Beskedet om RG

JAG HAR KOMMIT IN PÅ RIKSGYMNASIET! :D Wohoo! Jag har varit så uppe i varv nu i eftermiddag. Brevet kom på posten idag. Jag är så lycklig! Jag fick glädjetårar när jag fick veta att jag kom in! Nu kan jag säga och skriva ”när jag kommer in på Riksgymnasiet” istället för om. Å, detta är så roligt. Nu släppte en sten från mina axlar! Jag har gått och tänk på detta varje dag det senaste nu. Nu kan jag börja planera och fixa på riktigt!! Det var skönt att det kom såhär i ”tidigt”, i slutet på mars. Så man slipper vänta hela påsken, och nu kan jag bara slappna av. Jag trodde faktiskt att det skulle komma på mitt påsklov i April, men det var skönt att det kom nu. Det ska bli så kul att berätta för Kiki och mina lärare idag. Min specialpedagog får jag tacka så mycket för att hon skrev en sån bra ansökan, och hon vet hur mycket jag vill det här. Det stod även i brevet att jag blivit beviljad till elevhemmet också, vilket också var skönt eftersom att det inte skulle gå annars!
Eftersom att jag redan fått mitt riktiga besked satt säga och inte mitt preliminära, så kom jag ju in på mina julbetyg, de andra får bara sina preliminära beskedd  nu och ska  skicka in sina sommarbetyg sen. Men även om jag vet att jag har kommit in så stod diet även att jag ska skicka in mina sommarbetyg, mina slutbetyg. Nu slipper jag springa till brevlådan varje dag! :)

Läs mitt inlägg ”Längtan & förhoppningar på RG”
om ni inte redan har gjort det. Nu ska mina förhoppningar bli verklighet! :D

Mitt samhällets anpassningar

Hur bra är Sandared egentligen anpassat för rörelsehindrade och vi som har rullstolar? Den frågan är lite lurig att svara på eftersom att jag är så van nu i samhället med vilka vägar jag ska ta för att komma fram, jag har lärt mig liksom. Men jag ska ändå göra mitt bästa och förklara med lite bilder. Jag tycker att lilla Sandared är mer anpassat än vad stan är om jag ska vara helt ärlig. Det är ju bra för mig som bor här och är mest här. Men jag tycker att det är dåligt också eftersom att det är och bor mer människor i stan än vad det gör i Sandared.

När det gäller bussar och tåg så tycker jag att de är bra i Sandared. För både bussarna 404:an och 159:an har rullstolsramper, och tågen som stannar här har också anpassningar. Så jag kan både ta med mig Rulle eller Elon, och de gångerna jag har haft med mig någon rullstol så har det aldrig varit några problem, vilket är jättebra.
Nästan på varje trottoarkant så finns det en nedsänkt kant så man kommer upp med rullstolar, vilket är jättebra, annars är de väldigt höga tycker jag. Men på vissa ställen så är det en hög trottoar kant precis vid ett övergångsställe och på visa ställen en bit längre bort är det en nedsänkt kant men inget övergångsställe. Hur tänkte de där? Då måste man tvärsa över vägen eller köra runt för att komma upp eller ner på en trottoar. Kunde de inte sänka ner trottoarkanten där övergångsstället är istället för en bit bort? Vad jag kunde se när jag var ute så fanns det bara på två ställen, vilket jag inte trodde…jag tänker ju inte på det när jag är ute och åker för att jag är så van, men det är ju jättebra. Det finns ett par dörrar som inte har dörröppnare t.ex, hur ska jag kunna öppna de? Även om jag kan gå så är jag inte så stark i mina armar så att jag orkar öppna dörrarna. Det finns också några trappsteg upp till dörrarna. Nu var jag bara precis vid centrum.
Men nu vet jag att Sandared är faktiskt rätt så handikappanpassat…jättebra, även om det finns några saker till som inte är så anpassat! De här var rätt nyttigt!

Hög kant, inte anpassat.

Här är anpassat, så man kommer upp och ner

Hög kant

Tung dörr

Tung dörr även här och trappsteg

Längtan & förhoppningar på RG

Riksgymnasiet beskedet kommer snart. Det skall komma i slutet på mars början på april. Tänk om det kommer nästa vecka! Annars kommer det nog på den veckan jag har påsklov. Nu börjar jag bli riktigt pirrig. Denna veckan har jag börjat med att springa till brevåran när jag har kommit hem, och det ska jag fortsätta med tills jag ser detta brevet ligga i brevlådan. Jag har en känsla av att det kommer på mitt påsklov, det är ju bra för då ser jag också när posten kommer och kan gå och hämta den, när jag är hemma.
Det skulle vara en sån häftig upplevelse i livet att både gå på den fantastiska skolan men framför allt att få bo ”själv”, spännande. Jag längtar efter att få packa inför första gången jag ska dit. Att få inreda mitt rum, göra det mysigt. Att få somna och få vakna där. Att få äta middag och ha det mysigt på kvällen. Att få lära känna nya härliga människor. Att få blogga och skriva om mitt liv när jag är där. Att få chilla och ta det lugnt på mitt rum. Få uppleva massor av nya spännande saker med både skolan och elevhemmet. Jag har sett på Facebook nu att de är i Trysil tvåorna och åker skidor, det vill jag verkligen uppleva, det ser så himla härligt ut. Kanske få möjligheten att testa på nya sporter. Hitta på roliga saker med elevhemmet. Kanske stanna över där på nån helg. Kanske simma i Angered arenan som ligger precis bredvid skolan. Att få längta till måndag och en helt ny vecka på söndag kväll. Det finns mycket arr se fram emot och hoppas på.
Nyttigt att klara sig själv och öva inför vuxenlivet också, bli mer självständig. Man får hjälpa elevhems personalen med att laga mat och städa ibland också om man vill, det är ju lite kul.

Hoppas att jag kommer in så jag kan få uppleva de här sakerna i mitt liv, det vore så häftigt. Vid så ung ålder också!

Jag fick läsa godnatt sagor!

Mamma och Marko brukar alltid läsa godnatt sagor för Elliot innan han somnar på kvällen. Men igår när jag kom in för att säga godnatt så sa han ”idag ska Alice läsa”. Jag blev helt förvånad, jag har aldrig gjort det innan, eller han har aldrig sagt så innan. Så Elliot hämtade min kudde som vi har när man läser, ”läskudden”. Jag tänkte att han kommer bara orka lyssna på mig i fem minuter max eftersom att jag läser inte så bra på grund av mitt tal. Men han lyssnade så fint och vi pratade mycket med varandra, om boken och så, som han brukar göra när mamma eller Marko läser. Han var precis som när mamma eller Marko läser. Det var så mysigt Vilken ära! Jag fick läsa för han i en kvart typ! Mysigt!

En stolt syster!

Skriva en ny bok?

Jag har funderat på en sak, vad tycker ni om att jag börjar på en ny bok?Fast en uppdatering av min förra bok. Jag tänkte först att jag kunde börja på en när jag blivit vuxen. Men OM jag kommer in på riksgymnasiet så tänkte jag att det kanske vore kul att skriva om den resan, när man är i den. Så man inte glömmer av allt när man ska skriva om den tiden när man blir vuxen. Det är coolt också att skriva om skidresan i tvåan i boken. Sen vet jag inte än, för det kanske blir väldigt meningslöst att skriva bara om Riksgymnasiet i en bok, så isåfall tänkte jag kanske börja min vuxenbok med att börja skriva om Riksgymnasiet. Vad tycker ni om den idéen? Isåfall kommer jag att ha en bok när jag föddes fram tills nu, och sen har jag en bok med Riksgymnasiet och mitt vuxenliv i. Vore det inte kul? Roligt att ha sen. Tipsa gärna om idéer.

Nervös på RG beskedet

Shit vad jag är nervös nu alltså för beskedet om Riksgymnasiet! Jag blir galen, jag vill bara få beskedet nu nu! Jag är så nervös att jag inte kommer in, det vore så jobbigt. Jag har till och med drömmar om att jag bor på Riksgymnasiet. Drömmar stämmer ibland! :) Men jag försöker att förbereda mig mentalt på att jag kanske inte kommer in, men det är svårt. Alla runt omkring mig säger att jag kommer nog komma in, det är lite lugnade att höra. Men jag fattar inte vad som krävs om jag inte kommer in. Vi har skrivit en jättebra ansökan. Rektorn på skolan sa det också att det är nog inga problem för dig att komma in, skriv bara mycket och utvecklat.

Jag sjunker ihop

Min mage är kortare än min rygg (eller tvärtom, jag vet inte riktigt. Men den är inte som all andras iallafall), så jag brukar sjunka ihop för det mesta, lite hukat utan att jag tänker på det. Det är inte så jättebra för min rygg och kropp, ryggen kan bli sne och konstig när jag blir äldre. Men eftersom att jag är lite hopsjunken så känns det svårare att hålla upp kroppen eftersom att den vill sjunka ihop. Ni vet det är svårt att ändra på en vana, när man inte tänker på det heller så blir det extra svårt.

Att märka av sin CP

Jag tänker inte på min CP-skada varje dag, rätt sällan faktiskt. För mig lever jag ett normalt liv med min CP. Men när vi var på lägret så påmindes jag ibland om min CP. Men inte så ofta heller. Jag gjorde saker jag annars inte brukar göra, jag bäddade min egen säng, tog på påslakan och bredde ut lakanet själv. Även om jag fick lite hjälp av Tuva så gjorde jag de mesta själv på den biten. När vi skulle gå ner för trappan på kvällen från övervåningen, så gick Tuva baklänges ner medans hon höll mig i ena handen. Jag tänkte ”hur vågar en människa gå baklänges nerför en trappa? Det är ju jätteläskigt”. Det var bara jag som tog ansvar över mig själv, min packning och mina sysslor (jag brukar såklart göra det hemma också, men det blir en annan sak när man är borta utan föräldrar, tycker jag). Jag hade fullt ansvar över mig själv och min packning och min städning. Jag dammsög till och med i vårt lilla rum, det brukar jag inte. Det var stort och nyttigt för mig att vara på läger. Nu förstår jag att vara borta själv krävs lite mer av min kropp och min CP-skada, när man ska göra allt själv.

Hoppas ni förstår detta inlägget, det kanske var lite flummigt!

 

”Dela maten tack” sa 15-åringen

Att vara i ett sammanhang där människor inte vet att jag har en CP-skada, det tycker jag är jobbigt. De behöver inte veta så mycket om den men bara att jag har något slags funktionshinder. Jag känner direkt när människor förstår att jag inte riktigt är som alla andra. När man träffar mig, så ser man nästan direkt att jag har ett fuktionshinder för att mitt rörelsemönster är lite annorlunda och jag pratar lite annorlunda. Just därför gillar jag inte att träffa folk ensam som inte känner mig helt och hållet, det går bra om jag har någon med mig, då är det bara roligt tycker jag. Speciellt kan det vara jobbigt om jag tappar balansen och ramlar och jag inte är bland folk som känner mig. Även om det går bra så tycker jag att det är jobbigt, eller om jag dreglar. Jag förstår inte hur mycket saliv jag har i min mun, jag måste ha extra känns det som ibland :). Jag tycker inte att vi ska tycka det är jobbigt för man ska inte skämmas för den man är. Jag vill visa människor att livet är olika och alla har olika förutsättningar. Även om man har en CP-skada så kan man leva ett normalt liv och göra nästan allt som en människa utan fuktionshinder kan göra, bara på sitt eget sätt. Det hjälper inte att stirra ut folk som man tycker beter sig annorlunda (pga handikapp), jag och andra  med handikapp mår bara dåligt av det och tycker det är jobbigt. Vi ska få leva ett så normalt liv som möjligt utan att människor stirrar på oss. Det mest jobbigaste är att äta framför människor som jag inte känner. Jag behöver t.ex hjälp med att dela maten (om det inte är en väldigt lättdelad mat), en 15-åring som ber någon att dela maten. Men som jag sa innan, vi ska INTE behövas skämmas över det! Vi ska inte behöva skämmas över våra fuktionsnedsättningar!