Category Archives: Mitt handikapp

I måndags skulle jag göra den här magmättningen som jag har nämt här på bloggen. Då förs en kateter ner i matstrupen och ner till magsäcken för att mäta surheten och pH-värdet i matstrupen under 24 timmar. Anledningen till att jag skulle genomgå denna undersökningen är för att jag har haft så mycket problem med min magkatarr.

Jag har varit jättenervös för denna undersökningen. Jag fick inte äta något efter klockan åtta på morgonen samma dag så jag åt en ordentlig frukost. Klockan ett hade jag tid på Sahlgrenska på mag-och tarm mottagningen.
Först fick jag komma med in till ett rum med en sköterska. Hon berättade hur allt kommer gå till osv.

Först förde två sjuksköterskor ner en tjock slang medans jag låg ner för att mäta hur magen arbetar tror jag. Den var då kopplad till en dator där man såg hur min mage rörde sig. Det var jätteobehagligt. När slangen var nere fick jag saltvatten ur en spruta av en sjuksköterska som jag skulle svälja när hon sa till. Sen fick jag inte svälja saliv på 30 sekunder. Det var superjobbigt, jag fick verkligen kämpa för att inte svälja, det gick nån gång men jag fick verkligen kämpa. Men jag klarade inte av det och svalde de andra gångerna, så vi fick göra om det och göra om det flera gånger. Detta skulle jag dessutom göra sju gånger. Usch, det var hemskt.

Tillslut sa jag att jag har lättare att inte svälja när jag har något i munnen så då fick jag hålla vatten i munnen i 30 sekunder vilket gjorde det lättare.
När äntligen det var över skulle en tunnare slang ner i magen som jag skulle ha under de här 24 timmarna. Vilket var tur för den tjocka slangen var så obehaglig.

Jag trodde att det skulle bli lättare. Men det blev tyvärr också jättejobbigt. Pappa satt jämte mig och höll i mig medans en sjuksköterska började lätt att föra ner slangen i näsan. Sen när den var halvvägs fick jag böja ner huvudet och dricka små klunkar med vatten. Jag kände slangen hela tiden inom mig och jag fick sånna kräkreflexer så de fick dra upp den om och om igen. Vissa kräkreflexer fixade slangen men när de blev för kraftiga funkade det inte.
Jag var så svettig och gråtfärdig, men jag sa ändå ”kör på” till sjuksköterskorna för jag ville verkligen få det att funka. Tillslut när de äntligen fått ner den tittade de på dosan som den var kopplad till och såg att den inte mäter syran. Så då fick de röntga min hals i ett annat rum. Vi höll tummarna för att slippa börja om men tyvärr så hade slangen snott sig så de fick ta ut den igen. Då blev jag så trött, när vi äntligen fick ner den.

Sen var det bara att försöka att få ner samma slang genom näsan igen. Så där höll vi på, samma sak som innan, ut och in med slangen. Det var så kämpigt, jag grät och var så svettig. Men jag gav inte mig, det skulle gå, oavsett hur många gånger slangen åkte upp och vi fick försöka igen. Jag hade bestämt mig att jag inte skulle gå därifrån utan en slang. Jag behövde verkligen genomföra denna undersökningen.
Pappa satt och höll om mig varje gång och pushade mig, sjuksköterskorna var också så gulliga och berömde mig för mitt kämpande, pappa också.
Sen hamnade slangen äntligen på rätt plats och det var över.

Den ena sjuksköterskan hängde på mig dosan runt halsen och visade mig knapparna som jag skulle trycka på och när. Jag skulle även föra dagbok under de 24 timmarna. Jag skrev upp när på dygnet jag åt och vad jag åt och drack. Jag skrev även upp när jag la mig, gick upp, om och var jag fick ont i magen.
På min dosa som jag hade runt halsen skulle jag även trycka på olika knappar när jag gjorde de här sakerna.

Jag skulle egentligen vara på Storås under de här timmarna men jag tyckte att det skulle vara skönare att vara hemma. Så pappa körde mig till mamma. Det var mycket skönare att vara hemma när man behövde lite extra hjälp och så.
I början kändes det jätteobehagligt med slangen i halsen men när jag kom hem och fick något och äta kändes det mycket bättre i halsen. Sen kändes det mest läskigt i näsan där slangen gick ner om jag ska vara ärlig. Som tur var fick jag äta vad som helst, förutom sura saker.

Min mentor hade sagt till mig att vara helt ledig och ta det lugnt på tisdagen, man får alltså säga till mig det! :)
Så det var skönt. Jag sov dessutom inte så bra natten till tisdag, det kändes ju ovant såklart.

Klockan halv tre igår var jag och pappa tillbaka på mottagningen igen och en sjuksköterska tog ut slangen. Det var inte alls lika jobbigt att ta ut den, eftersom att jag hade gjort det så många gånger dagen innan. Dessutom sa sjuksköterskan att jag hade blivit van vid det nu, så därför kändes det inte så mycket som det gjorde i måndags. Besöket tog bara 10 minuter och sen var jag äntligen fri från slangen.

Nu ska en läkare titta på resultatet av magmätningen, så jag får svar om ungefär en månad om det visade något.

Men nu är det så skönt att det är över, jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt som det blev. Tur att jag inte viste det innan, då hade jag nog oroat mig mer.

I onsdags var det dagen då jag skulle få botox i vänster arm och hand. Jag har varit jättespänd inför den dagen men ändå sett fram emot den. Jag skulle göra botoxen på operation på Sahlgrenska sjukhuset eftersom att jag skulle bli sövd.
På kvällen innan duschade jag men en speciell svamp och tvål/schampo, det gjorde jag två gånger på kvällen, så jag kände mig så ren när jag skulle sova. Jag skulle dessutom duscha två gånger med det i en och samma duschning, så mycket har jag nog aldrig duschat på en och samma dag.
Jag skulle vara på Sahlgrenska redan klockan sju på morgonen så mamma kom senare på kvällen för hon skulle sova över oss mig. Både jag och mamma hade sett fram emot det mycket, det skulle bli så mysigt.

Kvällen med mamma var jättemysig, vi tog det lugnt, hon hjälpte mig att duscha för sista gången och jag tog en stor kvällsfika senare på kvällen. Mamma sov i mitt rum i en tältsäng, vi pratade så mycket innan vi släckte så det blev bara fem timmars sömn för oss den natten. Vi skulle redan upp vid fem.

På morgonen tog vi bara på oss och jag drack två glas saft, det var det ända som jag fick den morgonen! :)
Väl på Sahlgrenska åkte vi upp till den avdelningen som jag var på förra tisdagen på det där första mötet. Där fick jag ett rum också fick vi reda på att botoxen inte kommer att bli av förrän vid halv två, det var ju beräknat vid den tiden men jag hade hoppas på att det skulle bli tidigare.
Så det skulle bli mycket väntan.
Inne i rummet var det bara en säng, ett par garderober, några stolar och en toalett. Där inne var jag och mamma från klockan sju till klockan halv två, det var segt. Det ända som hände under de sju timmarna var att jag fick en infart med dropp. Doktorn kom även in lite tidigare på morgonen och ritade en pil på min hand och berättade lite om injektionen. Hon sa även att jag inte kommer att sövas så djupt, så det var ju skönt, jag skulle vara halvvaken under injektionen.

Ja, vad gjorde vi ens under de sju timmarna? Vi sov för vi var så trötta och jag blev så trött av att bara ligga där. Vi pratade, tittade på mobilerna och jag gick på toa typ sex gånger för jag blev så kissnödig av droppet, haha! Men det gick ganska fort ändå trots väntan och att jag var så hungrig!

Vid halv två kom sjuksköterskan äntligen in och körde ner mig i sjukhussängen till operation. Där fick jag ligga och vänta ännu mer. Det kändes precis som att jag hade fått lugnande redan, jag var så trött och dåsig. Efter ungefär 20 minuters väntan kom en trevlig sjuksköterska till mig, ställde några frågor och sen körde hon in mig i operationsrummet där det var fullt med människor.
Det började med att de lyfte över mig till operationsbritsen, jag var så svag så jag orkade inte flytta över själv.
Det var massor utav personer som grejade med allt möjligt runt omkring mig, de satte på slangar på bröstet, jag fick en slang i näsan med syre, de mätte mitt blodtryck, ja de höll på där med många slangar och pipande saker, de var så gulliga så det kändes tryggt.

Sen fick de sätta in en ny infart i min hand istället eftersom att jag hade svårt att räta på min arm då den andra infarten var i armvecket, så det tog längre tid än förväntat.
Sen sprutade de in medlet som skulle göra mig ännu mera sömnig. Då blev jag yr och nästan somnade.
Efter en stund tog läkaren sikte på min arm, höll i den och stack. Men det var väldigt jobbigt för armen spände och ville inte alls sammarbeta. Tillslut var det över, men jag minns inte så mycket mer, jag var så trött.
Sen minns jag bara lite svagt från när de lyfte över mig till sjukhussängen, efter det somnade jag ännu en gång.

Jag skulle ner till mitt rum igen efter botoxen men jag märkte att jag stod kvar i operationsrummet fortfarande och jag hörde att sjuksköterskorna frågade mig hur jag mådde, då jag svarade lite groggy ”jag är trött” och ”jag fryser”, jag kom ihåg att jag frös jättemycket, så jag fick sånna där jättesköna värmefiltar på mig, typ sju stycken. Efter en stund minns jag att sjuksköterskan sa till mig att de kör upp mig till uppvaket istället eftersom att jag var lite extra trött än vanligt.
Väl uppe på uppvaket var jag så trött och det tog en stund för mig att vakna till. Mamma satt bredvid mig och pratade.

När jag väl vaknade till märkte jag att jag hade en hel hand som var lindad i bandage med en blodig slang, jag hade ännu en infart i samma arm med droppet, sen en pipande grej på fingret som mätte min syresättning och ännu en till slang som var till för något. Det kändes som att jag hade blivit opererad när jag såg allt!
Injektionen skulle egentligen bara ta max 10 minuter så jag skulle vara tillbaka på rummet ganska fort, men eftersom att det blev lite komplikationer med infarter, tester osv nere på operation så tog det lite längre tid. På uppvaket sa mamma att det tog cirka en timme nere på operation, jag blev så chockad när det bara skulle ta 10 minuter! Jag hade dessutom ingen tidsuppfattning.
Lite senare åkte jag ner till avdelningen igen, väl inne på mitt rum stekte de snälla sjuksköterskorna pannkakor till mig, gav mig varm choklad, saft, sylt och till och med glass. Åh, det var sååå gott att äta! Pannkakor med glass, det var inte dumt! ;) Pannkaksfrukost, mums!
Sen kom läkaren in och berättade lite om hur det hade gått och så, och att jag kommer att få komma tillbaka inom ett tag på en uppföljning.
Efter det kom sjuksköterskorna in och tog bort infarterna och sen var det äntligen dax att åka hem.
Jag kände inget i den armen som jag hade fått botox i, jag kände bara i höger arm där jag hade fått alla infarter, haha, lite komiskt! :)
De tog botox i axel, handleden och i tummen.

Ja, vilken dag va, sen var jag helt slut! Vi var där från klockan sju på morgonen till klockan fem på eftermiddagen!

Men jag fick sånt fint stöd av både mamma som var med mig hela dagen och alla som skickade fina sms till mig! Kram på er! <3

I skolan har varje elev ett Habiliteringsteam där man får välja vad man önskas att ha för habiliteringshjälp på schemat. Jag har logoped, fysioterapeut och Arbetsterapeft (at) inlagt på schemat varje vecka. Jag och min Arbetsterapeft brukar öva på att öppna olika typer av skruvlock, burkar osv för jag vill öva på att öppna saker. Det gjorde vi även förra året. Men med Arbetsterapeften kan man även öva på att laga mat för i skolan har vi ett kök, som kallas för AT-köket. Jag har aldrig lagat mat där inne, men min Arbetsterapeft och jag bestämde oss för att laga mat där som i måndags. Jag bestämde då att jag ville laga pasta carbonara.
Jag vill öva på att laga mat inför vuxenlivet.

I måndags började vi lite tidigare än vad jag brukar börja min AT eftersom att jag skulle både hinna laga mat och äta. Min arbetsterapeuft hade köpt de ingredienserna som jag behövde. Sen hade jag en padda som jag hade receptet på och som jag kunde följa med i varje steg som jag skulle göra. Först började jag med att ta fram alla saker och började med tomat-och löksalladen. De har en sån smart skärbräda där i köket, det är precis som en helt vanlig skärbräda fast med nio piggar som sticker upp. Där kan man sätta tomaten eller vad man nu ska skära, också sitter grönsaken fast där medans man skär, det är väldigt smart.

Sen skulle jag hälla upp olja i ett decilitermått, och jag trodde inte att jag skulle fixa det. Men jag höll måttet i vänster, skruvade upp korken och hällde oljan ner i måttet med höger, och jag fixade det, trots att min kropp blev sne. Men jag fixade det, och jag blev så glad! Sen åkte det ner i bunken!

Jag kan inte gå igenom steg för steg i bloggen för då blir det rätt tråkigt tror jag och ett långt inlägg men jag kan säga att det var väldigt roligt och stå och fixa i köket. Jag gillade att laga mat innan men nu efter detta älskar jag det ännu mer. Arbetsterapeuften var min assistent i köket, men jag gjorde och försökte att göra det mesta själv vilket gjorde det ännu roligare tror jag. Det var jättebra att göra det här och laga mat med min arbetsterapeut för nu vet jag precis vad jag kan och inte och vilka anpassningar jag behöver osv.

När det var dax för att knäcka ägg blev det lite nervöst för mig hihi, jag kan inte hantera ägg för fem öre. Men man måste ju prova för att lyckas. Jag jobbade mycket i diskon ifall det skulle t.ex komma lite för mycket salt utanför måttet eller något annat. Det gjorde jag även med ägget såklart. Det första krossade jag, så jag fick ägg och äggskal över hela handen, vilket var väntat! :) Men sen satte jag kastrullen emot diskhonskanten och knäckte lugnt och försiktigt ägget mot kanten och då gick det jättebra. Äggulan kom i kastrullen och inget skal följde med, jag vet inte hur jag lyckades med det men glad blev jag! :D Det var mitt första ägg som jag knäckte helt själv.

När pastan hade kokat klart och baconen var krispiga i stekpannan blandade jag i ägget med baconen och pastan och även ost så osten smälte så att det blev geggigt och gott. Sen var det daxs att lägga upp på tallriken och sätta sig och äta.
Om jag får säga det själv så blev det så gott och jag blev så nöjd. Jag ville aldrig bli mätt! :) Jag toppade med lite flingsalt också, det blev pricken över i:et!
Jag älskar pasta carbonara med det salta baconet, den krämiga pastan och den smälta osten, det kan inte bli annat än gott!
Sen kan man säga att jag var mätt, jag rullade fram! :)

Om ni har läst mina senaste inlägg så vet ni att jag fick tid för botox för min vänsterarm nästa onsdag. Jag fick dessutom en tid för ett förmöte en vecka innan. Det mötet var jag på i tisdags på Sahlgrenska. Varken mamma eller pappa kunde följa med mig så en utav personalen från Storås följde med. Först fick jag träffa en sjuksköterska efter lite väntan. Jag trodde att besöket på Sahlgrenska bara skulle ta en halv timma, högst en timma, men hon sjuksköterskan överraskade oss med att säga att det kan ta hela dagen pågrund av väntan på narkosläkare och läkare. Vi blev chokade när vi hörde det. Men sjuksköterskan sa att hon trodde att jag skulle vara klar vid lunch.

Hon ställde lite frågor till mig och hon gick igenom hur det kommer att se ut på ”operations” dagen. Nu ska jag ju inte opereras men de kallar det för operationsdagen eftersom att jag gör min botox på operation och ska sövas dessutom. Jag fick ett långt papper med vad jag ska tänka på och vad jag ska göra.
Jag ska till exempel duscha med en speciell tvål tre gånger, från början skulle jag duscha två gånger på kvällen innan och en gång på onsdagmorgonen. Men nu slipper jag duscha på onsdagsmorgon vilket är skönt. Nu ska jag duscha med två timmars mellanrum på tisdagskväll och lägga mig med rena lakan i sängen. Varför just med två timmars mellanrum kan man undra.
Sen får jag inte äta efter midnatt på tisdagen. Men jag får dricka två glass saft innan klockan sex på morgonen, så det är skönt att jag får något i magen iallafall.

Jag fick reda på att jag inte kommer att få komma in på operation förrän vid ett halv två på onsdagen. Så jag kommer att vara jättehungrig, det är jag lite smått nervös för. Men de sa att de kunde ge mig lite dropp om det är så.
Jag kommer även få en nål i armen så att de kan spruta in läkemedel där och sömnmedlet.

Jag kanske kommer in tidigare på operation eftersom att det kan ändras. Men jag ska ändå vara där redan klockan 07:00 på morgonen. Men det blir en lång väntan om jag inte får komma in tidigare.

Sen tog hon blodtryck och blodprov på mig, mitt blodtryck var lågt sen förra gången jag tog det men hon trodde att det berodde på att jag är så lång och smal. Mitt blodprov fick jag inte reda på.
Efter det fick jag träffa läkaren, vi gick igenom några saker och jag fick ställa mina frågor, så det känns bra. Det är inte han som kommer att utföra botoxen på mig utan en annan kvinnlig läkare. Men hon sjuksköterskan kommer jag att få träffa på onsdag så det känns väldigt bra och trygg, hon var så gullig.
Om det går som planerat så kommer jag att vara på uppvaket ungefär vid fem så väldigt sent, och då ska jag vakna och äta frukost! :)

Jag slapp träffa narkosläkare, så det var skönt. Men jag tycker ändå det var lite konstigt med tanke på att jag ska sövas. Men då slapp det ta ännu längre tid. Så jag var väll klar en och en halv timma senare, runt elva typ.

Jag är lite nervös inför onsdag men det känns ändå spännande, och nu känner jag mig lugnare när jag fick ett så trevligt bemötande.

Mamma kommer att vara med mig, hon kommer redan på tisdag och sover över hos mig på Storås. Det ser jag fram emot så mycket, det kommer att bli mysigt!

I onsdags hade jag återbesök hos urologen igen. Nu får jag inte gå oss urologen på barn längre eftersom att jag är 18 men jag skulle bara ha ett avslutningsbesök hos ”min urolog” innan jag flyttas över till vuxen.
(Ni som är nya läsare så kan jag berätta lite kort varför jag går oss urologen. Jag fick helt plötsligt problem med urinläckage hösten 2019, och det har jag fortfarande. Sen fick jag även problem med förstoppningar och jättemycket problem med magkatarr. Det finns jättemycket inlägg längre bak på bloggen om den perioden om ni är intresserade av att ta del av den historian).

Hos urologen fick jag börja med att kissa och hon gjorde ultraljud på min mage, det har jag fått göra alla gånger som jag varit där. Men det såg fortfarande bra ut, så det var ju bra. Grejen är att allt ser bra ut även fast jag har problem, vilket är sjukt irriterande.
Sen pratade vi om hur mitt läckage har varit under sommaren och även min förstoppning. Läckaget har blivit bättre, men det går upp och ner, från dag till dag helt enkelt. Förstoppningen är också lite upp och ner. Jag tar medicin så att det ska gå lättare att gå på toaletten men ibland har det funkat och ibland har det varit jättekonstigt, så jag vet inte vad man ska säga.

Det är så konstigt, min kropp är absolut inte logisk när det kommer till mina mag- och urin problem. Vi pratade om mediciner hit och dit och hur det har fungerat när jag har tagit olika kombinationer osv, men jag kommer knappt ihåg hur min avföring var i början av sommaren, hur lätt är det?
Jag har även kontakt med flera magläkare så vi pratade lite om vad de har sagt osv. Jag känner att det är så mycket att hålla koll på just nu, det är mediciner hit och dit och det känns som att alla säger olika eller har olika teorier om hur jag ska gå till väga med allt.

Jag är så tacksam att jag hade min mamma med mig för både hon och min pappa har varit med mig på alla läkarbesök, och jag har jättesvårt för att hålla allt i huvudet med mediciner hit och dit osv.

På besöket skulle urologen kika lite i de regionerna där nere eftersom att jag har fått ont när jag ska göra mina behov. Men det såg jättefint ut, det var ju bra, men undra vad som är problemet då.
Men iallafall så såg hon i min binda (jag har skydd nu hela tiden eftersom att jag läcker) och då trodde jag att det var urin som vanligt men då sa hon att det inte var det utan tjejproblem, så jag blev så chockad. Då började jag tänka, är detta inte urinläckage då? Jag fick stanna upp för ett tag och försöka samla ihop det jag precis hörde, jag har ju alltid trott att det är urin. Men då frågade jag henne varför jag har gått hos henne så många gånger om jag har levt i något som inte stämmer. Men då sa urologen att hon är säker på att jag har haft urinläckage eftersom att de binderna som jag hade förut läckte jag igenom (jag får nämligen utskrivna bindor som ett hjälpmedel). Nu läcker jag inte igenom längre eftersom att läckaget har minskat, men som sagt, det kanske inte är urinläckage längre?
Jag äter även medicin för blåsan, och när jag slutade med den så ökade läckaget eller tjejproblemet eller vad det nu är?

Ja, iallafall, jag blev chockad som sagt, tänk om det inte är det jag har trott hela tiden? Vad skönt isåfall men ändå lite chockerande.

Nu ska jag testa att inte ha något skydd alls, eller lite tunnare skydd än innan, så får vi se om jag läcker igenom eller inte, det blir intressant.

Urologen sa även att det kan vara svårt att skilja på urin och tjejproblem, så det här blir en utmaning.

Jag har aldrig haft problem med allt detta innan. Vad jag kan minnas så har jag bara varit förstoppad några få gånger i mitt liv. Jag frågade därför varför allt detta har kommit nu helt plötsligt. Hon sa då att det kan vara så att mina muskler har blivit försvagade både i blåsan och i tarmen och därför har jag svårt för att gå på toaletten och hålla tätt. Det låter ändå logiskt eftersom att jag har blivit stelare i kroppen ju äldre jag har blivit. Jag har problem med stelheten i hela kroppen så varför skulle inte de musklerna där nere påverkas om hela min övriga kropp blivit stelare?

Jag har ställt mig i flera bostadsköer i Borås, bland annat i Sandared där jag bor nu, då det kallas för Sandhults bostäder. Jag har gjort det med min kurator på Riksgymnasiet. Då får man betala 200 kronor om året för att få stå kvar, det tycker jag inte alls är farligt. Då är det en vanlig lägenhet, som vem som helst skulle kunna köpa.
Jag kände liksom att det är lika bra att jag ställer mig i olika köer redan nu då det oftast är flera års väntetid på lägenheter.

Mamma och pappa var på ett möte på barnhabiliteringen för ett par månad sedan inför att jag skulle bli 18. Där pratade de om hur mycket som helst, men något som de pratade om var boende och boendestöd. Det finns olika typer av hjälp man kan få i sitt eget hem, om man bor i en vanlig bostad.
Det finns t.ex assistans, boendestöd, hemtjänst med mera.
Jag behöver någon slags hjälp i hemmet när jag flyttar till eget då jag har svårt att göra vissa saker och klara mig helt på egen hand.
Men inget av de passar mig riktigt bra för assistans har jag inte rätt till (när jag bor själv vet jag dock inte, men jag tror inte det). Boendestöd passar inte mig heller eftersom att när man har boendestöd så kommer det en person hem till dig ungefär en till två gånger i veckan och pushar dig till att t.ex duscha, städa, tvätta, ta ut soporna osv. Där är ju inte jag, jag behöver inte den pushningen utan mer fysisk hjälp.
Sen finns det även något som kallas för gruppboenden som är som på elevhemmet som jag bor på nu på veckorna, med både personal och andra gäster i huset. Men det är jag inte så sugen på, jag vill ha mitt eget liksom.
Det som skulle vara ett alternativ är hemtjänst, då kommer det olika personer hem till mig ungefär en till två gånger i veckan, beroende på hur jag vill ha det. Då hjälper de mig att handla mat, städa, tvätta, ja ni vet allt sånt. De hjälper mig med det praktiska helt enkelt. Fast man gör det tillsammans givetvis.

Men det är inte heller klockrent för mig eftersom att de bara kommer på speciella dagar och tidpunkter. Tänk om jag behöver hjälp när ingen är där eller att jag ramlar och inte kommer upp själv på förmiddagen också kommer en person på eftermiddagen t.ex. Det blir ju inte bra.

Men det finns något som kallas för satellitboenden. Det var mammas kompis Ann som tipsade om det för att hennes syster jobbar på ett sånt boende. Då är det såhär att man har sin egen lägenhet, precis som vem som helst, fast i närheten/området finns det en lägenhet med personal i dygnet runt. Man har en larmknapp i sin lägenhet så om det skulle vara något så kan man alltid larma dygnet runt. Det är även bra på natten tycker jag om det skulle hända något, typ att jag ramlar ur sängen. Det är ungefär som på Storås fast man hart sitt eget. Visst låter det bra? Nästan för bra för att vara sant tycker jag.

De kan även hjälpa mig att handla mat, tvätta, städa, laga mat, vad som helst i hushållet. Men också om jag skulle ramla, fastna i en tröja eller om det är något annat som jag behöver hjälp med, så hjälper de mig också såklart, vad som helst! Man kan också bestämma fasta dagar i veckan då man ska handla, tvätta eller städa också kommer de och hjälper mig. Man kan även säga att jag vill att de tittar till mig en gång om dagen även fast jag inte larmar, det finns till och med de som vill att personalen kommer in en gång i halvtimmen och tittar till en.

Jag har egentligen ingen aning om vad jag kan och klarar av i ett hushåll och att bo helt själv. Så detta kan absolut vara en bra början!
Att bo helt själv fast ändå ha den tryggheten att om det skulle vara något så trycker jag bara på en knapp också kommer det någon och hjälper mig.