Category Archives: Mitt handikapp

Normen är ingeting för mig för man är precis som man är och som man vill. Min CP skada är ingeting man önskar sig direkt men utan min CP skada hade jag inte varit jag, jag tycker att min CP skada inte stör mig, jag märker knappt av den för jag har inget annat att jämföra med, men ändå hör den till mitt liv.
Varför ska man klanka ner på andra när man vet att personen inte kan hjälpa att man har en CP skada t.ex. Alla är fina som de är och alla är lika mycket värda oavsett. För mig finns ingen normel som säger hur man ska vara eller se ut, det kan bara en själv bestämma! ❤️ #frihet #meakup

I måndags vaknade jag som 15 åring hemma hos mamma. Jag fixade lite hemma innan Jenny kom och hämtade mig, för Mari och Tomas skulle komma och fira mig lite. Jag åt lunch med Jenny och brorsorna och chillade lite. Sen när Mari och Tomas kom fikade vi. Jag fick ett Lindex kort och akrylfärger, ett paket med penslar och ett jättefint block, så nu blir det tavlor här :). Jag blev jätteglad. I måndags skulle jag åka in till stan själv och klippa mig för första gången i mitt liv och sen skulle jag ta bussen hem själv, spännande. Eftersom att Mari och Tomas ändå skulle in till stan så var de snälla och skjutsade in mig. Men de stannade på resecentrum ändå för jag ville prova att hitta till min klippsalong själv, och det gjorde jag. Det var så stort för mig att klippa sig själv i stan. Jag och mamma har samma frisör, så det var mysigt att prata lite med henne, hon är så mysig. Det skönaste var när hon tvättade mitt hår tyckte jag, riktig ordentlig tvättning av en frisör. Jag klippte bara mig lite i topparna och klippte upp luggen lite, lite sommarfräsch. Sen gick jag i stan i en timma och köpte ett par jättesköna byxor på Gina, de är så luftiga och goa. Sen gick min buss ända upp till mig så det var bra, så då gick jag hem. Det var coolt att klippa mig i stan och sen ta bussen hem själv.

Jag har inte så många vänner i min egen ålder som många vet. När jag gick i lågstadiet så när man skulle välja vem man ville sitta jämte eller något annat man skulle välja så blev jag nästan alltid vald sist, det var en jobbig  känsla för mig när man stod där alldeles ensam. Jag tror det beror på min Cp-skada, att man kanske känner sig osäker på den eller jag vet inte. Men som tur är har jag underbara vänner i vuxen ålder som jag hänger med ibland, och en helt fantastisk familj som stöttar och hjälper mig, som inte ser min CP skada utan min personlighet istället. Mina vänner och min familj och jag skrattar och har kul. Jag vet inte vad jag skulle göra utan de, de gör så att jag inte känner mig ensam eller utanför. De hjälper mig och står där när jag behöver de. Det är därför jag inte är superledsen för att jag inte har så många vänner i skolan eller i min ålder för jag har en fantastisk familj och fina vänner istället. Mina vänner och min familj kommer alltid vara i mitt hjärta.

Ni är det finaste jag har och jag älskar er, och jag är så glad att jag har er och att ni accepterar mig som jag är.

Jag är så tacksam! <3

I veckan när jag satt emot väggen så skulle Elliot komma och krama mig, så han sprang rätt mot mig som han brukar, också kastade han sig i min famn åt sidan, han brukar göra det rätt fram. Men nu kom han åt sidan. Då kan jag inte hålla balansen riktigt. Så han slog i sin huvud i väggen fast jag försökte rädda han. Elliot blev förstås ledsen, och jag blev också ledsen för jag hade så dåligt samvete att han slog sig och att han var så glad innan dess, trots att jag inte kan hjälps att det blir så. Också är jag rädd att han inte förstår att det inte var meningen, men jag, mamma och Marko sa det flera gånger till Elliot efteråt att det inte var meningen och att han inte kan göra så för då tappar Alice balansen. Han verkade förstå. Då vill man inte ha en CP skada i det läget.

Jag hade en tuff start på livet som många vet, jag fick en syrebrist som ledde till att jag fick min CP-skada. Min tuffa start på livet har format mig till den jag är idag. Jag har haft motgångar i mitt liv som inte alltid varit så roliga, men av de har jag också lärt mig mycket. Men framför allt har jag haft ett underbart liv med många härliga minnen hittills och människorna runt omkring mig..alltså, vad ska jag säga?! You are so amazing! Trots min tuffa start på livet och mediciner jag tar varje dag så älskar jag mitt liv! Jag vill vara positiv och glad för att vara negativ lönar sig oftast inte, jag vill vara glad och leva mitt liv så som jag vill leva det.
De som var elaka mot mig och mobbade mig, jag vill säga till er att jag tar inte åt mig om vad ni säger, för det här är jag och jag har massor att mål i livet som jag SKA uppnå!

Jag vill hjälpa människor mer handikapp att lyckas och se det positiva i livet, för det lönar sig, jag lovar.

I framtiden vill jag att forskare kan direkt när man födds med något handikapp gå in i hjärnan och operera bort det där som är fel (i mitt fall är det nervtrådar som inte når ända upp till hjärnan som gör att jag har problem med kroppen), De har faktiskt börjat att forska på att gå in och operera bort det som  är felet i hjärnan, vilket jag tycker är fantastiskt och ett framsteg för vår värld!

Men trots komplikationerna när jag föddes blev jag ändå en glad tjej både när jag var liten och nu! :)

Jag är jättestolt över mig själv att jag kan ta bussen själv. För bara något år sedan kunde jag inte det. Bara så som jag gjorde i fredags efter skola, åka hem med taxin och vara hemma lite själv först innan jag går till bussen själv och sen möter jag upp min kompis på stan. Alltså jag tycker att det är så stort framsteg för mig att jag gör det. Det är en sån frihetkänsla också. Om jag inte hade min CP-skada, så tror jag inte att det skulle vara en lika stor grej att börja åka buss själv. Många saker i mitt liv har jag börjat lära mig nu när jag är i tonåren medans andra lärde sig det när de vara små. Men jag brukar tänka, bättre sent än aldrig. I am a fighter!

Nu ska jag trappa ner långsamt ner till en hel medicin frukost, lunch och middag har läkare kommit fram till. Ni som äter medicin vet ju att det inte går att äta som vanligt och sen dra ner på dosen snabbt, man måste minska successivt, annars mår man inte bra. Det blir lätt med en hel alla tre måltiderna. Det är på grund av mitt tal som vi ska minska ner som jag berättade om i mitt förra inlägget när Maria var hos oss. Egentligen hade jag hoppas på att vi fick trappa ner för att min kropp har blivit bättre, men tyvärr inte. Innan jag började äta baclofen som min medicin heter så åt jag inga mediciner alls…det var skönt att slippa, men sen när jag skulle börja helt plötsligt så var det en konstig känsla, ta ett piller till varje måltid vill ju ingen göra. Men man gör ju det av en anledning.