Idag ska jag på omgipsning igen, jag åker kvart över ett från Storås, vi har nämligen tid klockan tre på ortopedmottagningen. Det är så sjukt det här, nu känner jag inte ens att jag har gips längre, jag blir liksom påmind av att jag har gips varje gång jag går! Jag har blivit så van, men framför allt så gör det inte ont längre, inte någonstans, och det är så skönt. Innan på detta gipset retade jag mig lite på lilltån igen, det gjorde svinont när jag försökte böja upp foten mot gipset eftersom att det kändes som att jag hade en typ stålpinne som satt i början av foten och jag hade jätteont i hälen. Tur att jag kämpade mig förbi det, så att jag inte tog bort det, för då visste jag ju inte att det skulle gå över. Jag tänkte liksom att jag får väll ha det så här i en vecka till, stå ut helt enkelt, tur att jag inte behövde det kan jag säga! Men nu är all smärta borta, det är jätteskumt, hur kan det onda bara försvinna? Men det är så skönt. Så det känns nästan lite jobbigt att de ska ta bort gipset idag, när det äntligen går så bra nu. Det kommer säkert att bli bra den här gipsningen som jag ska göra idag också eftersom att foten förhoppningsvis är ännu mera rörlig nu. Men jag hoppas inte att jag börjar att få ont igen som jag hade den första veckan med det gipset som jag har nu, utan att det inte alls gör ont under de två veckorna som jag ska ha det nya gipset. Denna gången blev det en vecka ont och en vecka smärtfritt…konstigt! Hoppas på två veckors smärtfritt nu då! Men nu ser jag ljuset i tunneln, efter de här två veckorna är det över! :)
Igår fick jag min nya Elon, wohoo! Jag åkte taxi hem vid halv ett tiden för Elon skulle komma vid två ungefär. Mormor skulle även komma och vara med. Mormor var lite sen så hon kom redan när de som skulle leverera Elon hade kommit. Det kom en mega stor bil, ur den hoppade en kille från hjälpmedelscentralen ut, precis efter kom Maria min arbetsterapeut från Borås. Killen körde ut den nya Elon från bilen, och wow vad snygg, ren och fräsch den va! Som ni säkert kommer ihåg från utprovningen så är det en f5 stol och den är helt helt olik min gamla Elon, det är verkligen som natt och dag! Iallafall så valde jag att ha färgen orange på detaljerna, det är jag verkligen glad över att jag valde nu, för skit rent ut sagt vad coolt det blev! Han körde fram den till oss, och jag satte mig i den. Den är mycket skönare att sitta i ijämförelse med Elon. Sen började han greja och anpassa stolen efter mig. Han började med fotplattorna, och höjde de lite så att de kändes bra, sen gick han vidare till ryggen och till sist till armstöden. Armstöden tog längst tid att få till eftersom att de är de jag ska vila armarna på när jag ska köra och sitta så bekvämt som möjligt så att jag kan slappna av, så de är extra viktiga att de blir bra. De måste alltså vara i rätt höjd osv. Så jag testade att köra gatan upp och gatan ner några gånger, men det kändes ändå inte riktigt bra, så han fick justera de där armstöden massor utav gånger innan det kändes riktigt bra. Det är viktigt att det känns bra tycker jag. Det tog ungefär en timme innan hjälpmedelscentral killen och Maria kunde åka. Den nya Elon är så cool och det finns så många olika funktioner på den här jämförelse med Elon som det bara fanns en liten funktion på. Den här har också en display på sig som man ser hastighet, klocka och batteri på, det gillar jag. Nedanför displayen ändrar man farten och sätter på stolen. Klockan gillar jag extra mycket för det saknade jag på min gamla Elon. Hastigheterna är också lite speciella, det finns inte 1-5 som det fanns på Elon. Det är lite svårt att förklara, men det lär jag mig så småningom också tror jag.
Lite senare efter att jag hade umgås med mormor en stund åkte jag ner till Kevin som var nyfiken på min nya stol. Vi stod säkert ute i en kvart på hans grusgång medans jag visade alla coola funktioner på min stol, han tyckte den var så cool, och det tycker såklart jag med. Som sagt tillskillnad från Elon som bara hade en funktion. Jag kan liksom ligga helt plant med överkroppen och ha fotplattorna uppe samtidigt, det tycker jag är så coolt, också kan jag hissa upp mig jättelångt upp. Det var ju så underbart väder igår vilket var passande, så vi tog en sväng i samhället jag och Kevin och testade lite. Han körde mig mest! :) Men det var gött det med. Det är ju en liten annorlunda styrning på den än på min förra, eller väldigt annorlunda. Så det känns jättekonstigt när jag svänger, men det är ju en vanesak som med allting. Kevin tyckte också att det var lite svårt när han körde mig. Det var jättekul och härligt med en promenad, det blir fler sånna med familjen i helgen!
Vad tycker ni, ska den heta Elon? Antingen Elon eller Elof som Maria kom på, eftersom det är modell F5, haha fattar ni? :D
Det kommer även en film inom kort där jag visar alla funktioner på stolen och även när jag kör den.
Jag tycker att de här bilderna är så coola!
En funktion! :D
Displayen och joysticken På de här knapparna ändrar man stolen.
I går hämtade mamma mig hemma vid åtta på morgonen, då åkte vi till sjukhuset för att ta bort gipset (ni måste läsa inlägget ”Tar bort gipset” först för att förstå varför jag skulle ta bort gipset). Det var exakt en vecka sedan vi var där. Jag hade en tid vid halv nio men eftersom att jag hade fått en akuttid så var vi nästan säkra på att vi skulle få sitta och vänta på att få komma in och ta av gipset. Men när vi kom upp till ortopedmottagningen så stod två tjejer där och vinkade in oss till ett rum (samma tjejer som gipsade mig förra torsdagen) Jag och mamma blev jätteförvånade att vi fick komma in vid halv nio, så vi åkte in där till gipsningsrummet. Jag hoppade ur Rulle och fick lägga mig på britsen. Eftersom att gipset är så hårt så kan de inte klippa upp det utan hon visade mig en maskin som de skulle använda, och den såg väldigt läskig ut, den såg ut typ som en motorsåg. Den skulle låta lite så jag fick på mig ett par hörselskydd. Hon som skulle skära i gipset sa att hon var jättesäker på att hon inte kommer att kunna skära mig i benet. Så hon satte igång maskinen och började uppifrån med att skära i gipset. Direkt när hon hade börjat skära så började mitt lår och mitt ben krampa och hoppa, så mamma fick stå vid sidan av mig och hålla i det.
När hon kom ner till foten så ryckte jag till jättemycket och kände att det gjorde jätteont, då sa hon att det kan bli lite varmt. Men det var inte pågrund av värmen som jag ryckte till. Och mamma såg ju att det gjorde ont på riktigt för jag fick tårar i ögonen och blev helt illröd i ansiktet. Det gjorde så ont. När hon var klar öppnade hon gipset och såg då att hon hade råkat skära mig uppe på foten. Det var rött och skrapat, det såg typ ut som ett skrapsår. Det var inte så djupt som tur var, men det gjorde superont fortfarande även när hon hade satt på ett plåster. Det bara pulserade i såret. Hon såg även att jag hade massor utav andra sår överallt på foten från gipset. På hälen, under foten, på liltån, det är ju därför jag haft så ont på och under foten, men även på lilltån som ni vet. Det var inga djupa sår, men de gjorde ont. På stortån hade jag ett inflammerat sår från kanten på gipset, så där satte hon på ett bakterie dödande plåster. Så i helgen ska vi hålla koll på mina sår så de inte blir sämre och även lägga om plåstrena. Efter att de hade tagit bort gipset så krampade nått så fruktansvärt i låret, i benet och i foten, jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Jag hade även svårt att gå till Rulle sen, det var svårt att böja på benet. Om ni kommer ihåg så var det ju precis samma sak när jag precis hade fått botoxen. Det gick inte över förrän vi satt i bilen påväg mot Storås.
Jag skulle ju ta på ett nytt gips på onsdag nästa vecka när det egentligen var omgipsning, men hon ortopedläkaren var osäker på om det gick pågrund av mina sår. Hon ringde läkarn och han sa det att pågrund av mina sår och även mina kramper så skulle vi vänta med gipsningen. Och om vi väntar ett tag så kanske botoxen har kickat in och då kanske det blir lättare att böja upp foten, när den är litet mjukare, och gipsa den i rätt läge. För han sa det att det kändes inte så bra förra torsdagen när jag fick ta i så för att få upp foten i rätt läge, och han fick ju inte den riktigt i rätt läge heller. och det är ju pågrund av det som jag har haft ont och haft kramper i benet. Han insåg nog det själv att han hade tagit i lite för mycket. Vi skulle även vänta tills såren hade läkt. Jag fick därför en tid om två veckor istället, alltså den 19 mars. Så nu får jag vara utan gips i två veckor istället för fem dagar som det var planerat först! Det skulle ta en kvart, en halvtimma att ta bort gipset, men vi var där i en timma istället.
Vi hade likabehandlingsdag i skolan igår och sen på eftermiddagen skulle vi äta lunch och bowla med klassen, men jag sa det till mamma att jag var så trött efter all smärta och ansträngning och dessutom hade jag lite kramper kvar så jag orkade inte följa med, så vi åkte direkt till Storås. Vi kom väll hit vid elva igår så jag var bara hemma och vilade igår, jag var så trött. Det var skönt att jag inte missade något i skolan igår iallafall.
Men det kändes så konstigt i foten efter att de hade tagit bort gipset. Jag trodde att den skulle vara som vanligt, men det var nog inte så konstigt att den var som den var. Jag var så stel i den, jag kunde knappt gå för jag tappade balansen hela tiden, så jag var tvungen att ha Rulle eller att någon höll i mig. Det var läskigt. Foten kändes även annorlunda, det kändes som om att jag inte hade någon känsel i den som om den hade domnat bort. Spännande att se hur den känns idag!
Nu när jag har mitt gips (eller rättare sagt när jag hade mitt gips) så behövde jag lite extra hjälp hemma, så det betydde ju då att jag behövde även den hjälpen på Storås. Jag har ju Rulle på Storås så den har jag använt mycket när jag ska upp till gemensamma. Men även på mornarna och på kvällarna när jag ska göra mina morgon-och kvällsrutiner, eftersom att jag tycker att det är läskigt att stå upp med gipset vid handfatet när jag ska tvätta mig eller borsta tänderna, jag kan inte både hålla koll på min balans och göra det jag ska. Anledningen till varför jag behöver hjälp på morgonen också är för att det är krångligt att få på byxorna på gipset och även på kvällen med att få av de, så det måste jag ha hjälp med. Jag kan bara ha tre par byxor nu, eftersom att jag har bara tajta jeans, så nu är det mjukisar som gäller, och det tackar inte jag nej till! :-) Det är lite annorlunda att larma precis när jag har vaknat och när jag ska sova, eftersom att jag är van vid att klara de bitarna själv, men det går bra ändå. Jag och Storås personalen har fått in en bra rutin på det med. Innan när jag hade gipset var min vänster arm extra krånglig också, så då var det skönt att få lite extra hjälp med påklädning och så.
Ni kanske undrar hur jag duschar? När jag duschar använder jag ett plastöverdrag som man bara drar över gipset. Jag behöver även hjälp nu när jag ska duscha för det går inte att stå upp med den på. Jag och mamma testade den förra lördagen när jag skulle duscha och den var så bra! Bara dra på och av. När jag skulle duscha för första gången med gipset på Storås, den personalen som hjälpte mig hon blev helt förvånad, hon hade aldrig sett en sån innan. Det var samma sak igår när jag skulle duscha innan jag skulle hem, så hjälpte Malin mig att duscha, och hon blev helt förvånad att den var så smart hon med. Nu står en trädgårdsstol i min dusch som jag sitter på när jag duschar, hihi! :-)
Som jag har sagt tidigare så har mitt ben börjat spänna och krampa efter botoxen, och det tror jag beror på att det är för att foten inte är van eller rättare sagt inte vill vara i det läget som den är i just nu. Jag trodde att det skulle gå över, att min fot skulle vänja sig, men det har den inte gjort. Det spänner och krampar så fort jag gör något, till och med när jag äter krampar det. Mamma skulle ringa till ortopedmotagningen i Borås igår om det för att höra om det är en vänje sak.
I tisdags kväll när jag skulle somna märkte jag att min lilltå inte gick att vika på eller höja på som med de andra tårna, det gjorde ont också. Jag larmade på nattpersonalen också kom en tjej in. När vi lyfte på tacket såg vi nästan inte lilltån, då hade den liksom sjunkit tillbaka in i gipset, om ni är med på vad jag menar, det var anledningen. Det måste den gjort på kvällen, för sådär har jag inte känt så länge jag har haft gipset. Det var inte så mycket plats för lilltån innan heller, men nu syns den inte längre. Så nattpersonalen försökte att peta in lite bomull med min penna under lilltån för att höja den lite. För jag kunde inte sova pågrund av det, jag låg och störde mig på min lilltå, vilket var jätteirriterande. Det blev bättre men inte helt bra, men jag kunde somna iallafall. ”Vad gjorde du igår kväll då?” ”Ne, jag och en annan försökte att peta in lite bomull med en penna under min lilltå under mitt gips klockan tio på kvällen igår! Vad gjorde du? Haha så rolig humor jag har! :D
På morgonen såg det likadant ut och under onsdagsdagen började att göra ont i tån hela tiden. Jag visste att mamma skulle ringa till läkarn som gjorde botoxen och gipsade mig i onsdags så jag ringde henne på morgonen och sa det där med tån, så kunde hon säga även det till läkarn. Mamma ringde mig under dagen och sa att hon inte pratat med läkaren än men med en som jobbar på ortopedmottagningen, hon visste inte det där med krampen i benet så vi skulle vänta på att läkaren skulle ringa. Men hon sa att jag kunde kanske åka till Möndals ortopedmottagning och bara skära upp gipset vid tån. Storås personalen kunde följa med mig isåfall. Det tyckte jag lät smidigt och bra. Men sen ringde mamma tillbaka till mig och sa att jag inte får komma till Mölndal eftersom att jag inte är skriven där. Men så sa mamma att läkaren i Borås hade sagt att han ville ta bort gipset eftersom att det var inte bra att jag hade ont i benet. Så jag behövde ändå åka till Borås. Jag fick en tid redan idag, wow det förvånar mig att sjukvården är snabba för en gång skull. Men samtidigt så hade de inte tid med mig idag egentligen men de klämmde in mig mellan två andra gipsningar, så jag fick en akuttid. igår kväll hämtade mamma mig på Storås. Så idag ska jag ta bort gipset och nästa onsdag skulle jag ju på omgipsning, och då sätter de på ett nytt gips. Så jag får vara utan gips i fem dagar. Det är ju skön att ta av det när det krampar och gör ont, men det bästa hade ju varit om det inte hade det såklart! Himla ben som bara gör ont säger jag!
Den här bilden ät tagen i tisdags morse. Det syns inte så tydligt jag vet. Men om man jämför bilderna med i torsdags så är det lite skillnad. Min lilltå syns ju knappt på denna bilden. Men även om det inte syns så tydligt så känns det kan jag säga!
I fredags var det annorlunda att vakna upp och känna att man har ett gips på foten. Jag ringade mamma, också kom hon hem och hjälpte mig upp ifrån sängen och upp för trappan. Hon hade även gjort pastasallad som hon hade lagt ner i en kylbag till lunch åt mig eftersom att jag tycker att det är läskigt att gå till kylen. Det känns lättare att bara ta sig från soffan till bordet. Som jag sa i mitt förra inlägg så känns det jättekonstigt att gå eftersom att jag inte kan sätta ner foten, så jag går på tå. Anledningen till det är att läkaren inte fick foten till normalt läge, om ni förstår vad jag menar. Hela dagen igår satt jag i soffan. Sen pratade jag med Kevin på eftermiddagen när han hade slutat skolan, han frågade om jag ville följa med honom ner till gymmet, jag blev jätteglad att han frågade och skönt att få komma ut. Så han var så snäll och kom hem till mig och hjälpte mig ner för trappan och på med mina ytterkläder. Han tyckte att det kändes som att gå med en häst när han gick med mig, oj oj vad vi skratta när han sa så, men det gör det verkligen. Så varje gång jag går nu tänker jag på en häst! :-) Sen satte jag mig i Rulle och vi började ta oss ner till gymmet. Han skulle ha pass så när hans pass började lite senare satt jag och väntade medans han körde Tone, kändes lite konstigt att inte vara med… Jag trodde dessutom aldrig att jag skulle vara på gymmet dagen efter botoxen! :-)
Efter passet var slut klockan fem gick vi hemåt igen. Vi köpte en dricka och lite godis på vägen hem. Vi hade väldigt roligt på vägen hem måste jag säga, det var så härligt att få garva lite tillsammans med bästa Kevin! :D Jag blev så glad när Kevin ville ta ut mig på en sväng, han visste inte alls hur rörlig jag var eller något, men ändå så kom han. Han kom även fast han inte visste hur mycket hjälp jag behövde, nu när jag behöver lite extra hjälp. Det är så fint av honom, det är en riktig vän! Jag blir så varm inombords när jag tänker på det, och på vilka fina och omtänksamma vänner jag har. Jag är så tacksam! <3
När jag kom hem blev det fredagsmys med grabbarna eftersom mamma var iväg. Det blev en god tacopaj till middag innan vi tittade på en film med Elliot. Sen när han hade somnat tittade jag och Marko på Talang. När mamma kom hem hjälpte hon mig till sängs, det är lite speciellt nu när man behöver hjälp både upp på morgonen och att gå och lägga sig.
Hela dagen i fredags hade jag kramp och ont i benet. Det kändes precis som den gången i november. Så det var lite jobbigt. Jag tror att det är för att foten inte är van vid att vara i det läget som den är i nu. Jag hoppas att kroppen vänjer sig så jag slipper ha ont i fyra veckor! När vi satt och tittade på Talang i fredags ville foten vrida sig och då låg den inåt vriden trots att jag hade gips, men det är nog för att inte läkaren fick foten i det normala läget riktigt. Men det kanske han får när det är dax för omgipsning, hoppas på det.
Igår, lördags gick det mycket bättre att gå. Jag använde ju Elliots matstol och gick med i fredags, haha! :D Det kom jag på, det var skitbra! Men igår vågade och kunde jag gå utan den, så det kändes skönt. Jag känner mig mer stabil. Nu kan jag även gå på toa själv, jag har hittat en bra teknik, vilket känns skönt. Igår hade jag ont i benet igen, så om det inte släpper så ska mamma ringa sjuhuset imorgon för att kolla om det verkligen ska vara så.
Det jobbigaste är att jag har fått det problemet att det kliar under gipset. Se min lösning på det på sista bilden! :D Marko kliar mig så att jag dreglar! :-)
(Jag tänkte ladda upp en film där jag går med stolen men det gick tyvärr inte så jag tog några kort från filmen, det är därför inte bilderna är så bra)
Igår var dagen då det skulle ske, botoxen. Jag gick upp klockan 06:20, så tidigt. Det var mysigt, för Marko och Elliot var uppe så jag fick krama på de lite. Elliot var så glad över att jag var hemma, så jag fick så många goa kramar, så det var härligt. Då fick man lite styrka inför dagen. Jag och mamma åkte till sjukhuset och anmälde oss i entrén. Sen gick vi upp till barn dagavdelningen och satte oss i ett väntrum. Klockan åtta kom en sköterska in och hämtade in oss till ett rum där jag fick lägga mig på mage på en brits, där smörjde hon på emblasalva på min vad där läkaren skulle ta botoxen (salvan är till för att det inte ska göra ont). Salvan skulle sitta på i två timmar innan botoxen, så de två timmarna skulle jag och mamma låta gå på sjukhuset. Vi fick tips om ett pysselrum på högsta våningen som vi kunde åka upp till. Väll där uppe hade personalen lite möte så vi fick först gå in till ett lekrum för typ tre åringar, så det var väll inte så kul (vi var själva där dessutom), men jag och mamma läste en jätteintressant bok om människokroppen. Sen fick vi komma in till pusselrummet. Det var bara vi där, så jag och mamma satt där och pysslade medans en personal satt där och rensade i en hylla, det var lite musik på också. Det var mysigt att bara sitta där och pyssla faktiskt. De hade så mycket pyssel där va, men jag målade lite med vattenfärger. När jag kände mig klar gick vi ner och tog en fika i sjukhuséntren.
När klockan började närma sig tio åkte vi upp till barn dagsavdelningen igen. Klockan blev tjugo över tio innan sjuksköterskan visade oss till samma rum som hon satte på salvan i, sen fick vi vänta där ytterligare lite till. Jag förberede mig genom att lägga mig på mage. Sen kom läkaren in, och han pratade lite med sköterskan och förberedde lite saker. En annan sköterska kom in och presenterade sig framför mig och sa att hon skulle hålla syrgasen åt mig, och hjälpa mig genom det här, vilket kändes skönt. När hon sa att hon skulle hålla syrgasen åt mig så blev jag lite lugnare, för när jag såg den sa jag till mamma ”hur i hela friden ska jag kunna hålla i den själv”. Den var på vänster sida av mig dessutom. Ni fattar, min vänster arm och en lustgas går inte ihop…haha! :D Hur som helst när det första momentet var klart, så var det det andra momentet kvar: var skulle jag göra av min vänster arm? Den var helt stel och sjövild, men till slut kunde den slappna av. De sa till mig innan att jag kommer att tycka att det är jätteskönt med lustgas, och att jag kommer att bli fnissig och glad! :D
Jag och den sköterskan som satt jämte mig kom igång med lustgasen rätt snabbt, innan läkaren var på gång att sticka mig för att testa lite och förbredda mig. Så jag märkte inte när han började. Det var speciellt att andas genom lustgas, men hon som satt jämte mig peppade mig och sa att jag var jätteduktig. När jag hade andas ett tag i den började jag känna mig mer och mer yr och trött, i början kände jag mig precis som vanligt. Det var lite läskigt när det bara började snurrade till i hela systemet och framför ögonen. Men jag kämpade på! Jag började blunda när jag började känna mig yr, så det var skönt. Det som var så konstigt var att när läkaren stack mig där jag hade salvan så ryckte jag till (det hörde jag att de sa, och jag kände det även), men när han sprutade till där jag inte hade salvan så ryckte jag inte till, hihi det var skumt! Lite senare när jag hade haft den lustgasen ett tag så började jag skratta och fnissa till, ibland bara lite och ibland jättemycket…haha. Jag hörde mig själv skratta, men jag visste inte om vad, vilket kändes jättekonstigt. Jag kunde liksom inte rå för det, det kändes skumt. Så hörde jag alla i rummet börja skratta åt mig, och mamma skrattade jättemycket åt mig, det hörde jag och hon berättade även det efteråt..haha. Hon sa att jag såg helt borta ut…haha! Jag tycker att det är så roligt nu efteråt, jag skrattar bara jag tänker på det! Efter botoxen var klar så tog sköterskan bredvid mig bort lustgasen försiktigt från min mun, och då kände jag hur mycket jag hade dreglat i den…hihi! :-) Läkaren gick upp till ortopedmottagningen där jag skulle gipsas sen. Jag låg fortfarande kvar på mage för jag var inte redo att börja mitt liv igen! :-) Jag var lite borta fortfarande också. Jag började hosta mycket, och det kan man tydligen göra eftersom att det blir torrt i munnen efter lustgasen, så jag fick en klubba och en festis av sjuksköterskorna. Tillslut kände jag mig redo, också hjälpte mamma och sköterskorna mig att vända mig om. Jag kände mig fortfarande yr så jag satt kvar på britsen en stund. Mitt ben och min fot började plötsligt spänna och göra ont, ni vet som det har gjort det senaste året. Sköterskorna sa att kroppen brukar inte reagera så, men de sa att min kropp kanske reagerade så som den gjorde efter botoxen. Efter en stund kände jag mig redo att sätta mig i Rulle. Det var svårt att stödja på benet och gå till Rulle när det stod rakt ut och var så stelt. Vi tacka för oss och åkte upp till ortopedavdelningen.
På ortopedmottagningen började jag att nykra till, haha! Mitt ben började kunna slappna av också, vilket var skönt. Vi fick vänta jättelänge på ortopedmottagningen, vilket var konstigt. Men till slut kom vi in till ett gipsningsrum, läkaren som gjorde botoxen var med och två andra tjejer som jobbade på avdelningen. Jag fick lägga mig på en brits och välja färg på gipset, och det blev rosa! :) Sen började de att gipsa. Ena tjejen håll i mitt lår, den andra tjejen gipsade och läkaren försökte pressa min fot till normaläga. Alltså han fick ta i, jag såg det på honom, för min fot ville bara gå inåt och det går ju inte att ha den så när man ska gipsa. Han bara ”alltså vilken stark tjej”. Det var jättejobbigt för mig också eftersom att det spände och gjorde ont i hela låret när han vred på foten och hål den i normalläge. Jag fick kämpa, plus att mina armar bara flög ut och iväg eftersom att kroppen fick jobba så hårt…spasmer vet ni! :-) Men det var jätteroligt innan och efter det onda, vi skratta jättemycket, de två tjejerna var jätteroliga, även läkarn, högt i tak som är min grej! :-) Sen gick läkaren och en utav ortopedläkarn. Hon som stannade kvar gjorde det sista med gipset och sen var det klart. Jag får inte gå på gipset eftersom att det är så halt så jag fick en sko som jag ska ha ute och en som jag ska ha inne. Men som tur var fick jag det traditionella gipset, så jag kunde stödja på det efter bara en halv timma. Sen fick jag en tid för omgipsning om två veckor.
Vi var på sjukhuset ungefär fyra timmar eftersom att botoxen och gipsningen blev lite förskjutet i tid. Men när vi kom hem provade jag att gå, det kändes jättekonstigt. Det är skumt för jag kan bara gå på tå med gipset, jag kan inte sätta ner foten. Så vi får se hur det här går, det blir spännande de kommande fyra veckorna! :)
Det var tacksamt att ha med sin mamma igår som stöd! <3 Och tack till alla de som önskat mig lycka till igår. Wilma och Kevin, ni är bara bäst! Bästa vännerna som stöttade mig precis innan jag skulle in till läkarn och få botoxen. Jag tänkte på er när det var som jobbigast!
För ett par årsedan ansökte jag om LSS, om en kontaktperson, för att jag skulle ha någon att hänga med och komma ut med, eftersom att jag var väldigt ensam på den tiden (alltså på vännerfronten, jag var aldrig ensam i min familj såklart), men jag fick avslag. Nu har jag, mamma och min kurator på RG skickat in en ansökan till Borås kommun igen om att jag vill ansöka om LSS igen. Där skriver man bara om vad jag har för handikapp osv, sen får de träffa mig på ett möte där man går igenom lite noggrannare om vem jag är, om vad mitt handikapp innebär och vad jag behöver hjälp med osv (det fick vi även göra förra gången när jag fick avslag.) Nu ville en av LSS handläggarna träffa mig på ett möte, och jag blev jätteglad. Hon som jag har mailat med frågade om jag kunde komma till Borås eller om det passade bättre att träffas i Göteborg, och det blir ju lite krångligt för mig om jag skulle åka hem för en timme. Så vi bestämde att hon skulle komma till elevhemmet. Mamma eller pappa skulle inte vara med denna gången, jag tänkte att varför ska de vara med? Men när det började närma sig tisdag så ville jag att mamma skulle vara med ändå, eftersom att hon kan lägga till saker om jag glömmer att säga något. Men jag ville ändå klara detta själv. Det känns lite coolt att det bara är jag som har haft mailkontakt med denna tjejen och bestämt datum, plats och tid, och även att jag höll i ett möte som handlade om min assistans själv, det har jag inte gjort innan. Så det kändes lite stort.
Hon kom till mig klockan halv fyra. Vi satte oss i mitt rum och hon började ställa frågor till mig. Hon frågade även vad elevhemmet kan göra och varför jag vill ha ledsagning när jag bor på ett hem med personal dygnet runt. Men jag sa det att elevhems personalen är för få så de kan inte följa med oss utanför elevhemmet. och om de kan det så kan de inte lova att det blir så. De kan inte heller följa med mig om jag vill t.ex gå till gymmet en gång i veckan, de kan inte garantera det. Tommy som jobbade här igår kom ner och stärkte det jag sa, så att hon också hörde det från en elevhemspersonal, och Tommy sa det så himla bra, så det var kanon bra. Hon frågade mycket frågor om vad jag vill hitta på med min ledsagare, och jag vill ju komma ut och hitta på grejer, t.ex gå ut och äta på resturang, fika, shoppa, handla i Angered, träna, ja lite sånna grejer.
Jag behöver också någon som underlättar min vardag, det blir ju svårt för mig om jag är och handlar i mataffären själv och ska hämta ner något från hyllan eller packa ner maten i påsar, eller lägga upp maten på bandet, så jag vill att någon ska hjälpa mig med saker som jag har svårt för. Jag vill även ha någon som underlättar och hjälper mig att byta om på gymmet, så jag sparar min energi till annat. Men jag vill också ha någon att prata och umgås med. Jag vill komma ut och hitta på saker och inte bara sitta på mitt rum på kvällarna på Storås. Jag berättade också mycket om mitt handikapp och vad det innebär och vad jag behöver hjälp med osv. Jag berättade också att min energi tar fort slut och att jag lätt sätter i halsen. Jag berättade många saker om mig och mitt handikapp, men det var bland annat det här som jag berättade. Jag är väldigt nöjd över de sakerna som jag berättade, jag tror jag fick med det mesta iallafall och det viktigaste, och jag tryckte på lite extra och överdrev lite grann, men bara lite. :) Så mötet var jag väldigt nöjd med igår! Skönt att ha det i rullning.
Jag tror faktiskt och hoppas på att det är lättare att få ledsagning när man bor på ett elevboende för fuktionshindrade.
Nästa vecka kommer ett brev till mig där hon har sammanfattat det jag har sagt till en ansökan, och om jag tycker att det är bra och inte vill lägga till något så skickar hon in ansökan. Och sen efter ett tag så får jag beskedet om jag fått ledsagning eller inte. Jag måste nog förvänta mig att jag inte får det beviljat tyvärr, så blir jag överraskad om jag får ledsagning, så ska jag försöka tänka. Snälla håll tummarna! Jag vill verkligen det här! Men om jag inte får det, så får jag tänka att jag gjorde mitt bästa på mötet.
Idag är dagen, då jag ska ta botox! Det ska bli spännande men jag har varit lite smånervös hela veckan, och är ska tilläggas. Igår åkte jag taxi hem hem, alltså till Sandared. Dagen avslutade jag med ett gött svettigt gympass på gymmet, förmodligen sista riktiga passet på minst fyra veckor. Jag skulle kört bodaattack igår, kommer ni ihåg att jag körde det hela tiden förr med Kevin. Jag tycker att det är så roligt! Jag har inte kört det på jättelänge! Och nu äntligen kunde jag köra det när jag kom hem igår, men tyvärr var det bara jag och en till som hade bokat oss, så passet blev inställt, det var lite tråkigt! Men bara för det betyder det inte att man behöver stanna hemma, utan jag drog till gymmet och gymade istället. Kevin jobbade, så han hjälpte mig av och på med ytterkläderna så det var bra. Plus att det var roligt att träffa och prata med honom lite igen så där på en onsdag. Jag körde helkropp igår, armar, mage och ben! Det var riktigt gött!
Sen skulle Kevin hjälpa mig ut för mamma skulle komma och hämta mig när jag hade tränat klart. Vi ville inte riskerar att ta den snöiga och hala trappan så vi tog ute hissen. Men problemet var att när vi hade stängt dörrarna till hissen och tryckt på neråt knappen så gick det inte, hissen hade fastnat pågrund av kylan. Som tur var så var hissen uppe så vi hann inte åka ner. Men grejen var att hissdörrarna hade frusit fast så vi kom inte ut. Så där stod vi och skrattade. Sen klättrade Kevin över hissdörrarna, men jag som inte kan det stod kvar i hissen medans Kevin och en annan personal på gymmet försökte få loss hissdörrarna, men det gick inte, de satt stenhårt. Kevin försökte även att lyfta över mig över hissdörrarna, men det gick inte heller. Som tur är så finns det en liten springa mellan hisdörrarna, så Kevin försökte trycka upp dörrarna så mycket som det bara gick, det var vår ända utväg om jag skulle kunna komma ut där ifrån. Som tur är så är jag smal så jag tryckte mig ut ur dörrglipan, och jag kom ut! Det var en rolig och spännande upplevelse med Kevin så där på en onsdag efter ett gympass! :-) Sen när mamma kom tog mamma och Kevin mig i varsin arm och gick ner för trappan och ner till bilen.
Idag får jag lite sovmorgon, för mamma kommer och hämtar mig klockan halv elva här hemma, vilket ska bli skönt! Väll på sjukhuset ska vi anmäla oss, sen ska jag få elmasalva på vaden där läkaren ska ta botoxen, och sen får jag och mamma vänta i två timmar innan ingreppet sker. Då ska vi äta lite lunch i sjukhusrestaurangen och ta det lugnt. Sen direkt efter botoxen som ska ta mellan 10 till 15 minuter ska jag gipsas. Som tur är har jag världens bästa stöd med mig – min mamma, som kan hålla mig i handen om det blir jobbigt! Jag har också fått fina peppningar av Wilma och Kevin som peppar mig och säger att jag fixar det här, vilket jag är tacksam för och uppskattar! <3
Nu har jag fått tid för botox äntligen, jag ska ta det redan nästa torsdag den 31 januari. Jag trodde inte att jag skulle få göra det i januari eftersom att han läkaren inte hört av sig, men nu gjorde han det, så sista januari blir det. När jag fick veta det tänkte jag…herregud det är ju redan nästa vecka – nästa torsdag! Det ska bli gött att få ordning på foten men samtidigt känns det lite pirrigt att ta botox eftersom att det var såpas längesedan jag tog det och jag kommer inte ihåg någonting från det. Plus att jag ska få lugnande en timme innan botoxen, jag har aldrig fått lugnade innan så jag vet inte hur det känns…men men det här ska nog gå lysande, bara att gå in med den positiva inställningen. Läkaren verkade toppen också när vi bestämde att jag skulle få botox, så det känns extra bra. Jag ska ju gipsas också direkt efter och jag har ju aldrig varit gipsat förut, så det känns också lite pirrigt. Sen ska jag på återbesök och gipsa om två veckor efter och det är torsdagen på sportlovet. Jag åker hem på onsdag eftermiddag nästa vecka efter skolan eftersom att det är på torsdag som jag ska ta botoxen. Jag är ju såklart hemma på fredagen också eftersom att det är onödigt att åka tillbaka till Storås och skolan för en dag och för att vi måste se hur rörlig jag är och hur mycket jag kan klara mig själv, också måste jag ta det lugnt. Så om allt funkar som det ska så åker jag tillbaka till Storås på söndagen. Jag får inte glömma att ta med Rulle hem nästa onsdag eftersom att vi vet inte hur rörig jag är efter botoxen och gipset som sagt.
Hej allihopa!
Jag heter Alice och är 22
år gammal. Jag lever med en CP-skada sedan födseln. Jag älskar min CP! Utan den hade jag inte varit jag! Här på min blogg får ni följa mig och mitt liv med en CP-skada.
Jag bor i en egen lägenhet i Borås och trivs som fisken i vattnet.
Med min blogg vill jag visa att man kan leva ett härligt liv med en CP-skada och jag vill även sprida kunskap och spräcka fördomar.
Jag har även skrivit barnboken Turbofart.
Jag är öppen för frågor så om ni undrar något, tveka inte! Hör av er till mig privat eller skriv en kommentar!
Jag hoppas att ni vill följa med mig i mitt underbara CP-liv! :-)
Du kan också följa mig på:
Instagram: @alicegrimmscpliv och @funkisboken
Facebook: This Is How I Make My Way
