Om ni kommer ihåg så hade jag och min arbetsterapeut på Riksgymnasiet ett möte med LSS innan sommaren. Jag vill ju bo på ett service boende efter gymnasietiden inom LSS. Jag har tillhört LSS bara för något år sedan, jag har då tillhört personkrets tre. Men nu behövde de tydligen ompröva mitt ärende om jag får tillhöra personkretsen längre eller inte. Jag och min arbetsterapeut hade då som sagt ett möte med en handläggare där på LSS i våras. Då jag ansök både om att få fortsätta att tillhöra personkretsen men jag ansökte också för att få rätt till ett service boende.
Vi hade mötet digitalt under två tillfällen eftersom att det var så mycket frågor och så mycket att gå igenom. Ni som läste mitt inlägg när jag skrev om mötena minns säkert att jag var helt slut efter varje möte. Det var också lite jobbigt eftersom att jag och min arbetsterapeut behövde verkligen få fram allt som jag inte kan eller klarar av, så det var rätt påfrestande för psyket.
Men jag hade en sån bra känsla efter de här två tillfällena, jag tyckte att vi hade fått fram allt på ett bra sätt, upprepat saker om och om igen som är viktiga men framför allt att vi var hårda med att jag måste ha deras hjälp.
I torsdags efter skolan låg det ett stort brev i min brevlåda på Storås och när jag öppnade den var det en hel bunt med papper. Jag förstod direkt att det var från LSS när jag läste namnet på min handläggare och första ordet i fetstil BESLUT. Jag tog ett djupt andetag och läste första meningen där det stod ungefär såhär ”enligt LSS och personkrets tre så är Alice inte berättigad LSS inom personkrets tre och därmed inte heller service boende.”
Jag stod där ett tag, tog ett djupt andetag och gick där ifrån för jag orkade inte läsa mer än den första meningen. Jag blev inte ledsen där och då, bara ledsen i hjärtat. Varför jag inte blev ledsen tror jag beror på att jag hade det på känn innerst inne att jag inte skulle få LSS.
Mamma blev helt chokad när jag ringde på kvällen och sa det, och då lom det några tårar från mina ögon.
Jag åkte hem i fredags och tog då med hela bunten med papprena som jag inte orkade läsa.
Senare på eftermiddagen satt vi ner i lugn och ro och läste vad de hade skrivit. De första (säkert fem sidorna) bestod bara av vad vi hade sagt på mötet och om vad jag behöver stöttning och hjälp med. Mamma läste upp de sidorna med, jag tyckte att det lät så bra och vi hade verkligen fått med allt dvs även detaljer i min vardag som jag har svårt för.
Jag tyckte att det var nyttig för mig att höra för jag tänker inte på min CP-skada på det sättet, om ni förstår vad jag menar.
Sen kom vi till det intressantaste och det jobbigaste….beslutet. Först var det refererat till andra kvinnor med liknade behov som mig som också fick avslag. Vi läste väl lite där, men det är inte så viktigt tycker inte jag.
Det var så mycket text även där men de anser kort sagt att jag behöver hjälp men inte tillräckligt mycket hjälp för att tillhöra LSS, och det gör mig så irriterad, ”jag behöver hjälp, men inte tillräckligt mycket”, det låter sjukt i mina öron.
Men jag tror att de nekade mig för att jag klarar all min hygien själv, såsom dusch, toalett osv och för att jag kan äta själv, vilket är skrattretande tycker jag.
Det jag tycker är så irriterande och konstigt är att jag fick beviljad LSS bara för ett årsedan, jag har ju liksom inte blivit av med min CP-skada på ett år. Jag minns inte alls hur min ansökan såg ut då, men det känns som att min ansökan nu var minst lika bra som den ansökan jag gjorde när jag fick LSS. Jag skulle vilja jämföra de två med varandra. Men jag tror tyvärr inte att det är jag som har förändras, utan att det är de som har blivit hårdare.
Då kom ännu mera tårar när mamma hade läst klart bunten med papprena!
Så nu är det bara att kämpa vidare till överklagningsprocessen…suck!
