Category Archives: Mitt handikapp

På dagis hade jag massor utav kompisar men sen när jag kom upp i skolan och blev äldre så försvann vissa av de kompisarna jag hade på dagas, de hittade nya kompisar. I hela mitt liv har jag undrat varför det blev så? Men nu har jag kommit på förmodligen varför, och detta är ledsamt. Jag tror att i ettan tvåan så började de reflektera över att jag var annorlunda, att jag gick annorlunda och att jag hade ett annat rörelsemönster, man tänkte inte på det på samma sätt när man var yngre, då accepterade man varandra som man var, vilket var skönt för mig då. Men det är ganska ledsamt att det ska vara så om det nu va så, jag kanske har helt fel, men det är bara min teori som jag har. Människor funkar så att de sätter folk i olika fack, kan inte alla bara acceptera alla som de är bara och se personligheten och människan istället. Redan då började normen att leta sig in i människans liv, så liten. Det är inte fel att vara annorlunda, alla människor behöver vänner oavsett hur de är. Bara för att normen säger något behöver man inte följa den. Jag vill att människan ska förstå att vi är som vilka personer som helst. Det är som flockdjur de puttar ut  varandra om någon ser eller är annorlunda ijämförelse ned de övriga flocken, vi är ju också flockdjur på sätt och vis. Det är ledsamt att det ska vara så tycker jag. Det känns som att samhället är uppbyggd så tyvärr! Ett liv med funktionshinder är inte värdelöst, tvärtom! Jag har ett handikapp, men jag är inte mitt handikapp! Det är skillnad!

Taxi, taxi, taxi, jag blir så arg, kan inte bara någonting funka för än gång skull? Nu undrar ni säker vad det är? Jo det är så här att nu behöver man läkarintyg för att ha taxi. Ja ni hör ju själva, LÄKARINTYG! De vet att jag har haft taxi innan, men ändå så behöver jag ha ett. Han på kontoret skulle kolla om vi bara kunde skicka in ett gammalt från 2010, men vad tror ni? Han har inte hört av sig. Nu börjar det bli halt också, så nu kan jag inte köra Elon visa dagar, så då får jag sitta och vänta i en eller två timmar på mamma eller Marko beroende på när jag slutar för att bli hämtad, jag blir så himla trött! Men Kevin bruka vara så snäll att vi kan gå hem tillsammans på måndagar med Rulle efter att han har slutat, så jag behöver bara vänta i 40 minuter. Jag saknar Elon, jag blir så låst med taxi, både förre skolan alltså bestämma när jag vill åka ner till skolan, efter skolan och i skolan.

Hoppas det löser sig snart!

Jag är så lycklig över mitt liv trots min CP-skada, jag har det så bra och har så många underbara människor runt omkring mig som vill mitt bästa, och jag vill deras bästa också. Jag är så tacksam över att jag har de. De får mig att skratta och ha rolig, och det är viktigt i livet, det får mig att må bra helt enkelt, att sluta tänka på min CP-skada, bara få vara mig själv. Jag har så mycket här i livet som jag har och se fram emot, jag är bara 15 år, fast det känns som att jag har hunnit med mycket mer i mitt liv en 15 år, jag har fått uppleva så himla mycket, mest positivt. Jag ska uppnå minst lika mycket positivt till. Tur att man är född i Sverige på 2000-talet och att man lever i en sån kärleksfull familj. Jag har sån tur! Hellre en CP-skada i Sverige än ett liv i ett fattigt land eller att vara i krig! Jag har fått en fantastisk start på mitt liv, nu ska jag bara framåt och fortsätta i den positiva riktningen! Nio fulla år i grundskolan och nu riksgymnasiet. Jag kom ihåg min första dag i skolan, jag har till och med en bild på det, det är från Kyrkvärdsgränd på mig och mamma. Det första jag frågade var ”när vi får läxor?”, det hade jag längtat efter.

Jag gillar inte att vara bland människor som inte känner mig och min skada, ibland blir jag tyst. Barn de vet inte så mycket, de tänker att alla är som de. När jag var liten tydde jag oftast mig till vuxna, och det tror jag var för att jag var osäker med människor som inte visste vem jag var. Jag ville inte sitta vid det där bordet med alla barn på kalasen, jag ville sitta vid de vuxna som inte undrade eller tittade på mig när jag rörde nig eller talade. Barn frågar oftast varför jag går så konstigt eller varför jag pratar slarvigt. Jag fick frågan idag faktiskt av en tre åring, varför går Alice så konstigt? Vad svarar man på det? Man kan liksom inte berätta hela historien till en tre åring, de förstår ju ens inte alla ord! Jag vet inte vad jag ska säga i det läget. I vardagen tänker jag knappt på att jag har en CP-skada för alla runt omkring mig tar det så naturligt. Därför är det så skönt att vara nästan vuxen nu, nu passar jag inte in vid det barnbordet längre. Det är lättare att passa in i ett vuxensällskap än bland barn tycker jag. Vuxna ser insidan inte utsidan och CP-skadan. Det är lättare att snacka med vuxna också.

Jag har varit på mitt första läger, igår till idag hade vi komfaläger i Hedareds församlingshem. Det var jättemysigt. Det var ett jättestort församlingshem med ett stort rum som alla vi tjejer sov i, en stor matsal och en liten kyrka i församlingshemet. Jag sov på en stor bäddsoffa längst in i rummet, det var jättelyxigt. När alla hade kommit åt vi en jättegod tacosbuffé i den stora matsalen tillsammans. Efter maten fick vi göra oss lite hemmastadda, jag bäddade upp min soffa, det har jag inte gjort så många gånger, så det var en liten utmaning att få till lakanet, men det blev så mysigt. Sen samlades vi igen och gjorde ett armband som vi har pratat mycket om under den här tiden, så nu har vi var sitt. Vi fick mycket egentid emellan lekarna och mötena, vilket var skönt. Jag hade köpt lite godis som jag snaskade på också. Sen var det några lekar vi lekte. Lite senare på kvällen bad vi nattbön i minikyrkan, det var jättemysigt. Efter det var det te och kvällsmacka om man ville, vi alla tjejer satt och myste runt bordet, det var gott med litet kvällste. Sen gick de andra ut en sväng, men jag gjorde inte det för jag är lite mörkrädd så jag gjorde ordning mig för natten. Sen när de kom tillbaka skulle alla vara på sina rum så jag och vissa utav tjejerna satt och hade lite tjejsnack på rummet, det var jättemysigt, och då kom jag in mer i gruppen också. Jag gick och la mig runt tolv men vi kunde inte sova, så jag låg där och försökte somna i typ tre timmar. Och vår konfirmandledare skulle väcka oss klockan åtta, så det blev bara fem timmarna sömn för mig inatt.

På morgonen åt vi frukost och sen packade vi ihop och städade ihop våra saker. Sen gick vi lite längre bort där Hedareds stavkyrka ligger, jätteliten och mysig var den. Där hade vi maronbön och pratade lite. Sen gick de andra till ett litet hus, jag åkte bil. Där fikade vi och vi hade också en minigudstjänst där innan vi åkte hem. Och där var lagret slut.

Det var jättemysigt att sova själv borta.

Mysigt!

Mycket packning blev det! :)

En sak som jag längtar efter är gemenskap med vänner, och det tror jag att jag kommer få på Riksgymnasiet. Alla har sina fuktionshinder där och då är man mer förstående, man behöver inte förklara sig, eller att någon tittar konstigt, för det är notrmalt på den skolan. Då tror jag att jag kommer få kompisar lättare och kunna ha något gemensamt och prata om. När jag skulle gå fram och prata med eleverna i fredags och pratade med de, så var jag lite blyg och tillbakaragen som jag är ibland i skolan. Men när jag kom fram där så var alla så trevliga och pratade med mig och svarade på mina frågor. En kille sa att han tyckte att jag verkligen skulle börja där. Det kommer nog att bli lättare att gå fram och prata med de än vad jag har med andra personer nu i skolan eftersom att de också har ett handikapp och att de vet att jag har ett handikapp utan att jag behöver säga något eftersom att jag går på skolan. Plus att det är en sån liten och familjär skola, alla känner och pratar med alla.