Category Archives: Mitt handikapp

Besök på Riksgymnasiet

By | | ,
Leave a comment

Igår var en spännande dag, jag, mamma och pappa åkte på morgonen till Göteborg för att hälsa på Riksgymnasiet i Angered. En liten privat visning. Det ligger i Angereds skolan så i den skolan hade Riksgymnasiet hyrt in sig i en liten del av skolan, det trodde inte jag. När vi kom dit låg ett stort köpcentrum precis jämte. Det var vit och jättetort med Ica Maxi och massor av affärer, det var jättefint och mysigt, kan jag shoppa på hålltimmorna! :). Sen gick vi in i skolan. Besöksledaren mötte oss precis vid entrén som skulle visa oss runt. Det var jättespännande att gå runt där och titta. Man såg ju in i den vanliga Angered skolan när man var där, men skillnaden var att riksgymnasiet hade bara gula vägar och ett vit streck på golvet runt hela skolan, så jag ska nog inte tappa bort mig! :) Det var korridorer med klassrum och salar.

Jag är ännu mera sugen på att gå där, de toppade mina förväntningar. Alla lärare och elever som vi träffade var så himla gulliga och välkomnande. Det verkade som en väldigt familjär skola och det är bara cirka 49 elever på riksgymnasiet, vilket jag älskar. Den verkar helt enkelt mysig. På den vanliga Angeredsgymnasiet är det 1000 elever. Vi gick runt i olika korridorer och hejade på elever och lärare, kikade in i rummen. Man får välja mellan liten eller stor grupp, så vi tittade in i ett klassrum där de skulle börja sin svenska lektion och där var de bara sex sju elever i en liten grupp, så skönt. Vi gick vidare sen så jag fick inte vara med och se på lektionen, men det var bara roligt att titta in och se hur det kan se ut i ett klassrum. Det fanns ett gym där med dusch och så i skolan, så man kunde träna om man ville, antingen under eller efter skoltid.

Vi gick också in i lärarnas rum och assistenternas rum, de hade varsitt. Sen hejade vi på några lärare och elever som kom och gick i korridoren. Vi kom även till ett litet uppehållsrum där eleverna satt och hade rast, jag gick fram och presentera mig och sa att jag kanske skulle börja här i höst, också frågade jag de lite hur de tycker skolan är och hur de tycker om elevhemmet. Jag hade skrivit ner lite frågor också, hon kunde svara på visa om skolan men jag hade mest frågor om elevhemmet och de skulle jag få svar på om jag gick på deras öppet hus. För skolan och elevhemmet är två olika världar sa hon. Det finns en annan personal där en vad det finns på skolan. Efter det gick vi och kollade på matsalen som låg i utkanten av huset. Sen var vi klara, och då gick vi ut och där var det ett jättemysigt mini torg, med resturang, de sålde frukt och en frisörsalong låg där med.

Elevboendet fick vi tyvärr inte titta in i, men det får vi på öppet hus. Men iallafall det fanns två elevboenden, ett precis vid skolan som var lite äldre och ett 10min ifrån som var lite nyare och större, det låg även vid en äng, vilket lät jättemysigt, de som bodde där tyckte också det var mysigt att bo där, och bättre än det boendet som låg vid skolan tyckte eleverna. Sen får man ju anpassa hur stort badrum man behöver osv, jag ska bo där i fyra år så jag måste trivas, det är superviktigt. Men man kan ju bo på det elevboendet som är lite närmare i ettan och kanske tvåan och kanske bo på det lite längre bort trean och fyran. Elevboenderna såg lite annorlunda ut, så jag kommer berätta mer när jag fått se de på öppet hus och fått svar på alla mina frågor omkring det. De jobbar inte bara på studierna utan också att eleverna ska bli så självständig som möjligt, det tycker jag är minst lika viktig som studierna. En väg in i vuxenlivet!

Sen får man styra över sitt eget schema, hur lång lunchrast och toa besök man behöver t.ex. Det tycker jag är jättebra, för nu har jag det stressigt med maten på luncherna på min skola ibland. Jag äter ganska långsamt och gillar inte att stressa. De anpassar mycket efter varje elev och tid, vilket jag tycker är superbra.

Det här är verkligen min drömskola, hoppas verkligen att de anser att jag kan gå där, och det är extra viktigt att jag får beviljat att bo på elevhem. Så de inte tycker att Borås är för ”nära”, men det tror jag inte för det fanns folk som bodde bara lite utanför Göteborg som fick bo där. Jag måste bo där om jag ska gå i den skolan för det går inte att pendla fram och tillbaka till Göteborg i fyra år, det tar för mycket energi.

Jag trivs jättebra i min skola idag, men jag vill ändå börja på Riksgymnasiet på måndag! :D

Vi skulle ta lite bilder, men vi glömde det tyvärr. Vi får göra det när vi är där på öppethus istället!
Jag ska redan söka dit på mina julbetyg, känns helt sjukt!

Det är ingen speciell poäng man behöver för att komma in där heller, man måste bara ha godkänt i alla ämnen. Men jag ska ändå sträva efter bättre betyg. De vill ha in fler elever, vilket känns skönt, då har jag nog större känns att komma in.

Fråga gärna frågor om detta stora steg, jag ska försöka svara.

Efter besöket var jag ledig, det fick jag för min mentor eftersom det skulle bli mycket intryck. Så då åt jag och mamma thai ihop, lite mor och dottermys. Sen var jag med mormor och myste resten av dagen.

Det blev en bild på maten efter besöket istället! :)

Studiedag, läkarbesök & mysmormor

By | | ,
1 Comment

Idag har jag haft stadiedag, men jag fick gå upp ännu tidigare än jag brukar eftersom att jag skulle följa med mamma till jobbet, för att vi med pappa skulle på läkarbesök för mig klockan nio. Jag passade på att plugga lite på mammas jobb. Läkarbesöket var lite blandat. Vi pratade om medicinen och stelheten och att jag har haft ont i veckan. Sen pratade vi om min fot som går inåt, den går inte att vrida utåt. Men så länge jag får i den i skorna och ortoserna så är det inga större problem. Annars är det någon slags behandling för spastisetet eller botox som gäller, men botox är ingen höjdare tycker inte vi eftersom att det går ut fort ur kroppen, (jag fick det vid tre års ålder). Sen pratade vi lite om min undervikt som jag har, men skolsyster ska väga mig om några månader igen.

Efter läkarbesöket så körde mamma mig upp till mormor, så vi fick mysa lite på min studiedag. Älskar att hänga med de man älskar allra mest när man har varit hos läkaren och pratat om lite negativa saker. Jag fick en macka hos mormor när jag kom, sen spelade vi Yatzy i deras uterum, vi åt jättegod torsk till lunch som vi båda älskar. Sen åkte vi till EKO-halen och köpte blommor som vi åkte sen och planterade på kyrkogården. Det kändes annorlunda att vara på kyrkogården på dagen, jag är van att vara där på kvällen på allhelgona (å vad jag längtar till allhelgona, träffa alla igen!). Sen åkte vi till något som jag inte varit på, Dollar Store. De hade så mycket grejer, och så billigt. Jag köpte bara en liten söt ljuskaktus som jag har i mitt rum nu, men det var bara kul att gå där och titta på allt. Vi åkte hem och fikade i uterummet innan mamma kom och hämtade mig. Morfar jobbar i veckan så jag fick bara träffa honom en liten stund på förmiddagen, men bättre än inget.

Jag har haft en jättemysig dag med mommo!

Medicindos

By | |
Leave a comment

Det är så svårt att bestämma dosen på min medicin nu. Jag gick ner nu för att jag dreglar mer och är otydligare i talet. Men nu i veckan har jag fått ont i benen igen, varenda dag. Jag vaknar utav det, kan komma på dagen också och sen på kvällen. Jag blir trött av smärta så det tar väldigt mycket energi. Men min doktor har sagt att vi behöver inte ringa han när vi går upp eller ner, utan jag får bestämma det själv. Men nu när vi gått upp, men medicinen hjälper inte direkt tyvärr. Men nu har jag inte ont länge, nu har den börjat verka, så det är nog den här dosen jag ska ha. Jag har kört vetekudde när jag haft ont i benen, det är så himla skönt, det hjälper verkligen för stunden.

Nu har jag fått bekräftat att medicinen hjälper mot ontet iallafall, att jag får ont när jag går ner. För jag har tänk att, tänk om ontet har gått över och att jag inte har ont längre när jag slutar med medicinen då är det ju onödigt att äta den. Men nu har jag fått bekräftat att jag behöver ta den för att inte ha ont.

Min novell

By | | ,
3 Comments
Här kommer en novell som jag har skrivit i skolan, jag blev klar med den idag. Den handlar om en situation i mitt liv där jag hamnade på sjukhus. Jag brukar oftast skriva om mitt handikapp i mina skoluppsatser, det är för att det är lättare och uttrycka mina känslor då och för att det är roligt tycker jag. (Hoppas jag inte anses vara ett ego nu :))
Hoppas ni gillar den :)
Det var den 11 Januari 2012, min mammas födelsedag. Jag satt i trappan och skrek så att jag darrade i hela kroppen, det gjorde så ont och det var så stelt. Jag kunde inte göra något, inte röra något, jag bara satt där och skrek. Jag ser min mamma komma springandes, hon lyfte upp mig i min säng, jag kunde varken gå eller böja mitt ben. Det tog långt tid innan mina tårar inte rann mera. Allting hände så plötsligt. Den starka mannen i huset bar mig till soffan, jag kände hur alla runt omkring mig var oroliga över hur jag mådde. Nästa sekund såg jag hur alla som jag älskar satt vid bordet och åt tårta utan mig, jag orkade inte. Mitt huvud var fullt av en mening “hur kunde det blir så här?”. Mitt ben gjorde så ont och var så stelt så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kände hur min familj masserade och lade värme på mitt ben, men inget hjälpte. Varje liten sekund var som en hel timme av smärta. Jag låg där och kämpade mot det onda. Timmarna gick, natten kom, det kanske skulle gå över tills imorgon, vem vet? Den natten var en hackig sömn.
Morgonen kom, miraklet hade inte kommit. Skolan var bara några timmar bort och jag kunde inte ta mig någonstans själv. Från vårdcentralen till akuten blev det. Med mat och rullstol åkte vi upp till akuten. Efter många timmar av väntan, såg jag ett vitt rum med doktorer och folk runt omkring mig. En man med vit rock lyfte upp mig på britsen och försökte vrida och böja på mitt ben, jag skrek och skrek av smärta. Nästa timme låg jag på en brits i ett mörkt rum med en kamera ovanför mig. Det stod män i blåa rockar jämte mig, jag såg upp och inom mitt synfält var inte mamma där. I mina öron lät det “pip pip pip”, sekunden efter var jag i ett vitt kalt rum. En sköterska, det kom några droppar blod från mitt finger i ett rör och så kom tabletten som skulle lindra. Fyra sköterskor stod och höll i mig medans en i vit rock försökte pilla i mig en tablett med ett stort glas fyllt med en vätska. Genom glaset såg jag änden på rummet. Jag sprattlade och led, tillslut var det över och jag kunde slappna av. Smärtan var som en orkan nu. Läkarna var bekymrade av denna situation. Timmarna gick och väntan var olidlig, mina ögon kunde inte hålla sig öppna, men jag kunde inte sluta dem.
Det kändes som en hel vecka innan en sköterska ropade in oss till ett vitt kalt rum med en grå brits. Det sista hon sa innan hon gick var det man inte ville höra, att jag var tvungen att stanna kvar. När hon gick rann mina tårar över mina kinder, jag blev omfamnad av min kära mor som satt brevid mig. Jag hörde plastsandaler släpa in i rummen, när jag tittade upp såg jag ett blått klädesplagg framför mig. Jag blev stucken i fingret ännu en gång, blodet sipprade in i provröret. Jag smakade lite på mina tårar, de smakade salt. Jag tittade ner på min arm, såg ett nummer, ett sjukhusnummer, som betydde att jag var inskriven. Ett klockslag när vi skulle tillbaka och få reda på mina provsvar fick vi. Hissen var långsam och seg när vi åkte ner till sjukhusentrén. Där alla möjliga människor med sjukhus uniformer och vanliga människor sprang. Vi satte oss på en bänk och ljudet av telefonsignaler ringde i mitt huvud massor av gånger, jag hörde mamma berätta samma historia om och om igen om vad som har hänt och att vi får stanna kvar. Vi gick bort från bänken där vi satt in till fiket och fikade.
Benet gjorde fortfarande ont när vi till sist hörde den gnisslande hissen åka upp. Jag la mig på det hårda gråa underlaget med det vita pappret under. Mina ögon var på väg neråt och smärtan i mitt ben var oändlig. Provsvaren visade inget. Rullstolen rullade lugnt mot sjukhusgolvet när vi rullade in i ett rum med två sköterskor, jag la mig i en sjukhussäng. En nål gick rakt in i min hand, ett rött band som luktade sjukhus virades runt min hand så bara tummen var fri. Spärren till sjukhusängen öppnades och en kvinna i blått rullade mig genom dörren. Mamma gick bredvid med min rullstol som jag inte orkade sätta mig i. Vi körde in i ett stort ljust utrymme, vi tryckte på en knapp, dörrarna stängdes och vi åkte ner till en lång, grå och mörk källare. Vita och blåa rockar svischade förbi mig. Jag sneglade ner på mitt röda bandage jag hade på handen med nålen i som inte var så bekvämt.
Dörren öppnades och en annan sjuksköterska tog emot oss med värme. Framför mig var gröna och färgglada väggar med djur och barnböcker, jag visste direkt var jag hade kommit. Jag reste mig, satte mig, det gjorde ont. En tjej körde mig, mamma gick bredvid mig. Vi kom in till ett rum med en sjukhussäng, en tv, enkelsäng som skulle bli vårt. Klockan var sent efter denna långa dag. Jag låste bromsarna på min rullstol framför ett bord. Mitt emot satt mamma med varsin macka. Vi satt vi i ett gemensamt rum på sjukhuset och åt. Hjulen rullade långsamt och tyst igenom den mörka korridoren mot vårt rum, magen var hyfsat mätt. Jag tittade på min mamma i min sjukhussäng där hon låg i sin säng, vi tog varandras händer, en vattendroppe föll över min kind innan vi somnade.
Dagen därpå kom min läkare och titade på mig, hon rynkade lite på pannan av min situation hon med. Dagarna gick, det blev inte bättre. Ett rum, ritsaker, pussel, spel och barn. Min sysselsättning när vi inte satt på rummet och gjorde våra ögon fyrkantiga. Mediciner och olika kontroller och verktyg kom och gick ut och in från mitt rum dagarna i ända. De jag älskade kom och gav mig allt jag ville ha, stöd och kärlek. Utan de hade jag inte orkat. Tre nätter av sjukhusmiljö innan jag fick se mitt hem, på min arm satt fortfarande det obekväma sjukhusnummret. I två veckors tid körde vi samma väg som vi gjorde första dagen när vi inte visste vad som skulle hända. Dagarna såg ut precis som de första, bara att jag fick slutna min ögon hemma i min säng. Efter två veckor klippte äntligen min doktor bort mitt band runt min smala handled och jag var fri. Jag var fortfarande fast i stolen som rullade på hjul och benet upp i skyn, men sjukhusmiljön var borta ur mitt synfält.
Jag har aldrig upplevt den vänskapen som när jag hälsade på mina klasskompisar i skolan. Det första jag såg när vi körde in på parkeringen i Sandared var tjugofem personen som stod precis på kanten till det röda sträcket. Jag blev omfamnad i en klunga av människor som undrade. Jag fick vara med och lyssna för första gången på två veckor och lära mig saker. En medicin, baklofen som jag fick äta varje dag fick jag. Oklart om jag skulle kunna gå mer i mitt liv. Den helgen blev den gladaste helgen på länge, en sån lättnad, jag ställde ner benet och gick. Inte mera rullstolsbunden. Frågan var “var det medicinen?” ”Skulle spänningarna släppt om inte jag tagit medicinen?”, många frågor blev det, men svaret på de frågorna var svåra, helt enkelt omöjliga.
Habiliteringen var nästa steg, det skakade bara på huvudet och undrade hur detta kunde ske. Detta var unikt tydligen, för jag hade bara fått det, de hade inget svar på min fråga. Skulle man bara rycka på axlarna nu då, och hoppas på att det inte skulle hända igen? Och vad skulle man göra om det hände igen? Vem vet, stelheten kanske tog över den dagen, där kroppen inte orkade längre att kämpa emot stelheten som jag haft till och från just det året, och så reagerade kroppen så här istället. Ingen kommer få veta, men en sak är säkert, att jag nu kan gå och att jag får ta tre piller varje dag. Bättre att försöka göra saken bättre med runda vita äckliga muskelavslappnande, än att sitta ner dagarna i ända och hålla på med en joystick och tut tut för att ta sig framåt i en klumpig sits. Rullstol, slutsatsen folk tar, hon kan inte gå, jo det kan jag faktiskt, det är bara mitt hjälpmedel. Bättre ett hjälpmedel med en joystick än att höra ens sina egna fotsteg under en knarrande tröskel genom en dörr som leder till livet.

Min dröm i verklighet

By | | ,
2 Comments

Titta vad jag har lärt mig, jag har lärt mig att sätta upp mitt hår själv, jag är så lycklig. Det började med att jag köpte större stretch hårband i Ullared. Då kunde jag ta tofsen två varv fast jag hade svårt med att få bak armarna, därför blev det att jag lutade håret framåt för då blev det också lättare att se, men då kom ju tofsen i ansiktet när jag lutade mig fram plus att allt hår kom inte med. Jag vet inte hur många gånger jag håll på att få till det och kom ut med tofsen på sne till familjen. Men nu i helgen har jag lärt mig att få armarna bakåt runt håret och få med allt hår till en bulle. Jag är så lycklig över detta, det betyder mycket för mig att kunna sätta upp mitt hår själv, plus att jag älskar att ha en bulle i håret, speciellt lite slarvig tycker jag är fint. Och nu kommer hela håret med. Det är sån frihets känsla. Fast ibland går det inte alls och ibland blir det jättebra. På kvällarna blir det jättefint men sen när jag måste ha det bra till exempel på morgonen till skolan så går det inte alls, det är så typiskt. Fast imorse gick det, vilket var kul. :-) Och igår gjorde jag en också. Det här var min dröm för några veckor sedan!

Imorse

Igår

Jobbiga grejer med min CP

By | | ,
Leave a comment

Jag tycker ingeting är jobbigt med min CP-skada direkt. Men det är tre saker som jag tycker är jobbiga, och den första saken är när jag ska äta inför människor förutom min familj och släckt då. Speciellt när det är sådana som jag inte känner för de vet ju inte hur jag fungerar. Jag kan liksom tugga med öppen mun utan att jag tänker på det, jag kan tappa maten ur munnen ibland som jag måste bli bättre på att kontrollera, men det kan vara jättejobbigt för mig om någon ser det. Jag blir oftast kladdig runt munnen, jag försöker att undvika detta, men det är jättesvårt. Oftast behöver jag hjälp med att dela maten också, så när jag inte är med min familj eller släckt så tycker jag det är lite jobbigt att be om hjälp, fast så ska det inte vara tycker inte jag.

Den andra saken som jag tycker är lite halvjobbigt är när jag dreglar, det kan jag göra på grund av min CP-skada eftersom att jag är lite slapp i munnen, och nu det senaste har det blivit lite sämre tyvärr på grund av min medicin, så det kan bara komma ut från munnen utan att jag tänker på det, det kan vara lite jobbigt om någon ser mig då.

Tredje saken jag tycker är jobbigt med min skada är att jag har svårt att kontrollera mina rapar, och det vet de runt om kring mig också, vilket är skönt, men om det är någon som jag inte känner eller bland vänner, så är det lite jobbigt. Det kan bara komma utan att jag hinner reagera eller stoppa det.

Men förutom de här sakerna, så har jag inga problem med att ha en CP-skada! :)

Riksgymnasiet

By | | , ,
2 Comments

När vi var på habiliteringen i somras så tipsade Maria om ett gymnasium i Göteborg som heter Riksgymnasiet, som bara är ett gymnasium för de med kroppsproblem. Om jag ska gå där behöver jag bo på internat och det tycker jag låter jättekul, jag gillar att klara mig själv och det är ett sätt för mig att utvecklas och bli mer självständig. På internatet bor man tre personer i en lägenhet fast man har varsitt rum som man får inredda precis hur man vill, läste jag på deras hemsida. Och om man vill ha hjälp med något så finns det personal i området som jobbar dygnet runt, så man trycker bara på en knapp om man vill ha hjälp. I skolan får man en kontaktperson som man även hjälper till utanför skolan där man bor och så, tror jag, jag är inte helt säker. Den personen lägger man upp allting med, hur man vill ha det också. Plus att man kan lägga in träning på skoltid om man behöver det, så man slipper det efter skolan, det finns ett gym där. Det finns media grafiskdesignlinjen där, den jag vill gå, och man läser även mediaproduktion i den linjen, så det passar ju perfekt för mig. Det känns skönt att jag inte är ensam om att ha fysiska problem där. Kanske skaffa vänner för livet, vem vet.

Jag, mamma och pappa ska gå på öppet hus där i höst och även på Ljud&Bild skolan, för den får man inte glömma heller, det ena utesluter inte det andra. Men just nu ligger Riksgymnasiet först i mina tankar. Jag, pappa och mamma ska även på ett möte här på skolan med gymnasieexperten och prata om de båda skolorna tillsammans.

Jag tror att det gymnasiet skulle passa perfekt för mig! Det låter jättekul tycker jag. Och spännande att bo själv och klara sig själv också!

Ni kommer få hänga med på min gymnasieresa, Jag kommer att berätta allt vad som händer!  :)

Men vist låter Riksgymnasiet spännande?

Tränat med Frida

By | | ,
1 Comment

Idag fick jag lite egentid här hemma innan jag åkte bussen från Sjömarken in till resecentrum, det var första gången som jag tog bussen från pappa. Jenny och kidsen mötte upp mig och sen gick vi och tog en riktig god pizza till lunch. Jag och Frida hade bestämt att träffas på Friskis och gymma lite idag, för vi båda gillar att träna och vara ihop. Så Jenny körde mig dit. Jag och Frida lånade en jättestor sal som vi tränade i. Först värmde vi upp, sen byggde vi upp ett cirkelpass med lite go musik, vi körde det fyra gånger ungefär, det var svettigt men roligt. Sen gick vi in och duschade. Det var nästan tomt på gymmet villken var skönt, eftersom att vi var där på tidig eftermiddag. Efter att vi hade gjort iordning oss åkte vi till ett fik i stan och tog en matfika där. Då fick vi snacka lite, det kan man inte direkt när man trännar :),  så det var mysigt, det var första gången vi trännade ihop.

Allt är möjligt trots en cp-skada, man gör bara det man kan och orkar! Man ska inte tacka nej till saker som man tror att ens skada sätter stopp för, det är viktigt att prova sig fram. :)

Vi hade en rolig eftermiddag, med både tränning och mat tillsammans!

Gymmat klart, svettiga och goa! :)

Vårt cirkelpass, det ser kanske lite tråkigt ut, men vi gjorde olika grejer på varje station!

Bilselfie! :)

 

Shoppingtur i Knalleland själv

By | | ,
1 Comment

Igår var jag i Knalleland själv och shoppade inför skolstarten. Det var så kul att gå och titta alldeles själv. Jag handlade lite kläder och en engelsk bok som jag ska börja läsa efter min sommarbok bland annat. Efter att jag hade shoppat gick jag in på Espresso Haus och köpte mig en ceasarsallad och en dricka till lunch. Det var mysigt att sitta där, jag har aldrig ätit lunch själv ute på stan. Fast sen fick jag stressa i onödan för jag trodde att min buss hem gick snart så jag sprang till Knallelands busstationen, men grejen var att den gick en timma efter jag trodde att den skulle gå. Så jag blev lite trött på mig själv att jag inte dubbelkollade när bussen gick en gång extra, för då kunde jag sitta kvar där och chilla, nu fick jag gå på Knalleland på mina trötta ben. Sen tog jag bussen från Knalleland till Borås Resecentrum och sen tog jag bussen hem som gick ända vägen upp till där jag bor, perfekt. Jag har aldrig byt buss själv innan så det var en frihets känsla både det och att gå själv i Knalleland.

En jättehärlig shoppingtur hade jag, nu har jag allt till skolstarten.

CPU-mättning

By | |
Leave a comment

Igår var jag på Habiliteringen och gjorde CPU-mätning. Jag var inte så sugen på det eftersom att det var skönt väder ute igår, men men. Först började den första Maria med mina armar, det gick väll bra, vänster hand och arm är lite krångligare än höger. Sen började vi med benen som båda Mariorna var med på. Jag fick inte veta om jag har blivit stelare eller inte än förra gången, för jag ska komma tillbaka om några veckor för att göra resten, för det blir så jobbigt annars om man ska ligga där i två timmar, så vi körde bara en och en halv timme igår så tar vi resten om ett par veckor, lika bra. Jag har ju berättat att mina fötter går inåt, men nu gör inte min högra fot det längre, så det är bra, Maria kunde göra en vanlig kontroll på den, så det var ju bra. Men min vänstra fot går inte alls, när hon försöker tänja ut den så gör det ont i hela vänstra benet och det högra, så det går inte. Hela min vänster sida kan man säga är svårare än höger. Vi pratade också om att det har blivit mycket svårare att höra vad jag säger och att jag dreglar mer nu, det skulle Maria kolla upp med min läkare, om vi ska göra någon ändring med medicinen.  Varje gång hon ska göra något med mina ben så måste den andra Maria hålla fast mitt andra ben oavsett om det är vänster eller höger eftersom att det vill gärna röra på sig, och när något ben rör sig så är det stopp.