Category Archives: Mitt handikapp

I söndags fick jag stanna kvar hemma, en natt till wohoo, det var mysigt! Vi åt jättegod pulled pork med sallad på kvällen, jag älskar pulled pork. Jag stannade kvar för i måndags skulle jag på läkarbesök. Det var mysigt att få en helhelg hemma. I måndags hämtade mamma mig hemma vid halv nio.

Det var jag, mamma och min läkare som träffades på Habiliteringen. Ja hur gick läkarbesöket då? Det gick bra men min läkare pratar inte så bra svenska, så vi förstår inte varandra så jättebra. För jag och mamma, känner att vi inte får ut det vi vill och vi orkar inte fråga frågor heller, eftersom att hon antagligen inte kommer att förstå riktigt vad vi menar och att vi inte kommer att få något riktigt svar. För när vi märker att hon inte förstår vad vi säger eller om det är någon fråga som hon inte förstår så nickar hon bara. Detta är såklart inte hennes fel, man kan inte hjälpa att man inte förstår. Men både mamma och jag känner lite att jag ska ju ha en läkare som kan hjälpa mig och svara på mina och mina föråldras frågor och funderingar och som kan hjälpa mig/oss – eller hur? Vi vill ju kunna ställa de viktiga frågorna och få ett riktigt svar. Jag vill få så bra hjälp som möjligt såklart.

Sen fick jag lägga mig på en bänk också kände hon på mina ben, armar och fötter. Jag känner att min vänster arm har blivit stelare och gör lite mer ofrivilliga rörelser än innan tyvärr. Sen försökte hon böja på min vänster fot, men det gick inte, den foten har tyvärr inte blivit bättre, det spänner i hela vänster benet när man röra på den. Det var också en sak, hon skriver upp det om foten att den blivit stelare men säger inte hur vi ska gå tillväga med foten, eller vad vi har för alternativ, för såhär vill jag inte ha det hela livet. Sen vägde vi mig, det var typ det vi gjorde.

Vi bestämde iallafall att jag ska röntga mina höfter igen för Maria min sjukgymnast tyckte jag var lite mer stel i de på CPU mättningen i somras. Plus att jag ska till Maria på Habiliteringen igen i december för att göra en mini CPU mättning. Det var typ det ända vi kom fram till!

Istället för att se svagheten med att ha CP så ser jag styrkorna istället. Varför ska jag va ledsen över min CP när jag istället kan göra det bästa av situationen och acceptera läget? Livet blir så mycket roligare då. Jag ska inte bli hindrad av min CP i mitt liv. Jag vill leva ett normalt liv med en CP skada. Jag vill utmana mig själv och säga ja till fler grejer en nej. Jag ska inte säga nej förrän jag thar provat. Man måste testa för att lyckas! Jag vill inte bli begränsad för att jag har CP! Min CP är en styrka för mig, jag får lära mig så mycket av den i livet och jag utmanar mig själv mer eller mindre varje dag för att klara av saker med min CP.

Se styrkorna inte de svaga!

Jag värmde min lunch i mikron som vanligt för några veckor sedan, jag brukar alltid värma den precis lagom så att den går att bära. Men just den gången blev tallriken jättevarm så jag inte kunde hålla i den. Just den gången skulle jag sätta mig på balkongen och äta så det var en lite extra bit att gå. Men då tog jag en rund bakform och ställde min varma tallrik i där, och den har höga kanter så då kunde jag bära den lätt och enkelt ut till balkongen och sen sätta tallriken på balkongordet. Visst var det en smart lösning? Man får hitta sina vardagsknep ibland.

För mer en ett årsedan mådde jag dåligt och grät jättemycket ibland för
att jag inte hade några vänner i min ålder, ingen att va med på fritiden, igen att prata med eller att skratta med. Min CP-skada var problemet tänkte jag, alla har förutfattade meningar om mig förre de ens sagt ”hej” till mig. Jag har fått blickar och sett hur folk bara gått förbi mig i skolan. Jag har oftast inte brytt mig för jag vet hur älskad jag är utav min familj, men ibland kunde jag må dåligt och vara jätteleden ändå. Jag hade inget tonårsliv. Men sen började jag umgås med Kevin (min gamla klasskamrat på låg och mellanstadiet), och mitt liv förändrades. Vi blev bättre och bättre vänner ju mer vi umgicks. Nu har vi umgås typ varje dag efter skolan och hittat på saker ibland på helgerna. Vi har gått långa kvällspromenader och bara skrattat och pratat, vilket jag är så glad över! Jag har sluppit gå ner själv till skolan, men framför allt har jag kommit ut mer. Innan så var det så träigt att åka ut helt själv med Elon och sen hem igen, att jag stannade inne. Jag är så tacksam över att vi blivit vänner och att han accepterar mig precis som den jag är och ser mig istället för min cp-skada. Han hjälper mig med sånt jag behöver hjälp med vilket jag är så sjukt tacksam över. Som t.ex med att dela maten till sin jämnåriga kompis, det tycker han inte är konstigt. Jag blir accepterat med en rullstol och en CP skada som jag altid velat. Han pushar mig och vill att jag ska lyckas, vilket känns fantastiskt. Jag är en lite annorlunda kompis ijämförese med vissa andra, men jag blir accepterat och har en sån fin kompis ändå. Innan var det ALLTID jag som fick fråga och boka in träffar med mina jämnåriga kompisar, och tillslut blev jag trött på det. Ingen hörde av sig till mig. Men nu när jag har Kevin så är det han som frågar mig om vi ska hitta på något också, förut kändes det helt overkligt att någon villl hänga med mig, men det kändes och känns så underbart. Tack för att du vill vara min vän Kevin! Du har gjort mitt liv roligare! 💛

Igår fick jag RG brevet som jag skulle få här i sommar. Det de står vilka kontaktpersoner jag kommer ha, när jag har lov och lite så. Det stod också vilket hus jag kommer att bo i på Storås, och jag fick ju önska att jag ville bo jämte hästhagen, men det stod bara att jag kommer att bo i hus nummer två, hur ska jag veta vilket hus det är? Nyfiken Alice nu… Det stod också lite om elevhemmet, om mat, besök och så. Släckningar, vänner och familj får komma och hälsa på och sova över i min lägenhet om de vill, man miste säga till i förväg så alla vet det i huset. Vi i huset kommer ha möten i jämna mellanrum och diskutera hur vi vill ha det eller om något känns fel. Sen kommer vi planera maten varje vecka tillsammans, och om man inte ska äta middag någon gång ska man säga till i förväg. Det stod också att man får hänga upp saker på vägen om man vill, så det var ju bra. Med en taklist eller vad de skrev så att man inte förstör väggarna.

Mamma pratade med en kurator där i veckan angående CSN, och då sa kuratorn att jag var så välkommen, och det ska bli så roligt att jag kommer. Det känns så härligt när de säger så, diet känns genuint! Hon sa även att jag verkar vara en sån go, glad ovh härlig tjej (vi träffades på ett möte när vi var där), det var fint sagt och roligt att höra att man gjort ett bra första intryck.

Idag är det CPU-mättning för mig som gäller, jippi! (Jag var ironisk). Men som tur är så har vi bokat två tider denna gången så jag slipper ligga och kämpa i två timmar. Så jag ska dit på onsdag igen. Det brukar ta ett tag de där! Speciellt om de ska fråga massor utav frågor innan de börjar också. Hur kul är det att ligga på en brits i en timme medans ett par sjukgymnaster ligger och drar i min kropp och mina leder? Och när kroppen inte är van heller att man drar i muskler som den inte vill. För att de ska mätta hur rörlig jag är? Det är bara att tänka positivt. Bättre att dela upp det på två dagar än att ligga på den britsen i två timmar och kämpa. Men som tur är så har vi ganska roligt när jag är där! :) Dagen idag slutar iallafall inte så tråkigt, för efter det ska jag, mamma och Marko ut och äta på La Capita som jag sa att jag fick av de när jag slutade nian i torsdags, det ska bli såå gott! Jag längtar! Mys! Dagen kommer iallafall avslutas på topp!