Skillnaden mellan Riksgymnasiet och Sandgärdskolan är enorm, det är en hel annan skola. Dels med hur de arbetar med assistenterna, att vi inte har personliga assistenter utan att de jobbar i en grupp och går runt i ettan och jobbar med olika elever på varje lektion. Vi har det så himla kul varje dag, det är så härligt, man skrattar varje dag tillsammans med assistenterna! Skolan blir mycket roligare om man får skratta lite! Det känns liksom inte som att man går på ett vänligt gymnasium! De har samma humor som jag också, det gillar vi! :-) Jag älskar när jag får skratta varje dag.
Nu får jag verkligen den hjälp jag behöver också, (det fick jag innan också såklart, men de som jobbar på RG och HAB vet ju mer om hjälpmedel, fuktionshindrade osv). Jag får den hjälp som jag behöver både i skolan, men också med mitt handikapp eftersom att jag har HAB-tiider inlagt på mitt schema. Habiliteringen hjälper en med att underlätta sin vardag och hjälpa en med sina problem eller vad man behöver hjälp med – det tycker jag är jättebra. Det jag gillade med Sandgärdskolan var att de tog tag i saker direkt, när det var något, och samma sak är det på RG också. Och det är aldrig några problem, de säger bara ”det löser vi”, oavsett om det är små eller stora saker. Mina lärare är också superhärliga och roliga.
Men den största skillnaden med att gå på Riksgymnasiet är att nu blir jag bemött som jag är, jag blir inte ignorerad längre, vilket är så underbart! Jag kan va mig själv! När jag kommer ut i korridoren så hejar alla på mig och frågar hur det är läget, det är så härligt. På skolan hänger alla med alla, ettor som fyror och de i mellan, det är så härligt. Så man hänger t.ex med en fyra eller tvåa på rasten eller sitter tillsammans med någon annan från någon annan klass på RG på lunchen, det är det som gör det så familjärt tror jag – att alla hänger med alla oavsett vilken klass man går i. Det är ju lättare att det blir så när vi är så få som vi är på skolan.
Någon från tvåan och fyran som jag har pratat med några gånger brukar komma fram till mig på rasten och säga ”Tja Alice, hur är läget?” också börjar vi snacka. Det är så härligt!
Som jag har pratat mycket på bloggen om är att jag inte är så bra på att ta kontakt och gå fram till folk i min ålder och börja prata p.g.a delvis min skada- och att folk i min ålder dömer så fort – det var ju därför jag inte hade så många vänner på Sandgärd, men nu känner jag verkligen att jag kan åka fram till några eller någon som sitter tillsammans på rasten och fråga vad de gör och börja snacka – och det är ett väldigt stort steg för mig som jag har tagit. Jag tror det beror på att alla har ett funktionshinder, och de vet att jag har det också, och det är inget konstigt med det! Alla har det på RG. De vet även att jag har svårt med talet men det bryr sig inte om det och de hör ändå vad jag säger, för de är vana, så man behöver inte förklara sig vilket är så skönt. Om jag dreglar så bryr sig ingen sig heller!
Jag hänger och pratar också mycket med min klasskamrat som går i ettan!
En skola där jag kan va jag, jag och min CP!
