte jag att det var läskigt när jag skulle sova själv för första gången i mitt liv i ett nytt hus med nya människor som jag inte kände, jag tyckte bara att det skulle bli sjukt spännande

En anledning till varför jag inte känner mig ensam tror jag är för att jag har min underbara familj och släckt där hemma som älskar mig för den jag är och jag vet att de bryr sig så mycket om mig. De gör mig lycklig både inombords och när jag är med de, det är de som alltid får mig att må bra och får mig att skratta. De får mig att må bra bara jag tänker på de! Med de i min närhet och i mitt hjärta hela tiden känner jag mig aldrig ensam! <3

Trevift 1 maj!


Ortopedentekniken går framåt

By | |
Leave a comment

I torsdags, dagen efter att gipset var borta så hade jag tid på ortopeden för ett prova ut mina nya ortoser som jag gjöt för några månader sedan. Vi har hela tiden behövt att skjuta upp den tiden pågrund av att det har krånglat med gips och allt, och perioden med gips tog lite längre tid än vad vi trodde från början. Mormor skulle följa med mig. Vi hade tid redan halv tio på morgonen så jag fick gå upp vid halv åtta när Marko och Elliot åkte. Men det var så skönt att kunna gå upp och klara sig själv på morgonen.

Mormor kom och hämta mig vid tio i nio också åkte vi upp till ortopeden. Jag har inte haft mina ortoser på flera veckor, speciellt inte på vänster eftersom att det inte har gått. Så innan vi åkte ville jag testa att få ner vänster fot i ortosen, och det gick hur bra som helst! Det var nästan lite skönt att få på sig ortoserna, få lite stabilitet. Jag trodde aldrig att jag skulle säga att det var skönt att få på mig ortoserna! Men det var lite annorlunda och kändes speciellt att gå i de när jag inte har gjort det på väldigt länge, men samtidigt skönt!

Väl på ortopeden fick vi sitta och vänta en stund innan en ortopedsjuksöterska kom och visade in oss till ett rum. Samma tjej har jag haft innan, hon är så gullig. Alla på Borås ortoped är gulliga tycker jag, jag har varit där så mycket och i hela mitt liv så alla känner mig där! :) De är så personliga också, de pratar med en liksom, frågar hur det går i skolan i Göteborg osv, det är så härligt! Det blir inte som ett stelt ortopedbesök liksom.

Tjejen gick ut och hämtade mina ortoser. När hon kom in i rummet igen hade hon med sig de, de var så snygga, jag valde en cool färg förra gången som jag är riktig nöjd med, det blev så fint. Det är blåa nyans färger. Jag provade de, höger fot passade jättebra, den passade perfekt. Vänster däremot gjorde det ont överallt på, på knölarna och på tån, det skavde och tryckte överallt på foten. Vi märkte sen att problemet var att min vänstra fot var och såg lite svullen ut, och det berodde såklart på att jag har haft gips på mig. Eftersom att foten var svullen så såg även ortosen ut att vara för liten, för tårna stack ut och det såg ut att vara trångt och kändes trångt.

Då berättade hon att de på ortopeden nyss hade införskaffat en ny grej. Och det är då en scanner, så man kan scanna av foten istället för att gjuta. Så i framtiden när alla vet hur den funkar kanske de inte behöver gjuta och hålla på att kladda med gips. Vilket är skönt för både de och patienten! De hade haft utbildning på det i veckan, så hon hade aldrig testat det på någon innan, så hon frågade om jag ville vara föröks kanin om någon läkare var tillgänglig som kunde visa henne hur man gör. Och självklart sa jag ja, det lät ju jättespännande och coolt!

Vi gick in i ett rum längre bort, i rummet stod en ortopedläkare. I rummet var också apparaten som skulle scanna av min fot, en scanner såklart, en dator som var kopplad till apparaten, sladdar och en brits som jag fick sitta på. Tyvärr tog jag inga bilder så jag ska försöka förklara hur detta gick till. Först satte de på mig någon slags lång tygstrumpa på min fot som de satte upp på en slags svart platta som stod på en pinne på golvet, så att foten kom i höjd med de. De satte fast strumpan i en krok på plattan så att foten skulle hålla sig kvar där. Sen fick jag en lång kudde bakom ryggen som jag kunde luta mig mot så jag fick stöd och kunde slappna av bra.

Det kluriga var att jag behövde hålla foten helt still, eftersom att annars skulle det inte funka. Det var jag lite orolig för, men foten höll sig stilla hyfsat bra. Sen började tjejen med scannern att gå runt min fot, men det var jättesvårt. För man fick inte stå för nära eller för långt bort, man behövde föra den i rätt riktning osv. Så den läkaren som stod vid datorn sa till vad hon skulle tänka på och göra och sa till när det blev fel. Om det blev fel fick hon göra om.
Jag såg på datorn hur det bildades en 3D figur av min fot, som såg ut som en ortos, det var så häftigt! Hon höll på där fram och tillbaka jättelänge, fick göra om och göra rätt. Tillslut blev de nöjda med resultatet som syntes på skärmen på datorn, det behövdes bara göras några fin justeringar, men det fixar de till i datorn sen. Sen gjorde de samma sak på höger fot eftersom att det gick bra på vänster. Det behövdes ju inte egentligen eftersom att den högra ortosen passade så bra, men så har de min högra fot också i datorn tills det är dax för nya ortoser igen, då slipper vi förhoppningsvis att gjuta. Så det blev två ortosfötter på datorskärmen av mina fötter, så coolt. Tekniken går verkligen framåt!
Det tog nästan en timme hos ortopeden i torsdags, men det förstod man ju varför!
Nästa tid jag fick för att prova ut ännu en gång och få hem mina nya ortoser var inte förrän den 22 maj, men som tur är funkar mina ortoser som jag har nu ett tag till!

När jag kom hem så kom jag på det att det kanske inte var så bra att scanna av min vänstra fot när den var liten svullen, då kanske ortosen blir för stor istället när svullnaden har gått ner…men det får vi inte hoppas!

Resten av förmiddagen myste jag och mormor bara här hemma med mat och fika, det var så mysigt att ha mormor för mig själv! <3

Nu är gipset väck!

By | | ,
Leave a comment

Nu är mitt gips borta, underbart! Det gick jättebra att ta bort det i onsdags förutom att det var mycket gips och bomull så de två tjejerna som tog bort gipset fick kämpa sig igenom det. Jag har inte berättat det här, men den sista veckan fick jag så ont i min stor tå när jag gick, så jag fick stoppa in bomullstussar under gipset för att det gjorde så ont, och det hjälpte lite iallafall. När den ramlade bort hade jag intorkad blod på tussen. Så jag misstänkte att jag hade ett öppet sår där, och det är ju därför jag har haft så ont. Men förutom det har den här gipsomgången varit så bra, jag har ju glömt av att jag har haft gips till och med för att jag har vant mig så vid det, och det har varit så mjukt och skönt denna gången. Helt riktigt så såg jag ett köttsår där på står tån när gipset var av. Det kändes konstigt att de inte satte på ett nytt gips utan att jag fick vara fri.

Efter att de hade tagit av gipset var det skönt att få lufta foten. Vi hade igen Rulle med oss så vi fick låna en sjukhusrullstol eftersom att det kändes konstigt att gå på foten när den har varit inne i ett gips i fyra veckor. Vi hade läkarbesök på ortopedmottagningen direkt efteråt för att se hur vi ska gå vidare med foten. Vi hade den roliga läkaren igen! :-)
Vi mötte honom i korridoren när vi skulle gå bort och mötta honom i ett rum. Då frågade han: ”vad gör ni här?” lite på skoj
Vårt svar blev då: ”vi är påväg till dig. Vad gör du här?”
Då sa han: ”jag är påväg och hämta er”. Haha! :-)
Vi gick med honom till ett rum, sköterskan som sågade av mitt gips förra gången följde också med.
Läkaren sa när vi kom in i rummet ”jaha, så här har vi mamman och dottern som bara flamsar” haha! För förra gången när vi var och gipsa om mig när mamma var med så var jag och mamma så fnissiga för att det hade hänt en rolig sak innan.
I rummet fick jag ta upp min fot på britsen också plåstrade hon om mitt sår på stor tån med ett bakteriedödande plåster medans läkaren pratade.
Läkaren sa inprincip bara att jag ska träna och stretcha foten och att jag ska ha på mig nattortoserna VARJE natt…herregud VARJE natt! Men det var väntat att han skulle säga så. Mina dagortoser ska jag även ha på mig varje dag som vanligt.

Jag tänkte såklart inte på att ta med min vänstra svarta sko hem från Storås i fredags så nu har jag ingen sko till min vänster fot förutom ortoserna som jag hade hemma, de tänkte jag inte heller på att ta med mig. Ingen socka heller hade jag med mig…tänkte väll inte jag på. Så jag fick åka hem barfota! :-) Som tur var fick vi låna en annan rullstol ner till huvudentrén, som ändå skulle dit.

Det var väldigt läskigt att gå på foten när jag kom hem, men ju mer jag gick på den desto mindre konstig kändes det. Det är sån skillnad, för nu går jag med foten rakt och framåt. den går lite inåt fortfarande, men mycket bättre än förut, vilket känns jättehärligt. Nu går jag inte på utsidan av foten längre som jag gjorde innan, vilket känns fantastisk. Jag som gått så typ i två år! Det gör ändå lite ont när jag går eftersom att jag har sånna förhårdnader på sidan av foten som känns lite även när jag går med rak fot. Det gör även ont i min hälsena när jag går, men det är nog för att gipset har dragit ut den och för att den har varit så stel, men det ska nog gå över snart. Men det känns så fantastisk att äntligen kunna gå normalt, eller ja….jag har aldrig gått normalt….haha! :D Ni fattar! :-)

På eftermiddagen kom Sisko och Göran hit, och då smörjde Sisko in min fot med olivkräm eftersom att foten var otroligt torr och för att det kliande så mycket, så det var skönt när det inte klia så mycket. Sisko sa till mig med sin skojstämma ”inte pilla Alice, inte pilla, aja baja!” :-)
På kvällen rakade jag mina ben, det var så härligt att fräscha upp både ben och fötter! :-)
Det var sån frihetskänsla att äntligen gå och lägga sig utan gips!

Det är så skönt att slippa det här gipset nu, det har varit så mycket krångel med det (förutom nu i slutet då). Vi har åkt fram och tillbaka till ortopedmottagningen. Jag har haft ont, vi har fått tagit bort det och gipsat om, varit utan gips i en vecka, haft sår, blivit sågad i foten, haft ont och inte kunnat gå på 24 timmar. Herregud vilken period, men nu är den över! Jag tog botox sista februari (28 februari) och i onsdags (17 april) blev jag av med det helt.

”Jag & mjölken i parterapi?”

By | | , ,
Leave a comment

Jag blir rädd för allt nu för tiden, jag tycker att det har blivit sämre nu i tonåren! Men jag blir rädd för väldigt roliga och små saker, även om jag tycker att det är jobbigt så tycker jag att det blir roligt. På Storås nu det senaste blir jag rädd för allting typ. De som jobbar där vet att jag kan skratta åt det så de skrattar åt det med. Det är så roligt!
Det började egentligen med att jag hade som mål att kunna hälla upp mjölk själv, men det är lite svårt för mig att hålla i ett mjölkpaket, så de köpte in en mjölkpaket hållare med handtag som man sätter ner mjölkpaket i, väldigt smart! Själva förpackningen var ju jättebra, men grejen är att jag blir så rädd när mjölken kom ut ur förpackningen så jag ryker till, varje gång, hahaha! :D Men jag gav inte upp, jag övade på det varje dag, men blev nästan lika rädd varje gång :). Mjölpaketet fick absolut inte vara full när jag skulle hälla. Men varje gång jag skulle hälla upp mjölk i mitt glass så blev jag nervös och var tvungen att ta några djupa andetag, haha. Ibland hoppade jag till men det gick ändå bra, det kom i glaset, men ibland blev det mjölk överallt och i maten på tallriken! :) Varje gång som jag skulle hälla upp mjölk på middagen så stannade alla till och bara tittade på mig och mjölen, för att de var spända men också för att jag inte skulle bli rädd för något annat. :-) Men också för att de var rädda för att få mjölk på sig! :D
Personalen på Storås säger att jag och mjölken får gå i parterapi…haha!
Men nu fick jag nog av att alltid behöva bli nervös så fort jag ska hälla mjölk, jag gav det tid, men nu får jag bara acceptera läget. :-)
Men Storås personalen och jag kom på en bra ide – nu har vi hällt i mjölken i en råsaft flaska som är genomskinlig, så nu går det jättebra att hälla mjölk, nu blir jag inte längre rädd för mjölken längre nu när flaskan är genomskinlig :), nu är det nästan lite små kul att hälla upp mjölk! :-)

Nu när jag inte blir rädd för mjölken längre så blir jag rädd för allt annat istället. Jag blir rädd om någon tappar någon gaffel eller köksredskap i köket. Härom veckan blev jag rädd för min jacka när jag såg den i ögonvrån, för att jag trodde att det var en människa! :-)
Varje gång jag väntar på hissen när jag varit och ätit så är jag rädd att någon ska öppna dörren till det gemensamma och gå förbi mig. Det har faktiskt hänt en gång, och då blev jag skiträdd. Jag hade Rulle då så det stod ju någon bakom mig för han eller hon skulle följa med mig ner också hör jag bara ”lugn Alice det var bara en som jobbar här”…hahaha! :)
Jag är också rädd för att det ska sitta någon i hissen när jag trycker upp den, det har aldrig hänt som tur är. :)
Härom veckan vid frukosten blev jag rädd när någon öppnade dörren från personaltoaletten i det gemensamma, och då höll jag precis på att hälla upp mjölk, det var läskigt. Då sa jag ”herregud så får ni inte göra när jag häller upp mjölk”…haha! :D Jag är något speciell! :-)
Men det är härligt att jag kan skratta åt det tycker jag!
Jag har blivit så rädd för olika saker på Storås de senaste veckorna va, så det blir roligt eftersom att det är så små saker som jag blir rädd för! :)

Personalen på Storås säger att jag inte behöver gå på halloween på Liseberg eller på något skrämseltåg. Vi kan göra ett skrämseltåg här på Storås! :) Lite mjölk som kommer plötsligt ur ett mjölkpaket, någon som tappar något, någon som går förbi dig, din jacka i din ögonvrå, någon som öppnar en dörr, någon som är i hissen när den öppnar sig och ditt nackstöd på Elof. Haha vad jag skrattade när en personal kom med det förslaget!

När en utav personalen hjälpte mig i mitt rum förra veckan någon gång sa jag att jag ville bo i en etta när jag blir vuxen, eftersom att då ser jag allt. :) Men då sa hon att tänk när du träffar dig en man någon gång och ni skaffar er ett stort hus, då måste han ju tippa på tå och säga ”älskling, nu kommer jag här!”, haha, vad roligt, gud vad jag skrattade när hon sa det! :-)

Duscha utan att stödja!

By | | , ,
Leave a comment

Nu är de där 24 timmarna i enbart rullstol över för mig, det har varit svårt att bara få kunna stödja på ett ben. I onsdags när jag kom till Storås igen efter gipsningen, så var jag ju såklart tvungen att duscha. Ann-Sofie hjälpte mig. Jag var liksom inte van vid att inte kunna sätta ner den foten så jag var lika ny i det där som Ann-Sofie var, så jag kunde liksom inte säga hur jag brukade göra. Vi fick tänka på allt, hur Rulle skulle stå för att jag skulle kunna flyta över till toalett, dusch, säng osv. Vi fick fundera mycket kan jag säga på vad som skulle bli smidigast och lättast! Vi fick slå våra kloka huvuden ihop! Våra meningar lydde oftast såhär ”men om vi gör såhär då?” hihi.
Första momentet innan duschen var att gå på toa, och det var inte helt lätt hur vi skulle få till det kan jag säga, men vi körde Rulle dit också svängde jag bara runt kroppen på min högra fot och dunsade ner på toan, hihi. Då var det bara byxorna kvar då! :D Så då lyfte jag upp min kropp med hjälp av armarna på armstöden också drog Ann-Sofie ner byxorna, så så löste vi den biten, moment 1 avklarat, smidigt! :)
Sen fick vi funderar länge på hur jag skulle komma på stolen i duschen, men som tur är har jag ett handtag på väggen som jag kunde hålla mig i. Vi körde in med Rulle i duschen efter att jag hade hoppat över från toan till Rulle, sen tog jag tag i handtaget, reste mig upp och Ann-Sofie drog fram duschstolen. När jag väl var på plats så var det bara att duscha som vanligt. Efter jag hade duschat klart fick vi ytterligare fundera lite till på hur jag skulle ta mig därifrån, men det lyckades vi med också. Jag gjorde det jag skulle och sen hoppade jag över till sängen.

Det blev mycket att fundera på men också mycket härliga skratt när vi funderade på hur vi skulle lösa allting, men det var roligt! :D Vi löste ju det! Sen var jag helt slut, det är väldigt ansträngande att jobba så med kroppen när man inte är van vid det.
Nästa morgon kom Ann-Sofie in till mig igen och det roliga började med första momentet, att gå på toa! Men morgonen gick mycket smidigare än duschen iallafall! :) Sen var det det att komma upp i Elof, men det går att ta bak armstöden på den, vilket är bra, för då kom jag i den med lite stöttning. Så igår blev det bara att sitta i Elof för mig hela dagen!
Tur att jag inte behövde ha det sådär i två vevkor, utan att det bara var de där 24 timmarna!

Igår eftermiddag när jag kom hem så hade de där 24 timmarna gått, så då provade jag att stå och gå. Det känns lite annorlunda än med syntes gipset, lite tyngre på något sätt, men det går ändå hyfsat bra. Nu känns det även mycket skönare och mjukare vid tårna när de satte på extra mycket bomull och plåster runt de!

Här ser ni hur väll inpackade mina tår är, som jag pratade om i mitt förra inlägg!

Rullstolsbunden i 24 timmar

By | | ,
Leave a comment

Igår var det dags för omgipsning igen. Denna gången följde pappa med, han stod utanför mammas hus när jag kom ditt med taxin, det var bara att sätta sig i bilen och ta in Rulle så var vi påväg. När vi kom upp till ortopedmottagningen så fick vi vänta i några minuter innan en tjej visade oss in till ett rum, det var samma tjej som förra gången och samma tjej som sågade mig i foten…nej, fy vad hemskt det lät! Men iallafall så la jag mig på britsen också fick jag hörselkoppor på mig med tanke på att den maskinen som de sågar upp gipset med låter en del. Pappa stod jämte mig och höll i mitt högra ben i mina armar som krånglar som vanligt när vi är där.
Jag la mig på sidan och hon satte in en skena i mitt gips och så började hon såga med maskinen. Det var lite jobbigt eftersom att jag var rädd att hon skulle rispa mig en gång till, jag har ju dramatiska upplevelser sen första gången om man säger så..hihi! Det vibrerade även hela tiden i benet när hon sågade, så det var även lite obehagligt.
De som gipsade mig förra gången tog väldigt mycket gips märkte vi idag, för det tog sån lång tid för de två tjejerna att ta sig igenom gipset, de sa även det. Och då kändes det som att det var extra lång väntan när det kändes obehagligt med vibreringarna i benet också. De fick såga, klippa, såga lite till och klippa mycket. Sen var det ju dax för andra sidan efter en lång stund på högersidan, och det tog nästan lika lång tid där också. Det började bli lite segt där ett tag. Men tillslut sågade de av det sista på gipset och klippte upp den sista biten av ullen.

Det var skönt att bli fri från gipset en liten stund, och fri från att bli sågad, puh. Min fot hade flera sår på mig även den här gången, och det är ju antagligen det som jag har känt av, men konstigt att jag inte kände av såren den sista veckan som jag pratade om i mitt senaste inlägg, det tyckte ortopedtjejerna också var konstigt. Men läkaren skulle ändå komma in när jag skulle gipsas, så då kunde han kolla på såren. Det var samma roliga läkare som kom in denna gången också. Han kollade på såren och sa att vi får ta ett traditionellt gips denna gången, eftersom att det är mjukare. Det betyder då att jag inte kan stödja på gipset på 24 timmar medans det andra kunde jag stödja på redan efter bara en halv timme. Det tyckte jag var jobbigt, Men vad skulle jag göra liksom än att bara acceptera det? Så de började gipsa medans läkaren höll foten i rätt läge. Det traditionella gipset var mycket mjukare och skönare än det andra. De satte även på stora vadderade ”plåster” på mina tår innan, eftersom att jag hade så mycket sår på de också, så nu är de väl inpackade än förra gången, så det känns jätteskönt. Nu tror jag att jag slipper att få problem med tårna! Efter att de hade satt på det traditonella gipset la de på ännu ett gips, alltså färg gipset, vilket blev rosa denna gången också. Nu känns det så mjukt och skönt i gipset än vad det gjorde förra gången!

Sen fick jag hoppa på ett ben till Rulle, in i pappas bil, och sen in i taxibilen som tog mig till Storås. Detta dygnet blir lite speciellt när jag inte alls får stödja på foten! Jag är ju liksom van vid att kunna stödja på gipset efter 30 minuter. Igår var jag så trött när jag la mig, eftersom att jag nu får kämpa extra mycket för att ta mig framåt och göra saker som t.ex gå på toa! Detta dygnet måste jag verkligen ha hjälp med allting, men tur att det bara är ett dygn! Men Storås personalen är så snälla som hjälper mig!

Det här var ju inte alls planerat att jag skulle få ett traditionellt gips igår, så därför var jag lite förvånad över att jag inte kunde gå när jag kom hem och ett dygn framåt!