Utesluta järnbrist?

Jag tror inte att jag har järnbrist faktiskt. Jag googlade lite (som man inte ska göra..jag vet) men där stod det en lista över ungefär kanske 15, 20 symtom som man ”ska” ha om man har järnbrist, men bara ett eller två symtom stämde överens med mig och det var då tröttheten, utmatning. Det andra som stod var t.ex att man ”ska” ha yrsel, vita prickar på naglarna, svårt att andas osv, men inget av de symtomen som stod där förutom tröttheten har jag – så jag tror faktiskt inte att jag har järnbrist. Men dumt att spekulera, snart kommer de intressanta provsvaren och då får jag reda på svart på vitt vad jag har och inte. Jag hoppoas nästan att provsvaren säger något annars blir man ju ”jaha, men vad beror det på att jag mår så här då?” Jag vill ju få någon slags medicin så jag inte är så trött eller iallafall få bekräftat på var jag har för något eller vad det beror på. Jag har haft feber under veckan som jag sagt också, igår kände det som om jag hade feber hos pappa men febern visade grönt på 37,4 – jag trodde det var feber? Men jag tror att jag har 36 , någonting i vanliga fall så något är det ju. Men det är konstigt för om jag nu har feber för jag trycker ju i mig två alvedon och iPren tre gånger om dagen…skumt. Jag är skum som vanligt..fast nu vet ingen varför jag är skum…haha! :)

Psyket är inte på topp heller

Igår var det bättre i benet, jag kan stödja på det nu när någon håller i mig – vilket är så skönt, det går åt rätt håll! Jag tror att alvedon och Ipren tillsammans tre gånger om dagen har gjort sitt. Hoppas att det blir ännu bättre snart så att jag kan gå själv. Igår var jag och mamma i Knalleland och jag köpte mina sista julklappar, jag kände att jag ville komma ut. Sen gick vi till Max för att få i oss något snabbt, det tog 40 minuter att få våra hamburgare – helt sjukt! Så det var extra gött när vi fick vår mat. Igår var jag så trött under dagen, och sen på Max blev jag ännu tröttare jättefort, alltså verkligen supertrött. Det syntes på mig jättetydlig, jag kände mig som ett vrak helt plötsligt! Där och då hade jag kunnat somna. Det är verkligen inte likt mig, Det måste vara något som inte stämmer i min kropp, därför är det bra att vi tagit de här proverna nu. Jag hade inte ätit på jättelänge (inte konstigt när jag inte känner mig hungrig) så det kanske hängde ihop med tröttheten också, men ändå. Efter maten blev jag lite piggare men jag var fortfarande jättetrött. Det känns som att så fort jag anstränger mig så blir jag helt utmattad, även om jag inte ansträngde mig mycket i Knalleland.

När vi kom hem bröt jag ihop utan att jag vet vad det beror på. Jag tror att nu när jag haft det här såpas länge så sätter det sig psykiskt. Jag som är van vid att gå, röra på mig, äta ordentligt med mat, vara hungrig och leva som vanligt. Nu har jag varit beroende av både rullstol och hjälp i två veckor…klart det tar på psyket tillslut.

På kvällen fick jag kramp i benet och i foten igen eftersom att jag gick upp för trappan och sen in i duschen när jag skulle duscha. Jag kanske överansträngde benet lite för mycket. Sen åt vi pulled pork och hade myskväll!

Provtagning på vårdcentralen

Jag blev så glad i morse när jag såg att det var snö ute, så härlig, det lyser upp vardagen lite! Hoppas att det håller i sig till 1 advent, det vore så mysigt!
I morse var jag på vårdcentralen, mamma var också med. Jag skulle ta prover. Vi kom in bara efter fem minuter, sen stack hon sjuksköterskan mig i ett blodkärl, tog blodet i olika rör och sen satte hon ett plåster på min arm och sen var det klart. Så det gick fort och smidigt. Jag trodde att jag skulle få reda på om jag hade brist på något t,ex järnbrist (hjärnbrist som jag skrev innan, haha) redan där idag men det fick jag inte. Mormor trodde att jag kanske hade järnbrist, för igår blev jag helt plötsligt jättetrött när mormor var här, så jag var tvungna att lägga mig i soffan och slutna mina ögonen, jag var så trött. Jag brukar ju inte kunna sova på dagen men igår somnade jag nog en liten stund innan mormor hämtade Elliot. Jag låg bara där i soffan och stirrade i två timmar, jag va supertrött, det är inte likt mig…så vi får se vad provsvaren visar.
Det var jättemysigt att mormor var hos mig igår och tog hand om mig!
Nu svischar vi mellan dagarna här lite, hihi, men idag efter vårdcentralen så hjälpte mamma mig till soffan och tog ner lite fika, mediciner och mat till mig. Idag blir det pastasallad för eftersom att jag inte kan värma mat, det blir gott. Så mamma satte den i en kylbox bredvid mig i soffan så den är kall och god. Idag ska jag nämligen vara hemma själv hela dagen. Mamma fixar och donar åt mig, jag är så tacksam!

I kväll ska Marko på julbord så då är jag, mamma och Elliot hemma själva. Då ska jag och mamma lyxa med att köpa hem sushi faktiskt, det blir gött :-) Sen ska vi ha myskväll framför idol!

Tack så mycket för alla fina kommentarer och sms jag får just nu och att ni bryr er så mycket om mig, det gör mig så glad! Jag känner mig så älskad!

Trevlig fredag!

Vad sa min läkare?

Igår var dagen som de tidigare dagarna har varit ungefär. Jag åt frukost vid halv elva ungefär, men sen åt jag inget förrän klockan fem, jag var liksom inte hungrig. Läkaren skulle ju ringa till mamma igår, det var den dagen som jag hade längtat efter i en hel vecka. Mamma ringde mig när hon hade pratat med min läkare. Ni vet att jag har sagt att vi inte har så bra kontakt med min läkare tyvärr, men samtalet igår gick jättebra. Läkaren sa att jag ska äta ipren och alvedon ihop tre gånger om dagen (den kombon är mer effektiv) , det har jag börjat med idag, och att jag ska börja äta mina magtabletter igen eftersom att magen kan balla ur av alvedon och ipren, det är bäst eftersom att min mage är lite känslig. Sen ska jag även öka min dos på min medicin även på lunchen. Sen sa min läkare att jag ska på höftrönken den 5 december (även om detta inte hade hänt så skulle jag på höftrönken ändå) och att vi då ska diskutera botox, om det är aktuellt. Det känns skönt att vi har en plan!
Imorgon fredag har jag även fått en remiss till provtagning på vårdcentralen i Sandared. Jag skulle kanske behöva åka in till Borås sjukhus, men det var skönt att de kunde ta proverna i Sandared, så jag slapp det. Då ska jag få ta prover om jag har någon infektion i kroppen, hjärnbrist eller något annat. Det känns jätteskönt att jag får komma dit imorgon och ta de här proverna. Jag har inte fått någon tid, så jag och mamma får bara sätta oss där någon gång under dagen och vänta.

Mamma frågade mig om jag ville att hon skulle komma och hämta mig som igår eller som idag då. Jag sa det att jag får ju mer hjälp här än hemma, eftersom att mamma och även Marko jobbar nu. Men samtidigt tyckte jag att det vore skönt att komma hem. Men mamma frågade mormor om hon kunde komma till mig vid lunch som idag då, för hon skulle ändå hämta Elliot på eftermiddagen. Beroende på om hon kunde komma tidigare så skulle jag komna hem annars skulle mamma komma och hämta mig som idag då. Men mormor kunde komma och ge mig lunch och hålla mig sällskap. Så mamma kom och hämta mig på kvällen igår efter att en personal på Storås hade hjälpt mig att duscha och efter middagen. Det var så mysigt att krama mamma igen! Vi åkte hem och satte oss vid tv och drack te och tittade på Bonde Söker Fru, det var mysigt.

Idag ringde jag mamma när jag vaknade också kom hon hem från jobbet och hjälpe mig upp och hjälpte mig med frukost. Det var snällt. Snart kommer mormor, det blir mysigt!

Veckan som rullstolsbunden

(Läs mitt förra inlägg ”Akuten”  som är under detta inlägget för att förstå detta inlägget)

Hur mår jag nu?

Denna veckan har varit väldigt annorlunda för mig, dels för att jag har varit hemma hela veckan pågrund av det här med benet och foten men också för att jag har levt ett liv i rullstol denna veckan och varit beroende av de i min närhet. Marko har varit lite sjuk i veckan så han har varit hemma och tagit hand om mig, utan någon hade jag inte klarat mig. Jag har inte kunnat gå på hela denna veckan. Rulle har fått varit min hjälp här hemma. Mina dagar har sett läskigt likadana ut när jag tänker tillbaka. Jag har kunnat sova på mornarna, vilket varit så skönt. Halv tio tio har jag vaknat varje dag, vilket är inte är likt mig. Nu har vi fått snits på hur jag förflyttar mig till Rulle, från sängen, till toan och soffan iallafall när jag inte kunnat gå. Mina dagar har ungefär sett ut såhär: jag vaknar, hjälp på toa och sen har jag suttit i soffan ända tills mamma kommit hem och jag ska gå och lägga mig typ. Jag har aldrig kollat på så mycket tv som denna veckan. Det har ändå varit så mysigt trots smärtan, varje morgon när jag har vaknat har jag suttit och kollat på nyhetsmorgon och Malou efter tio. Marko och jag har suttit här nere och chillat hela veckan, så mysigt. Snäll bonuspappa som har hjälpt mig så mycket i veckan…så tacksam! Så fort jag rör mig och förflyttar mig så spänner foten och benet och ställer sig rakt ut, och så fort jag slappnar av så kan jag böja på det.

I onsdags kom Kevin till mig på kvällen och pratade med mig lite, fick mig på andra tankar, det var härligt. Han får mig alltid att le och skratta, vilket är så underbart!

I torsdags var jag bara tvungen att duscha, jag tyckte att det skulle blir så skönt. Marko och mamma fick ta mig i varsin ände och bära upp mig för trappan, hihi. Det var så skönt att duscha! Fast jobbigt när man behövde röra sig mycket, från och till stolar och Rulle. Men det var så skönt när man var klar, känna sig fräsch!

I fredags var mormor här och krama om mig lite och bjöd på fika, det var mysigt!

Det konstiga är att jag har mått illa när jag har varit hungrig, jag har liksom inte känt mig hungrig. Och nu senare i veckan har jag inte ens mått illa och varit hungrig, jag har liksom ätit en tunnbrödsrulle klockan tre på eftermiddagen och då har Marko sagt till mig att jag måste äta. Igår åt jag bara yoghurt och banan till tidiglunch och var inte superhungrig på kvällen, det är väldigt konstigt tycker jag.

Nu gör det inte ont i benet längre, bara när jag ska till Rulle. Fast foten går fortfarande inåt när jag sitter ner. Jag har fått en telefontid med min läkare först på onsdag!

Elliot har varit så gullig mot mig i veckan. Han har kramat mig varje dag när han kommit hem från dagis och hållit mig i handen, så fint. Mamma och Marko har berättat om min situation och har sagt till Elliot att om Alice vill ha dricka så hjälper du henne och Elliot nickade så sött. Och när jag bett honom om vatten så har Elliot tagit vattnet från bordet och gett till mig, och hållit i glaset och till och med hållit i sugröret när jag druckit, så sött tycker jag! Han har även villat köra fram min rullstol när jag ska över till den.

David min mentor har haft kontakt med mamma i veckan och sagt att Alice inte behöver tänka på skolan eller känna sig stressad och att vi tar ikapp det hon har missat när hon kommer tillbaka. Vi är vana vid sånna här avbrott. Det var härligt att höra! Då kunde jag slappna av ännu mer!

Men jag kämpar på, glad och positiv!

Akuten!

Hur ska man börja detta inlägget? Jag kan väll gå rak på sak, det var så här att i söndags kände jag att jag hade ont i vänster foten men jag tänkte inte så mycket på det. Men i måndags hade jag ondare och det var svårt att få in foten i ortosen, men tillslut gick det. Under hela min anhörigdag hade jag ont i foten. Sen på kvällen när mamma åkt hem och jag hade ätit, så satt jag i min säng, min fot hade inte blivit bättre. Då började min fot och mitt ben krampa och spänna och ställa sig rätt ut. Typ samma känsla som 2012 då jag blev inlagd, fast då hade jag inte spänningar i foten. Jag larmade och blev jätteleden. Så hela kvällen satt Robban med mig i mitt rum och jag försökte kämpa mot smärtan. För när jag låg ner, det gick inte – det spände ännu mer då, så jag fick sitta upp. Vid nio kom Malin in till mig och vi försökte hitta en ställning som jag kunde sova i. Det slutade med att jag fick ha hela min puff i sängen, för det kändes bättre att ha mitt ben högt upp. Som tur är finns det nattpersonal som kom in till mig och masserade foten. Den natten larmade jag mycket. Jag sov bara fem timmar den natten.

På morgonen kändes det inte bättre så jag ringde mamma och berättade hur läget var. Och sen kom en personal in till mig och hjälpte mig med min morgonrutin. Tur att jag hade min manuella rullstol på Storås. Grejen är att tillskillnad från förra gången då jag inte kunde böja benet alls så kan jag böja det nu, men så fort jag rör överkroppen eller förflyttar mig så åker det rätt utåt.
Vi ringde vårdcentralen i Angered klockan åtta men de kunde tyvärr inte ta emot mig eftersom jag inte är inskriven i Angered…drygt. Jag satt nere i mitt rum i rulle och tittade på tv hela förmiddagen och mamma ringde runt till Habiliteringen och sjukhus, men Habiliteringen svarade inte. Jag skulle träffa läkaren på RG HAB i tisdags men det var inte förrän klockan två och när man har ont går tiden extra långsamt, så vi avbokade den tiden för att få hjälp snabbare.

Sen kom fysioterapeuften Olle och kollade på mitt ben. Klockan elva bestämde vi oss för att åka upp till akuten på Östra och sitta där och vänta. Även om vi bara får sitta där och vänta så händer det något iallafall tyckte vi.

Så jag och en annan personal som jobbade i tisdags åkte still Östras barnakut och väntade. Mamma var påväg. Men de sa att de kunde tyvärr inte ta emot mig eftersom att de hade 15 årsgräns, jag trodde de hade 18 årsgräs? Så det var lite drygt. I Borås är det 18 årsgräns på barn iallafall.

Iallafall så ringde de runt lite och kollade vart vi skulle vända oss, men de kom inte fram till något. Sen kom mamma och då försökte vi tänka om, om vi skulle sätta oss på vuxenavdelningen på Östra eller sätta oss i Borås. Men både jag och mamma tyckte att det skulle vara skönare att vara hemma hemma, så vi åkte till Borås. Jag hade inte ätit något under dagen så jag började må illa i bilen. Men mamma köpte några mackor på vägen, så när jag hade fått i mig de mådde jag inte illa längre.

Vi satt där på akuten i ungefär två timmar innan vi fick komma in till ett rum. Väll där inne skickade de bara oss vidare till barn. När vi kom till barnakuten var det kaos, en läkare och superstressade sjuksköterskor så de sa att vi får nog vänta länge…och det fick vi. Vi satt där typ i tre timmar. Som tur var kom morfar med lite mackor och frukt, vilket var snällt. Vi väntade och väntade. Både jag och mamma var jättetrötta och jag hade ont. Klockan typ halv tio frågade mamma sköterskan om hon hade någon aning om hur länge vi skulle få vänta till, hon sa ”snart, nu börjar det lugna ner sig”, liksom halv tio på kvällen. Så vi satt väll där i 20 minuter till, sen fick vi komma in till ett rum där länkaren kom in. Men han sa typ bara att vi skulle höja dosen på min medicin och ta kontakt med habiliteringen, det var det ända han sa. Det hjälpte ingeting mot smärtan jag hade då. Så efter ungefär tio minuter satt vi i bilen på väg hem. Vi satt och väntade och väntade i åtta timmar på akuten (räknar med Östra) också fick vi prata med doktorn i tio minuter också skickar han bara hem oss med högre dos av min medicin.

Vi var hemma halv elva den kvällen. Sen var det skönt att sova efter en anhörigdag i skolan, ont, lite sömn på natten och en dag på akuten!

Tack alla nära och kära för ni undrar hur det går för mig och bryr er! Det värmer! <3

Nästa inlägg kommer handla om min vecka och hur jag mår nu!

Min CP är rätt rolig ändå!

Vardagen blir tråkig utan skratt och glädje, därför vill jag dela med mig av att jag kan skratta åt min CP-skada, jag älskar när jag gör tokiga saker, när man får skratta lite åt sig själv, och tänka att man inte hade gjort såhär om jag inte haft min skada, det är liksom en del av mitt liv. Jag tycker även att det är härligt att göra andra på skratthumör och glada av de som jag hittar på. För några veckor sedan så hade jag precis städat och fått hjälp med att torkat av min spegel, jag har en kräm som jag tar i ansiktet varje morgon och kväll, och då råkade jag trycka ”lite” för hårt på den, så det blev ett sträck över hela min nytvättade spegel, och jag skrattade. Jag ringde mamma och Elliot sen och visade detta för de och de garvade. Sen larmade jag och hon som kom in skrattade jättemycket och sa ”men Alice vad har du gjort?” :) Också hjälpte hon mig att torka bort det. Det var roligt! Jag älskar att göra andra på gott humör av mina tokigheter! Och de som känner mig vet att de kan skoja med mig om min CP, och det tycker jag är härligt för då skrattar de och jag med!

Titta min tandkräm på Storås då! Tur att det bara är jag som använder den! :) Det får nog bli varsin tandkräm om jag lever med någon kille/man i framtiden eller så får han bara acceptera det…haha! :D Jag skrattar åt det varje gång som jag öppnar den! Mamma och Marko skrattade alltid åt det här innan hemma!

Halloweenonsdagen

I onsdags var mormor med mig på ortopeden för jag skulle ljuta nya ortser. Det var så mysigt att umgås med mormor i onsdags. Hon bjöd mig även på jättegod  fika när hon kom vid elva tiden. Att ha med mormor på ortopeden var så kul. Hon har varit med mig där innan, men inte när jag gjort ortoser, så hon tyckte att det var spännande att se hur det gick till. Hon tjejen som jag hade den här gången var så trevlig och mysig! Hon höll på och grejade med min vänsterfot eftersom att den inte kan vara sne när de ska göras en ortos, och det gjorde jätteont! Det spände i hela benet som vanligt. Men som tur var fick jag lite kärlek av mormor som stod jämte mig och klappade mig lite på benet! <3  :)  Men det blev fina ortoser, och jag valde ett fint mönster! När vi kom hem bjöd hon mig på panerad rödspätta och potatismos, det var så gott, jag var in heaven! :)

Efter maten tog jag och mormor det lugnt. Sen klockan fyra kom min taxi och mormor hjälpte mig in med både Elon och all min packning in i taxin. Klockan fem var jag på Storås igen. Så jag gick upp och där satt Julia och Pontus (han bor över mig) och två personal, de satt och snackade och åt mat, så jag satte mig och åt. Det var bara Pontus och Julia som är på Storås nu, det är ingen annan i andra huset heller, alla kommer tillbaka på söndag, så det är lugnt och skönt. Så vi satt där och snackade och skrattade jättelänge, det kändes så hemtrevligt och mysigt! Sen bakade Julia och en personal kladdkaka, så sen lite senare på kvällen tog vi en kvällsfika, den kladdkakan med lite vaniljglass på var så god! Ja, det var så mysigt att komma till Storås i onsdags!

Jag skulle egentligen åkt hem idag egentligen, men det blir så fram och tillbaka då eftersom att jag kom i onsdag, så jag ändrade taxin till lördag istället, tur att det gick med så kort varsel! Så jag får hela dagen idag här och kvällen, det blir mysigt!

Hoppas att ni hade en bra halloween i onsdags!

Imorgon kommer ett ännu roligare inlägg, så håll utsik! :)

Jag kan va mig själv

Skillnaden mellan Riksgymnasiet och Sandgärdskolan är enorm, det är en hel annan skola. Dels med hur de arbetar med assistenterna, att vi inte har personliga assistenter utan att de jobbar i en grupp och går runt i ettan och jobbar med olika elever på varje lektion. Vi har det så himla kul varje dag, det är så härligt, man skrattar varje dag tillsammans med assistenterna! Skolan blir mycket roligare om man får skratta lite! Det känns liksom inte som att man går på ett vänligt gymnasium! De har samma humor som jag också, det gillar vi! :-) Jag älskar när jag får skratta varje dag.

Nu får jag verkligen den hjälp jag behöver också, (det fick jag innan också såklart, men de som jobbar på RG och HAB vet ju mer om hjälpmedel, fuktionshindrade osv). Jag får den hjälp som jag behöver både i skolan, men också med mitt handikapp eftersom att jag har HAB-tiider inlagt på mitt schema. Habiliteringen hjälper en med att underlätta sin vardag och hjälpa en med sina problem eller vad man behöver hjälp med – det tycker jag är jättebra. Det jag gillade med Sandgärdskolan var att de tog tag i saker direkt, när det var något, och samma sak är det på RG också. Och det är aldrig några problem, de säger bara ”det löser vi”, oavsett om det är små eller stora saker. Mina lärare är också superhärliga och roliga.

Men den största skillnaden med att gå på Riksgymnasiet är att nu blir jag bemött som jag är, jag blir inte ignorerad längre, vilket är så underbart! Jag kan va mig själv! När jag kommer ut i korridoren så hejar alla på mig och frågar hur det är läget, det är så härligt. På skolan hänger alla med alla, ettor som fyror och de i mellan, det är så härligt. Så man hänger t.ex med en fyra eller tvåa på rasten eller sitter tillsammans med någon annan från någon annan klass på RG på lunchen, det är det som gör det så familjärt tror jag – att alla hänger med alla oavsett vilken klass man går i. Det är ju lättare att det blir så när vi är så få som vi är på skolan.

Någon från tvåan och fyran som jag har pratat med några gånger brukar komma fram till mig på rasten och säga ”Tja Alice, hur är läget?” också börjar vi snacka. Det är så härligt!
Som jag har pratat mycket på bloggen om är att jag inte är så bra på att ta kontakt och gå fram till folk i min ålder och börja prata p.g.a delvis min skada- och att folk i min ålder dömer så fort – det var ju därför jag inte hade så många vänner på Sandgärd, men nu känner jag verkligen att jag kan åka fram till några eller någon som sitter tillsammans på rasten och fråga vad de gör och börja snacka – och det är ett väldigt stort steg för mig som jag har tagit. Jag tror det beror på att alla har ett funktionshinder, och de vet att jag har det också, och det är inget konstigt med det! Alla har det på RG. De vet även att jag har svårt med talet men det bryr sig inte om det och de hör ändå vad jag säger, för de är vana, så man behöver inte förklara sig vilket är så skönt. Om jag dreglar så bryr sig ingen sig heller!
Jag hänger och pratar också mycket med min klasskamrat som går i ettan!

En skola där jag kan va jag, jag och min CP!

Jag klarade det!

Nu har jag lärt mig ännu en sak, och det är att dra upp partisanerna i mitt rum själv. Jag är så glad och stolt att jag har klarat av ett mål till. Det svåra var att snurra snöret runt den här lilla piggen ett varv och samtidigt hålla snöret spänt, så inte parsirenen åker ner igen, men nu fixar jag även det. Det är så skönt att inte behöva be om hjälp för det också, utan att jag både kan dra upp och ner mina parsirener när jag känner för det! Inte världens största mål kanske men det är skönt att klara av det själv i vardagen och känna att man fixar det.