Category Archives: Mitt handikapp

När jag alltid är på resturang så ber jag alltid servitrisen om ett sugrör. De tittar inte snett såklart men undra vad de tänker, för de ser ju att jag stor. De säger bara självklart, vilket är skönt. Hoppas de inte tänker ”vad barnslig hon är”, men det tror jag inte, men jag är lite nyfiken på vad de tänker. Ibland säger någon annan till om det istället för mig eftersom att jag kanske glömde det, men då känns det inte så konstigt. För då kanske servitrisen tänker ”att om föräldrarna ber om det till sin dotter så kanske hon verkligen behöver det”. Men ibland om vi har glömt sagt till om det så kommer de med ett sugrör ändå, vilket är bra. Men det är iu lite drygt om de inte gör det också får de gå tillbaka en gång till för att hämta ett sugrör till mig. Lancen och Hamilton brukar få varsitt sugrör när vi är på resturang, också brukar vi då säga två sugrör till de här killarna här och ett till denna tjejen, jag tycker det är lite roligt faktiskt, än fast det inte är det! Jag behöver ju detta sugröret för att inte spilla dricka över hela mig. Jag bryr mig faktiskt inte vad folk tycker och tänker om det. Plus att när jag inte dricker med sugrör måste jag koncentrera mig på att dricka istället för att njuta av drickan :-). Nu har jag faktiskt lärt mig att ha med mig sugrör i väskan varje gång som jag ska ut någonstans. Därför är det bra med flaskor med pipgrej på (eller vad det heter), för sånt går bra för mig och det använder ju folk som kan dricka ur vanliga glas också.

Möt mig nu som den jag är
Älska mig nu för den jag är
Jag vill inte att min CP ska hindra dig från att vilja älska mig
Jag möter dig som du är, möt mig nu som jag är
Ha inte fördomar om CP skadade, se mig som jag är, inte min CP
Gå inte pågrund av att jag berättade att jag hade en cp-skada 
Om du hjälper mig med det jag behöver hjälp med
så hjälper jag dig, stort som smått
Trösta mig, så tröstar jag dig
Det ända jag kräver är att du älskar mig precis som den jag är

//Alice

Jag har en CP-skada men jag är inte den, det är min bästa mening här i livet, och jag brukar använda den mycket här på bloggen. Jag känner verkligen så. Jag åker rullstol ibland och får hjälp i min vardag och i skolan med allt möjligt, men för mig är det normalt för mig själv. Jag tänker inte på att jag har en skada, jag bara lever mitt liv som jag har det. Jag är född med min skada och det är så den ser ut. Jag tror att det hade varit mycket jobbigare om jag till exempel hade fått min CP senare i livet pga någon olycka eller något, då hade det varit jobbigt. Eftersom att jag fick en skada så är jag är tacksam över att jag fick den när jag föddes. Livet förändrad på en sekund. Men nu vet jag inte hur det är att vara utan min skada så jag har inget att jämföra med som jag hade haft om jag fick den mitt i livet. Det skulle också blivit en stor omställning och en chock för mina nära och kära också. Det är så här jag är född, jag och min CP.

Jag är väldigt känslig för plötsliga ljud (jag tror att jag har skrivit om detta innan men jag tar upp det igen) det har jag alltid varit ända sedan jag var liten, men tyvärr har det blivit sämre i tonåren. Jag kan bli rädd bara någon tappar en penna i klassrummet, eller att någon sparkar i en väg lite lätt med sin fot eller att någon tappar en stol. Detta är mycket jobbigt för mig och det går dessutom åt mycket energi till att bli rädd för jag spänner hela min kropp när jag hoppar till och blir rädd. Det kan bara vara så att någon skriker eller ropar högt också. Om någon ser mig då och inte vet om att det beror på min skada så blir vuxna väldigt förvånande, och det är ju inte konstigt, de säger ”oj blev du rädd nu”. Men ibland skrattar barn åt mig när de ser att jag hoppar till. När jag gick på lågstadiet så skrattade många åt mig när jag blev rädd ibland också fortsätter de skrämmas av mening, det gjorde mig så ledsen och irriterad! Det som också har kommit i tonåren är att jag kan bli rädd av att någon kommer bakom mig tyst, då blir jag superädd ibland, speciellt om det inte är folk runt om alltså att det är tyst, också kommer det någon som jag inte hör också blir jag skiträdd. Detta är pågrund av att jag inte har samma sydd för öronen som dämpar ljuden som ni andra har, utan de kommer rätt in i min hjärna.

Jag har problem med mina rapningar, jag kan rapa när som helst utan att jag kan stoppa dem. Detta kan hända även när jag inte har ätit, det kan hända när som helst. Det beror på min CP-skada faktiskt tro det eller ej, pågrund av att jag sväljer extra mycket luft när jag pratar, därför rapar jag ibland ner jag pratar. Jag tycker därför att det är jobbigt när jag är vid sociala sammanhang oavsett om jag pratar eller inte, om jag då rapar. Men det blir extra jobbigt när jag pratar med någon eftersom att då är det extra svårt att missa att jag rapar. Men jag kan verkligen inte kontrollera de! Om jag står dessutom står och pratar med några eller någon som jag inte känner och rapar, då är det extra jobbigt för att folk inte vet att det beror på någonting och att jag inte kan hjälpa det. Det blir en pinsam situation! Det kan också hända att det låter liksom ”brrr” från min mage/hals (liksom som det kan göra när man har druckit bubbeldricka), men för mig låter det så typ nästan hela tiden även om jag inte druckit bubbeldricka. Det kan folk höra ibland också! Det tycker jag är väldigt konstigt, vad beror det på liksom’? Varför låter jag så mycket? :) Det är en jobbig känsla när jag vet att folk hör det!

Detta är en av de sakerna som jag tycker är jobbigt med min CP!

Tack så jättemycket för alla fina kommentarer om Riksgymnasiet med gratulationer och hjärtan! På både Instagram och Facebook. På Facebook hade jag redan 54 inläggsklick på morgonen (nläggsklick=visar hur många som klickat på inlägget) , vilket slog redan mitt rekord då. Nu har det nått 319 personer, 142 inläggsklick och 12 kommentarer änså länge, det är helt sjuk! 142 inläggsklick! Aldrig haft så många! Jag är så tacksam! Mitt bästa inlägg hade 52 inläggsklick! Detta kanske inte intresserar er ett dugg, men jag vill ändå berätta! Jag gör inte heller detta inlägget för att skryta på något sätt, bara för att jag är glad och tacksam! Det var så roligt att berätta det här för er! Ni har varit så glada för min skull! Det var nästan det första jag tänkte på när jag hade läst brevet att jag måste skriva till mina läsare!

På morgonen och under dagen idag har det bara plingat till i mobilen nästan hela tiden av Facebook och Instagram, med kommentarer och gillade inlägg. Jag blir så glad! Idag har det verkligen varit en bra dag, det har vart så kul att berätta för Kiki och mina lärare som inte sett på sociala medier. De har varit så glada för min skull också! Många lärare på skolan har också kommenterat mitt Facebook inlägg (på ThisishowImakemyway-sida), även de som inte har mig i något ämne. Mina lärare har inte följt mig på min sida på Facebook, så det var jätteroligt. Men det är ju så när någon kommenterar på Facebook så ser deras vänner det också, det är ju så det har spridits mellan skolans lärare förmodligen, kul! Jag blev väldigt förvånad och glad när jag såg att så många utav skolans lärare hade kommenterar!

Tack fina ni för eran fina kärlek! Detta betyder mycket!