Att ha en CP-skada som påverkar hela kroppen kan ibland vara påfrestande och irriterande när man vill så mycket fast man kan inte. Men jag tar hellre att ha handikappet i hela kroppen (det vill säga, tal, syn, ofrivilliga rörelser i armarna, svårt med fingermotorik, svårt att gå långt och energislukare) än att inte kunna gå alls. Hellre att jag har svårt med hela kroppen och kunna gå än att sitta i en rullstol hela tiden. Det är jag tacksam över.
För mig är det en frihet att kunna gå. När jag satt i rullstol i tre veckor i november så var det jättejobbigt för mig eftersom att jag är så van vid att kunna gå. Jag var inte van vid att behöva assistans dagarna i ända för att kunna göra vardagliga saker och behov, det var en stor omställning för mig under tre veckor.
Det jobbigaste med min CP-skada tycker jag är när man ser att folk behöver hjälp eller att någon ber om hjälp också kan jag inte hjälpa till pågrund av att det är fysiskt omöjligt eller svårt för mig. När någon frågar om hjälp tycker jag att det är jobbigt att säga att jag inte kan, men det är ännu jobbigare om jag ser någon som behöver hjälp och de ser mig och jag inte kan hjälpa till, speciellt om det är någon som jag inte känner. Även om personen inte ber om hjälp men att jag ser att hen behöver hjälp så vill jag bara springa fram och hjälpa till, för att vara snäll och känna att jag har gjort någon en tjänst idag och göra personen glad. Det är så jobbigt att inte kunna hjälpa någon när man vill det så mycket, även om det är min familj eller mina vänner som vet att jag inte kan hjälpa de med vissa saker så tycker jag ändå att det är jättejobbigt. För jag vill ju hjälpa mina nära och kära så mycket som möjligt. Nu låter det som om det är jättestora saker men det är det inte, det kan t.ex handla om att plocka upp något från golvet eller räcka någon ett glas med vatten. Speciellt om det är äldre människor så tycker jag att det är jobbigt att inte kunna hjälpa till.
