Trots en pandemi blev det jul ändå. I år kände jag att det var ännu viktigare med jul. Vi behövde ljuset, julmyset och julledigheten ännu mer i år tror jag. Det blev ingen vanlig jul i år, men den blev bra ändå. Vi har haft adventsmys hemma med paketinslagning, julmusik och pepparkaksbak. På Storås har det också blivit ett annorlunda år, men det har blivit ljus i fönsterna, julgran och julbord ändå, annorlunda men ändå ett julbord.
Julafton var annorlunda i år, men annorlunda behöver inte betyda sämre. Vi hade en jättemysig julafton med glöggmys vid sjön och julmys här hemma själva. Och inte tala om när vi grillade med mormor och morfar på juldagen, det var supermysigt.
Min andra jul spenderade jag med pappa, Jenny och killarna på annandag jul. Det blev paketöppning och tapas hemma från La Copita, kanske inte så juligt, men gott! :)
I fredags på juldagen skulle vi grilla utomhus med mormor och morfar. Vi skulle först vara vid sjön, men det var fullt överallt. Men vi hittade en ledig eldstad på trängbanan vid skogen nära oss. Det är många som träffas ute nu i juletider när det är så man kan umgås nu för tiden. När mormor och morfar kom så gick vi dit. Marko var redan där för att paxa platsen så när vi kom dit var redan elden igång, lyxigt värre!!! :-)
Jag hade med mig varsin julklapp till mormor och morfar. Jag tror inte att de hade förväntat sig något från mig så de blev förvånade och glada, så det var roligt.
Till mormor hade jag köpt ett litet kit med duschtvål och några slags bodylotions. Hon blev jätteglad så det var kul.
Morfar älskar öl så till honom hade jag beställt ett ölglas som jag skrev ”Grimms” på, så det var graverat i ölglaset. Jag blev så nöjd och längtade bara efter att få ge det till honom.
Han blev superglad över sitt ölglas så då blev jag också glad! :)
Han blev så glad så att han kom till mig och sa
”jag skiter i Corona” också gav han mig en kram, och sen kom mormor och sa ”kan morfar så kan jag också” också kom mormor och kramade mig också! :)
Jag blev så förvånad men så varm och lycklig inombords. Jag kunde inte tro att det var sant! :-) Men vad härligt det var och som jag har längtat efter deras kramar. Sista gången som jag kramade de var den 13 mars 2020, det kommer jag aldrig att glömma! :)
Sen grillade vi korv, drack julmust och varm choklad. Vi stod tillsammans vid elden och värmde oss, pratade, skrattade och myste. Efter korven bjöd mormor på jättegoda hembakade bullar och julgodis. Bullarna värmde vi över elden för de var lite frusna fortfarande! :-)
Det var en underbar och mysig grillning med morfar och mormor. Den kommer jag att tänka tillbaka på när dagarna känns lite grå! <3
När jag stod där med de, kändes det som vanligt, samma underbara mormor och morfar och samma underbara känsla som innan Corona. Jag ville bara vara kvar i den mysiga stunden och umgås med de hela tiden. Från och med nu måste vi träffas oftare och grilla ute.
Wohoo äntligen jullov, som jag har längtat! Igår hade vi en annorlunda avslutning på skolan men mysig ändå. Vi i klassen samlades på eftermiddagen, mentorerna bjöd på julfika och så tittade vi på en jul PowerPoint med tal från rektorn, dikter och massor utav härlig julmusik.
Under rasterna fick vi även höra julmusik från några assistenter som satt och sjöng ute i korridoren. Alltså livemusik, det var jättemysigt och fint.
I onsdags kväll hade jag och Wilma en liten mysigt julavslutningskväll ihop. Jag bjöd på julgodis som jag hade bakat också gav jag henne min julklapp som var en mjuk rosa tröja. Hon blev jätteglad så det var roligt.
Jag har ju fått en fin kalender av Wilma som jag har skrivit om. Där jag har fått öppna en lapp om dagen också har det stått så fina saker. Igår öppnade jag de sista lapparna ända fram till julafton för den är lite svår att ta med hem. Jag satte upp kalendern med de fina meningarna på på min garderobsdörr så jag kan se de där varje dag. Det är så fina meningar som hon har skrivit till mig och jag blir helt rörd över vilken fin adventskalender hon har gjort till mig.
Jag kommer att sakna henne under jullovet men vi kommer att hålla kontakten såklart!
Nu ska jag verkligen njuta av ledigheten och julen! Jag känner mig helt slut i kroppen så nu ska det verkligen bli skönt med ledighet!
Jag läser matte 1b på gymnasiet, och den går ut över två år. Men jag har svårt för matte och dessutom har jag varit borta mycket i ettan pågrund av sjukdom och så. Jag har därför fått förlänga kursen in på trean. Men igår gjorde jag min sista mattelektion på gymnasiet! :D Igår var den dagen då jag blev färdig med hela mattekursen! Jag är så himla glad och stolt över mig själv över hur mycket jag faktiskt har slitit och kämpat med den där matten i hela min skolgång. Jag är så lycklig över att jag nu kan släppa matten och gå vidare. Det är nästan overkligt tycker jag att jag inte kommer att ha någon mer matte på hela gymnasiet.
I låg-och mellanstadiet hade jag matteundervisning i en liten grupp med några andra från min klass. Sen i högstadiet hade jag enskild undervisning med en lärare, sen slutade tyvärr hon. Då fick jag fortsatt enskild undervisning med en annan mattelärare som verkligen var så bra. Hon förklarade så bra och hon hjälpte verkligen mig. Hon skrev bara på tavlan när hon undervisade mig, så jag behövde inte läsa i någon liten bok eller skriva. Utan hon hade enbart mattelektionerna och proven på tavlan, vilket jag tyckte var så bra. Det var stort och bra och vi kunde diskutera tillsammans och göra uträkningarna på den stora tavlan. Det kändes heller inte så pressat och stressigt när jag hade prov, för det kändes som en helt vanlig mattelektion vilket lugnade mig.
Det var tack vare henne som jag fick godkänt i slutet av nian, jag är så tacksam över att jag fick enskild undervisning i matten med en sån bra mattelärare. Det hjälpe mig så mycket.
I gymnasiet har jag haft en och samma assistent som kan matte. Hon är jätteduktig. Så det har känt som jag har haft en privatlärare även i gymnasiet. Det har varit så skönt och vi har haft lärorika och roliga mattelektioner ihop. Min lärare i matte har också verkligen varit superbra. Jag kommer inte att sakna själva matten men jag kommer att sakna att vara på mattelektionerna med de. De har gjort det roligt att gå på mattelektionerna.
Jag har haft matte på onsdagsmornar och sista lektionen på torsdag eftermiddagar, så nu när de försvinner börjar jag inte förrän klockan 10:30 på onsdagar och på torsdagar slutar jag 12:55. Det ska verkligen bli så skönt. Jag slutade 14:20 på torsdagar när jag hade matte och det tyckte jag var tidigt, nu får jag gå hem ännu tidigare! :)
I onsdags hade vi julbord på elevhemmen. Detta året blev lite annorlunda pågrund av Corona. Det är ju två elevhem, vi på Storås (två hus) och ett elevhem lite längre bort som heter Rappedalen. Vi brukar träffas allihop uppe på Habiliteringen och ha en liten julfest ihop. Men i år blev det annorlunda, vi var på varsitt håll. Rappe var på Rappe, vi i mitt hus var på vårt hus på Storås och de i det andra huset var på sitt hus.
Jag kände att jag ville hjälpa till, så jag gick upp till vårt gemensamma för att hjälpa personalen. De var redan igång och vara nästan klart med allt. Men jag kunde göra lite, som att steka köttbullar, lägga upp rödbetssalladen och lägga upp julgodiset. Personalen hade gjort så fint där uppe, det var fint dukat, vita dukar på julborden och lite juldekoration på borden. Det gjorde så mycket med dekorationen, med andra ord så kändes det inte som en vanlig middagskväll.
Det var väldigt gott med julmat, det var mitt första julbord för i år. Först började jag med det kalla, för att sedan gå över till det varma. Det blev ägg, julskinka på macka med senap, gravad lax (laxen är min favorit på julbordet) sil och rödbetssallad. Sen blev det janssons frestelse, köttbullar och prinskorv. Det var så gott. Och inte tala om sällskapet, vilken kväll!
Efter julmaten plockades julgodiset fram, det blev kolor, knäck och ischoklad som de på andra huset hade bakat. Jag hade gjort rock and rolls. Det bjöds även på pepparkakor, skumtomtar, aftereight och såklart julmust till både maten och julgodiset. Det var verkligen så gott, men vad mätt man var sen.
Medans vi snaskade på julgodiset kopplade vi upp det andra huset och Rappe elevhemmet på länk för vi skulle spela ett julquiz tillsammans. Efter lite tekniska strul så kom det igång. Vi tävlade hus mot hus. Det var många olika frågor, men mest roliga musikfrågor. Tyvärr så vann vi inte, men vi hade kul, och det är det viktigaste! :)
Ett litet annorlunda julbord i år. Det kanske låter tråkigt att vi fick ha julbord med de vi brukar äta med varje kväll, alltså våra huskompisar. Men jag tyckte att det blev mer mysigare när vi var så få!
I lördags var jag med pappa, Jenny och killarna i Vasa. Under lördagen tog vi det mest lugnt. Jag tog hand om killarna en stund när Jenny och pappa var ute, vi myste i soffan och tittade på en Disneyfilm. Senare på eftermiddagen gick vi ut på en ljuskonstpromenad tillsammans runt om i Göteborg. De har ställt upp mycket konst runt om i centrala Göteborg som lyser upp på kvällen. Det var en supermysig och vacker promenad. Det lyste upp så himla fint med all ljuskonst. Jag bara älskar att gå i Göteborg på kvällarna, det är verkligen så mysigt tycker jag. Framför allt nu när de har satt upp de lysande konstvärken lite här och var.
Igår gick vi till Liseberg. Det är ju stängt nu men utanför har de gjort julfint med granar, musik, snö och snögubbar, och innanför också, så långt in man ser. Jag tycker att det är fint att Liseberg har gjort lite juligt utanför när det inte blir någon jul på Liseberg i år.
Jag fick ett tips av en instagramläsare om att hen ville veta hur det var för mig som liten med en CP-skada, hur var andra barn mot mig? Och om jag kände mig annorlunda? Så i dagens inlägg tänkte jag skriva lite om hur det var för mig med en CP-skada som barn.
Jag vet inte vilken ålder hen syftade på när hen skrev ”barn”, men jag tänker typ genom hela livet. Jag har jättemånga härliga minnen från min barndom, mest efter att ha tittat på alla härliga kort men jag minns speciella minnen utan att titta på några kort.
Jag minns inte att jag kände mig annorlunda på något sätt. Jag hade min fina familj runt mig och vi hittade på saker som vilken familj som helst. Det var mycket kärlek och är fortfarande, så jag kände mig inte så annorlunda. Jag tror att det var när jag började skolan som jag började känna mig annorlunda. Jag övergick från dagis till skola, jag fick en ny klass med nya människor, jag fick en ny assistent, det var mycket nytt som hände då. Mina klasskompisar märkte att jag stack ut från de, de hade tusen frågor – ”varför går hon så konstigt?” ”varför pratar hon så konstigt?” Det var mycket frågor och då började jag nog känna mig annorlunda.
Sen började mina klasskompisar mobba mig för mitt funktionshinder, det var verkligen upp och ner, det var från dag till dag. Ena dagen var det mycket taskigt som sades och gjordes, men andra dagen var de jättesnälla och hjälpte mig. Jag hade inga kompisar, ingen ville vara med mig på rasterna osv. Det höll egentligen på i perioder ända upp tills jag började högstadiet. I högstadiet blev jag inte mobbad men jag blev utfryst, men jag mådde egentligen inte så dåligt av det. Jag kände att jag ändå mådde bra för jag hade så mycket annat i mitt liv som jag mådde bra av. Dessutom kände jag att utfrysning är bättre än att bli mobbad och att jag blir retad. Men jag kom ihåg att jag i perioder bröt ihop för att jag kände mig ensam eftersom att jag inte hade några kompisar.
Men sen i åttan hittade jag och Kevin varandra, och blev bästisar. Vilket jag är så glad för. Han gick då i min parallellklass, men vi gick i samma klass från förskoleklass till 6:an. Men då var vi inte så bra kompisar, bara ibland. Det gick lite upp och ner. Så jag och Kevin har gått igenom mycket tillsammans.
Så ja, man kan ju sammanfatta det med att jag har blivit annorlunda behandlad i hela min skolgång av barn tyvärr. Det handlar ju om okunskap tyvärr.
Men jag är så tacksam att jag hade min familj under den skoltiden. Jag tror inte att jag hade orkat annars, det var de som fick mig att känna att jag duger som jag är och att jag är en underbar person oavsett vad någon annan säger eller gör.
Denna veckan har varit så himla bra, nog den bästa skolveckan på hela terminen. I måndags fick jag reda på mitt naturkunskapsprov som jag hade förra onsdagen. Jag tänkte att det får gå som det går, jag är nöjd bara jag får godkänt, för jag satsar inte så högt i den kursen. Men det visade sig att jag fick ett C, det trodde jag aldrig, så jag blev väldigt glad. Ett C kanske inte säger er så mycket, för er som inte kan betygssystemet, men jag kan säga att det är medelbra typ. Men för mig är ett C jättebra. Så det gjorde min måndag.
På tisdagar brukar jag ha sovmorgon till 10:10, men jag brukar ändå gå upp runt kvart i åtta, åtta eftersom att jag lägger mig som vanligt på måndagarna. Men i måndagskväll tänkte jag att jag skulle unna mig lite extra sovmorgon (försöka iallafall), så jag ställde klockan på 08:30. Jag tänkte att jag förmodligen kommer att vakna före halv nio eftersom att jag la mig ungefär vid den tiden i måndagskväll. Men det slutade med att jag vaknade av att mobilen ringde klockan halv nio i tisdagsmorse. Jag sov så djupt och så skönt så jag hade svårt för att förstå vad det var för ljud som lät. Alltså hade jag sovit i nästan tolv timmar, men oj vad skönt det var och jag kände mig så pigg och utvilad. Det var en härlig känsla på tisdag morgon.
Efter att jag hade fixat iordning mig gick jag upp till gemensamma för att äta frukost. Där hade personalen dukat bordet med massor utav frukostsaker och de jag bor med satt runt bordet och åt frukost. I vanliga fall brukar jag komma upp precis efter att personalen har haft klart sin överlämning med nattpersonalen på morgonen och då är det bara jag och personalen där. Då brukar jag plocka fram frukost bara till mig, och personalen hjälper till. Jag brukar alltid sitta själv och äta frukost med personalen, men det har sin charm det med tycker jag. Så i tisdags var det extra mysigt och lyxigt med ett fint uppdukat frukostbord när jag kom upp också fick jag sällskap av mina huskompisar runt frukostbordet en liten stund iallafall. Dessutom hade personalen satt upp adventstjärnor i fönstren i måndagskväll, så det gjorde det extra mysigt. Jag fick en härlig julkänsla i kroppen. Den morgonen var verkligen härlig, morgonen gjorde verkligen min dag.
I onsdagskväll fick jag vara med och sätta upp och klä julgranen på Storås. Det brukar jag tycka om så då var personalen schyssta och frågade mig om jag ville vara med. Inga andra ville vara med så det blev bara jag och nån personal. Storås har en vit plastgran som är väldig mysig. Vi satte på härlig julmusik och pyntade granen, sen drack vi glögg, det var en mysig kväll på Storås. Det var min första glögg för i år, och det var så gott och juligt.
Sen i torsdags var jag på Angereds vårdcentral själv och tog antikroppstest för Covid-19. Jag har aldrig varit på något sådant själv, varken på sjukhuset eller på någon vårdcentral. Så jag är faktiskt stolt över mig själv att jag fixade det själv (om man nu får vara det :)). Under nästa vecka får jag veta om jag har antikroppar för Covid-19 eller inte…spännande.
I fredags hade jag psykologiprov som jag har pluggat inför hela veckan. Jag var lite nervös inför det, men kände ändå att jag hade rätt bra koll på läget. Det var ett rätt så ”enkelt” prov, det var nog enkelt eftersom att jag hade pluggat såklart. Jag hann inte färdigt med provet, men jag har bara en fråga kvar, så den ska jag göra på måndag. Men överlag känner jag mig väldigt nöjd över provet, så det känns skönt. Nu tror jag inte att vi har några fler prov innan julavslutningen, förutom att jag ska ha matteprov, men det är det enda hoppas jag. Vi har annars bara inlämningar som vi ska ha klart innan jullovet.
Förra helgen städade jag även i mitt rum på Storås och satte upp min ljusstake och min tomte, jag gjorde julmys helt enkelt. Det blev så himla fint, så nu är det så mysigt att komma hem varje dag efter skolan.
Ja, som sagt, fler sånna här veckor tar jag gärna. Denna veckan livade upp livet lite i denna pandemitid!
Nu blev detta ett jättelångt inlägg, men jag kände att jag hade mycket att berätta, hoppas att ni tyckte om det! :)
För någon vecka sedan fick jag hem ett brev från Ung och Omsorg om att man som ungdom kan jobba som teamledare för en grupp ungdomar på ett äldreboende nära där man bor. Då är man ansvarig för en grupp ungdomar som jobbar på ett äldreboende. Som teamledaren får man ansvara för ungdomsgruppen, man får planera olika aktiviteter för de äldre, lägga ungdomars schema osv. Jag tyckte att det verkade roligt och en bra erfarenhet så jag skickade in en ansökan.
För någon vecka sedan ringde en kille från ung och omsorg och ville ha en intervju med mig. Jag blev så glad, så vi planerade in en intervju förra lördagen. Det var på länk då pågrund av Corona. Det var min första jobbintervju, så jag var nervös men jag tyckte att det skulle bli väldigt spännande.
Det var en kille som jag pratade med, han var väldigt trevlig så jag fick ett lugn i kroppen när han var så lugn. Jag berättade lite om mig själv, jag sa bland annat att jag är en positiv, glad, social, omtänksam och snäll tjej som gillar nya utmaningar och att träffa nya människor. Jag berättade även att jag har en cp-skada, det var jag mest nervös över att berätta. Men det skönaste var att han ryckte mest på axlarna åt det och det verkade inte som något problem, vilket jag blev så glad över, det var verkligen skönt. Han frågade även hur jag kommer att hantera jobbet och vilken person jag kommer vara. Jag sa då att jag vill sprida glädje och positivitet på mitt jobb, så alla känner sig välkomna och blir glada. Det vill jag verkligen, det är viktigt för mig.
Sen frågade han hur jag hanterar stress och vem jag är i ett gruppsamtal osv. Han berättade även om olika situationer som kan hända i jobbet också frågade han mig hur jag som teamledare kommer att hantera dessa situationer. Jag tyckte att det var svårt när jag inte viste vilka olika situationer som han skulle berätta om, och veta vad man skulle svara. Men jag försökte svara så utförligt jag kunde. Han tog t.ex upp sånna situationer som ”vad gör du om en ungdom i din grupp blir ovänn med någon annan ungdom eller om det uppstår konflikter på jobbet?” Eller så var det en situation som t.ex ”om du har planerat en aktivitet för dagen, men att de äldre inte vill göra den aktivitet som du planerat utan någon annan aktivitet, vad gör du då?” Ja, det var många sånna situationer som jag skulle svara på. Även om jag tyckte att det var svårt, så tyckte jag att det var roligt.
Jag är väldigt nöjd över intervjun och min insatts om jag får säga det själv. Nu håller jag bara tummarna på att jag får jobbet, det vore så roligt. Jag får reda på om jag får jobbet eller inte senast den 18 december, och om jag får jobbet så börjar jag jobba sista helgen i januari. Han sa även om jag får jobbet så kommer jag att jobba på Äldreboendet i Sandared där jag bor. Det tar bara fem minuter med Elof dit, så det vore perfekt. Det bästa är att jobbet påverkar inte skolan, utan man jobbar endast på helger och lov.
I måndags skulle jag göra den här magmättningen som jag har nämt här på bloggen. Då förs en kateter ner i matstrupen och ner till magsäcken för att mäta surheten och pH-värdet i matstrupen under 24 timmar. Anledningen till att jag skulle genomgå denna undersökningen är för att jag har haft så mycket problem med min magkatarr.
Jag har varit jättenervös för denna undersökningen. Jag fick inte äta något efter klockan åtta på morgonen samma dag så jag åt en ordentlig frukost. Klockan ett hade jag tid på Sahlgrenska på mag-och tarm mottagningen. Först fick jag komma med in till ett rum med en sköterska. Hon berättade hur allt kommer gå till osv.
Först förde två sjuksköterskor ner en tjock slang medans jag låg ner för att mäta hur magen arbetar tror jag. Den var då kopplad till en dator där man såg hur min mage rörde sig. Det var jätteobehagligt. När slangen var nere fick jag saltvatten ur en spruta av en sjuksköterska som jag skulle svälja när hon sa till. Sen fick jag inte svälja saliv på 30 sekunder. Det var superjobbigt, jag fick verkligen kämpa för att inte svälja, det gick nån gång men jag fick verkligen kämpa. Men jag klarade inte av det och svalde de andra gångerna, så vi fick göra om det och göra om det flera gånger. Detta skulle jag dessutom göra sju gånger. Usch, det var hemskt.
Tillslut sa jag att jag har lättare att inte svälja när jag har något i munnen så då fick jag hålla vatten i munnen i 30 sekunder vilket gjorde det lättare. När äntligen det var över skulle en tunnare slang ner i magen som jag skulle ha under de här 24 timmarna. Vilket var tur för den tjocka slangen var så obehaglig.
Jag trodde att det skulle bli lättare. Men det blev tyvärr också jättejobbigt. Pappa satt jämte mig och höll i mig medans en sjuksköterska började lätt att föra ner slangen i näsan. Sen när den var halvvägs fick jag böja ner huvudet och dricka små klunkar med vatten. Jag kände slangen hela tiden inom mig och jag fick sånna kräkreflexer så de fick dra upp den om och om igen. Vissa kräkreflexer fixade slangen men när de blev för kraftiga funkade det inte. Jag var så svettig och gråtfärdig, men jag sa ändå ”kör på” till sjuksköterskorna för jag ville verkligen få det att funka. Tillslut när de äntligen fått ner den tittade de på dosan som den var kopplad till och såg att den inte mäter syran. Så då fick de röntga min hals i ett annat rum. Vi höll tummarna för att slippa börja om men tyvärr så hade slangen snott sig så de fick ta ut den igen. Då blev jag så trött, när vi äntligen fick ner den.
Sen var det bara att försöka att få ner samma slang genom näsan igen. Så där höll vi på, samma sak som innan, ut och in med slangen. Det var så kämpigt, jag grät och var så svettig. Men jag gav inte mig, det skulle gå, oavsett hur många gånger slangen åkte upp och vi fick försöka igen. Jag hade bestämt mig att jag inte skulle gå därifrån utan en slang. Jag behövde verkligen genomföra denna undersökningen. Pappa satt och höll om mig varje gång och pushade mig, sjuksköterskorna var också så gulliga och berömde mig för mitt kämpande, pappa också. Sen hamnade slangen äntligen på rätt plats och det var över.
Den ena sjuksköterskan hängde på mig dosan runt halsen och visade mig knapparna som jag skulle trycka på och när. Jag skulle även föra dagbok under de 24 timmarna. Jag skrev upp när på dygnet jag åt och vad jag åt och drack. Jag skrev även upp när jag la mig, gick upp, om och var jag fick ont i magen. På min dosa som jag hade runt halsen skulle jag även trycka på olika knappar när jag gjorde de här sakerna.
Jag skulle egentligen vara på Storås under de här timmarna men jag tyckte att det skulle vara skönare att vara hemma. Så pappa körde mig till mamma. Det var mycket skönare att vara hemma när man behövde lite extra hjälp och så. I början kändes det jätteobehagligt med slangen i halsen men när jag kom hem och fick något och äta kändes det mycket bättre i halsen. Sen kändes det mest läskigt i näsan där slangen gick ner om jag ska vara ärlig. Som tur var fick jag äta vad som helst, förutom sura saker.
Min mentor hade sagt till mig att vara helt ledig och ta det lugnt på tisdagen, man får alltså säga till mig det! :) Så det var skönt. Jag sov dessutom inte så bra natten till tisdag, det kändes ju ovant såklart.
Klockan halv tre igår var jag och pappa tillbaka på mottagningen igen och en sjuksköterska tog ut slangen. Det var inte alls lika jobbigt att ta ut den, eftersom att jag hade gjort det så många gånger dagen innan. Dessutom sa sjuksköterskan att jag hade blivit van vid det nu, så därför kändes det inte så mycket som det gjorde i måndags. Besöket tog bara 10 minuter och sen var jag äntligen fri från slangen.
Nu ska en läkare titta på resultatet av magmätningen, så jag får svar om ungefär en månad om det visade något.
Men nu är det så skönt att det är över, jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt som det blev. Tur att jag inte viste det innan, då hade jag nog oroat mig mer.
Såhär såg jag ut i 24 timmar :)Här har jag den större slangen i näsan som är kopplad till datornÄntligen klart, redo för hemgång i 24 timmar
Hej allihopa!
Jag heter Alice och är 22
år gammal. Jag lever med en CP-skada sedan födseln. Jag älskar min CP! Utan den hade jag inte varit jag! Här på min blogg får ni följa mig och mitt liv med en CP-skada.
Jag bor i en egen lägenhet i Borås och trivs som fisken i vattnet.
Med min blogg vill jag visa att man kan leva ett härligt liv med en CP-skada och jag vill även sprida kunskap och spräcka fördomar.
Jag har även skrivit barnboken Turbofart.
Jag är öppen för frågor så om ni undrar något, tveka inte! Hör av er till mig privat eller skriv en kommentar!
Jag hoppas att ni vill följa med mig i mitt underbara CP-liv! :-)
Du kan också följa mig på:
Instagram: @alicegrimmscpliv och @funkisboken
Facebook: This Is How I Make My Way
