Jag har fått beviljad assistans, wohoo! Jag fick beskedet av pappa igår på sms, jag har säkert fått brevet här på Storås också. Men jag blev så glad när jag fick det beskedet. Extra glad är jag eftersom att jag fick avslag förra gången när jag sökte. Jag är så glad att jag nu är beviljad assistans och tillhör LSS lagen. Beslutet togs igår, samma dag som brevet kom. Vi skickade in att det LSS-handlägan hade gjort en ansökan på från vårt möte var okej, hon hade uppfattat mig rätt. Vi skickade okej på det förra torsdagen och en vecka senare tog de beslutet, jag trodde att det skulle ta flera veckor innan beslutet skulle komma. Det beskedet gjorde min torsdag och helg. Personalen på Storås sa att jag får fira med en alkoholfri drink på Pinchos i helgen, det ska jag faktist göra, lyxa till det lite! :) Istället för att ta någon ”vanlig” läsk. Så det här var ett väldigt glatt och skönt besked, nu är jag glad. Det svåra kommer ju bli att hitta en person som kan vara min ledsagare. Jag fick beviljat två dagar i veckan, vilket jag är nöjd med, jag ville ha tre egentligen men två dagar kan vara lagom att börja med tror jag. Det ska bli så roligt att kunna komma ut och hitta på saker utanför Storås på vardagar. Men även om jag vill hitta på något på helger när jag är kvar. Jag hoppas att jag får välja lite vecka för vecka när jag vill ha min assistans. De skrev inte heller hur många timmar som jag har assistans, bara hur många dagar. Jag är så lycklig! Det var det bästa som kunde hända just nu. Fast nu vet jag inte hur vi ska gå vidare för att hitta en person, de hjälper oss med det skålkart men det stod ingeting i brevet om det. Det stod bara att jag har fått det beviljat.
Som jag skrev när hon hade varit här och vi hade haft vårt möte, jag hade en bra magkänsla och kände att jag utvecklade mina behov och sa det jag ville ha sagt, jag kände att jag fick med allt.
Idag är det torsdag, vilket betyder fredag imorgon, det ska bli så skönt med fredag och helg. Jag ska vara kvar på Storås i helgen. Vi ska till Pinchos på lördag med Storås, både personal och elever från båda husen, det ska bli jätteroligt att hitta på något tillsammans, och så gott framförallt. Resten av helgen ska jag bara ta det lugnt, vilket ska bli skönt. Idag har jag tvätt-och städdag och jag tvättade inte förra veckan, ser ni hur mycket tvätt jag har eller? Jag har aldrig haft så mycket tvätt på hela tiden som jag varit här, tvättkorgen är ju full. Så det ska bli så skönt att tvätta idag och även städa i mitt rum. Jag tycker att det känns lite extra gött ett tvätta och städa när det behövs, då känns det extra skönt efteråt. Men personalen som kommer in hit till mitt rum säger att det inte är så stökigt (de har sett mycket värre kan jag säga) medans jag bara ”ahh, vad skönt det ska bli skönt att städa på torsdag. Jag bli galen annars!” :-) Ni vet som jag har sagt innan är att jag tycker att det är extra gött att ha det rent och fräscht när jag ska stanna kvar på helgen.
Igår efter middagen stannade jag och Pontus kvar efter middagen och sackade med Robban och Ann-Sofie som jobbade igår kväll, det var väldigt trevligt. Vi pratade om läger och egen lägenhet, eftersom att Pontus går ut fyran nu. Sen stack Pontus in till sig och jag satt kvar där med Robban och Ann-sofie och snackade med de. De var inga som larmade heller så vi satt bara och snackade och skrattade, det var jättetrevligt. Jag satt där i typ två timmar och pratade, jag gillar att prata så jag pratade på! :-) Jag fick även de att skratta några goa skratt, jag älskar att flå folk att skratta. Jag tycker att det är så mysigt att bara sitta där uppe och sacka med de där uppe, personalen som elever, jag hade ingeting att göra heller igår kväll så då var det extra kul att få lite sällskap.
Jag fick även bestämma mat på söndag, och jag ville ha något med bacon. Så jag bestämde baconlindad kyckling med vitlöksost och stekt potatis, alltså jag började drega. Tänk mina älsklingstillbehör på en middag, vitlök, bacon och ost, kan det bli bättre? Jag blev så exalterad på söndagens middag, alltså jag och mat, vi gifter oss, och det vet ni som känner mig! :D Robban och Ann-Sofie skrattade så när jag blev så glad och exalterad för middagen på söndag. Det är inte så svårt att göra Alice lycklig! :-) Storåspersonalen säger alltid att det är så roligt att jag har kommit eftersom att jag beställer så varierade och annorlunda maträtter. Ann-Sofie brukar säga och sa även igår att hon tycker att det är så tacksamt att laga mat till mig för att jag blir och är alltid så tacksam och blir så glad för maten! :-) Det är roligt att höra tycker jag, det är ju sant också. Jag fick även bestämma maten på måndag, och då blir det panerad rödspätta med potatismos, så två supermåltider två dagar i rad. Mums, jag längtar redan till söndagens och måndagens måltider….haha :D
Idag blir det även avokadomacka till frukost, mums. Det såg jag fram emot redan igår kväll! :-) Alltså nu får jag ge mig, haha! :D
Varje gång som jag åker till Storås kör vi förbi ett ställe i Partille som heter Allum, det är ett stort köpcentrum. Jag har tänkt att det hade varit kul att gå in där någon gång, och jag har sagt att vi kan väll gå och kika där inne någon söndag när jag ska tillbaka till Storås. Igår bestämde jag och mamma oss därför för att ta Allum innan Storås, så vi åkte lite tidigare hemifrån igår och stannade till i Partille. Det ser inte så stort ut när man ser det från vägen, men det var så stort. Massor utav bilar och ett stort parkeringshus. Det fanns till och med tre ingångar som man kunde gå in till köpcentret. Det var fräscht och stort där inne med massor utav butiker. Jag blev förvånad över att det var så stort, det fanns liksom tre våningar. Så jag och mamma gick väll omkring där och kikade runt i olika butiker. Det ända som jag köpte var en ansiktsmask på H&M, men den ska bli spännande att testa. Det var mest bara roligt att gå omkring där och kika i Allum och i butikerna tyckte jag. Men framför allt var det mysigt att få lite mor och dottertime! När vi kände oss nöjda med butikerna gick vi till ett kaffe i Allum och tog en fika. Jag och mamma tog varsin kaffe också delade vi på en jättegod chokladmuffins. Sen körde mamma mig till Storås. Det var en mysig dag!
Jag vet att jag har glömt att säga hur det är med foten, jag vet nämligen att jag avslutade mitt senaste inlägg (om botoxen) med att jag inte kunde gå för att jag tappde balansen hela tiden och att det kändes jättekonstigt i foten. Men nu känns foten som den gjorde innan och jag kan gå på den nu, vilket känns skönt. Fast nu gör det extra ont vid sidan av foten eftersom att jag har massor utav förhårdnader där eftersom att jag går på utsidan av min fot och har gjort det i cirka ett till två år, så nu har jag svårt att gå pågrund av det istället..suck. Men det går bra, jag är bara lycklig över att jag kan gå.
Igår var det mellofinal hemma hos familjen Grimm. På eftermiddagen var vi hos Sisko och Göran och firade Sisko eftersom att hon fyllde år i fredags på internationella kvinnodagen. Vi fick sånt magiskt gott kött till lunch och daimtårta med hallon till efterrätt, riktig god lunch! Senare på eftermiddagen åkte vi hem för Tomas och hans hund Nina skulle komma och ha mellomyskväll med oss. De kom nästan precis när vi hade kommit hem. Först satt vi bara uppe i sofforna med lite go dricka och bara chillade. Lite senare blev det ostbricka till middag, det var så gott och så lyxigt! Vi satt länge och njöt vid köksbordet! Vi gick neråt när klockan närmade sig åtta och slog oss ner i soffan.
Jag såg fram emot mellofinalen i år lite extra mycket eftersom att jag tycker att nästan alla i finalen var så bra. Jag hejade typ på alla. Men jag hejade lite extra på John Lundvik och hans låt ”Too late for love”, den låten och hans nummer tycker jag är riktigt bra. Han vann ju, jag blev så glad! Jag tycker att han är en värdig vinnare! Vem hejade ni på? Det blir coolt när han ska uppträdda i eurovision, jag tror att han kommer att komma rätt högt upp faktiskt. Men som sagt hela finalen var så bra i år, så många bra låtar tycker jag personligen. Mysigt att ha Tomas och Nina hemma också!
Nu när jag har mitt gips (eller rättare sagt när jag hade mitt gips) så behövde jag lite extra hjälp hemma, så det betydde ju då att jag behövde även den hjälpen på Storås. Jag har ju Rulle på Storås så den har jag använt mycket när jag ska upp till gemensamma. Men även på mornarna och på kvällarna när jag ska göra mina morgon-och kvällsrutiner, eftersom att jag tycker att det är läskigt att stå upp med gipset vid handfatet när jag ska tvätta mig eller borsta tänderna, jag kan inte både hålla koll på min balans och göra det jag ska. Anledningen till varför jag behöver hjälp på morgonen också är för att det är krångligt att få på byxorna på gipset och även på kvällen med att få av de, så det måste jag ha hjälp med. Jag kan bara ha tre par byxor nu, eftersom att jag har bara tajta jeans, så nu är det mjukisar som gäller, och det tackar inte jag nej till! :-) Det är lite annorlunda att larma precis när jag har vaknat och när jag ska sova, eftersom att jag är van vid att klara de bitarna själv, men det går bra ändå. Jag och Storås personalen har fått in en bra rutin på det med. Innan när jag hade gipset var min vänster arm extra krånglig också, så då var det skönt att få lite extra hjälp med påklädning och så.
Ni kanske undrar hur jag duschar? När jag duschar använder jag ett plastöverdrag som man bara drar över gipset. Jag behöver även hjälp nu när jag ska duscha för det går inte att stå upp med den på. Jag och mamma testade den förra lördagen när jag skulle duscha och den var så bra! Bara dra på och av. När jag skulle duscha för första gången med gipset på Storås, den personalen som hjälpte mig hon blev helt förvånad, hon hade aldrig sett en sån innan. Det var samma sak igår när jag skulle duscha innan jag skulle hem, så hjälpte Malin mig att duscha, och hon blev helt förvånad att den var så smart hon med. Nu står en trädgårdsstol i min dusch som jag sitter på när jag duschar, hihi! :-)
Som jag har sagt tidigare så har mitt ben börjat spänna och krampa efter botoxen, och det tror jag beror på att det är för att foten inte är van eller rättare sagt inte vill vara i det läget som den är i just nu. Jag trodde att det skulle gå över, att min fot skulle vänja sig, men det har den inte gjort. Det spänner och krampar så fort jag gör något, till och med när jag äter krampar det. Mamma skulle ringa till ortopedmotagningen i Borås igår om det för att höra om det är en vänje sak.
I tisdags kväll när jag skulle somna märkte jag att min lilltå inte gick att vika på eller höja på som med de andra tårna, det gjorde ont också. Jag larmade på nattpersonalen också kom en tjej in. När vi lyfte på tacket såg vi nästan inte lilltån, då hade den liksom sjunkit tillbaka in i gipset, om ni är med på vad jag menar, det var anledningen. Det måste den gjort på kvällen, för sådär har jag inte känt så länge jag har haft gipset. Det var inte så mycket plats för lilltån innan heller, men nu syns den inte längre. Så nattpersonalen försökte att peta in lite bomull med min penna under lilltån för att höja den lite. För jag kunde inte sova pågrund av det, jag låg och störde mig på min lilltå, vilket var jätteirriterande. Det blev bättre men inte helt bra, men jag kunde somna iallafall. ”Vad gjorde du igår kväll då?” ”Ne, jag och en annan försökte att peta in lite bomull med en penna under min lilltå under mitt gips klockan tio på kvällen igår! Vad gjorde du? Haha så rolig humor jag har! :D
På morgonen såg det likadant ut och under onsdagsdagen började att göra ont i tån hela tiden. Jag visste att mamma skulle ringa till läkarn som gjorde botoxen och gipsade mig i onsdags så jag ringde henne på morgonen och sa det där med tån, så kunde hon säga även det till läkarn. Mamma ringde mig under dagen och sa att hon inte pratat med läkaren än men med en som jobbar på ortopedmottagningen, hon visste inte det där med krampen i benet så vi skulle vänta på att läkaren skulle ringa. Men hon sa att jag kunde kanske åka till Möndals ortopedmottagning och bara skära upp gipset vid tån. Storås personalen kunde följa med mig isåfall. Det tyckte jag lät smidigt och bra. Men sen ringde mamma tillbaka till mig och sa att jag inte får komma till Mölndal eftersom att jag inte är skriven där. Men så sa mamma att läkaren i Borås hade sagt att han ville ta bort gipset eftersom att det var inte bra att jag hade ont i benet. Så jag behövde ändå åka till Borås. Jag fick en tid redan idag, wow det förvånar mig att sjukvården är snabba för en gång skull. Men samtidigt så hade de inte tid med mig idag egentligen men de klämmde in mig mellan två andra gipsningar, så jag fick en akuttid. igår kväll hämtade mamma mig på Storås. Så idag ska jag ta bort gipset och nästa onsdag skulle jag ju på omgipsning, och då sätter de på ett nytt gips. Så jag får vara utan gips i fem dagar. Det är ju skön att ta av det när det krampar och gör ont, men det bästa hade ju varit om det inte hade det såklart! Himla ben som bara gör ont säger jag!
Den här bilden ät tagen i tisdags morse. Det syns inte så tydligt jag vet. Men om man jämför bilderna med i torsdags så är det lite skillnad. Min lilltå syns ju knappt på denna bilden. Men även om det inte syns så tydligt så känns det kan jag säga!
Igår var det fettisdagen, och i höstas när det var kanelbullens dag bjöd Storås på jättegoda kanelbullar, så jag hoppades på att vi skulle få semlor idag på Storås. Och det blev det, jag blev så glad när en från det andra huset kom och sa att de bjöd på semlor idag på andra huset! :-) Så efter maten gick vi över till andra huset och åt semlor ihop. Vi fick göra semlorna själv eftersom att några vill ha vaniljkräm och några mandelmassa. Själv gillar jag den traditionella semlan med grädde och mandelmassa, gillar ni medelmassa? Eller semlor överhuvudtaget? Vi hade det jättetrevligt, satt och skrattade och åt semlor. Personalen fick ett skrattanfall, det var roligt! :-)
Denna boken på bilden betyder väldigt mycket för mig, det är en bok som mamma skrev i när jag var liten. Från när jag ungefär var tre år tills jag ungefär var nio år. Hon skrev upp allt roligt, konstigt och tokigt som jag sa, men också alla dessa roliga frågor och funderingar som jag hade när jag var liten, jag funderade en hel del när jag var liten, min hjärna gick på högvarv hela tiden! Det är en del kan jag säga. Jag sa så mycket roliga och tokiga saker när jag var liten, helt sjukt, mamma undrade ju vad jag fick allt ifrån! Jag var också rätt lillgammal när jag var liten (som jag även är idag), och de har mamma också skrivit ner, alla mina lillgamla saker som jag har sagt. Jag är så tacksam för att hon skrev den boken. Det är så kul att ha! Så kommer man ihåg de där roliga grejerna som man har sagt och alla fina minerna, som man kan skratta åt i vuxen ålder. Hon har inte bara skrivit upp roliga och tokiga saker som jag har sagt, utan också gulliga och söta grejer. Jag sa t.ex en gång när jag var liten ”jag älskar dig mamma” och en gång sa jag till mamma ”ditt hjärta är utav guld, inte utav silver, utan av guld”. Så gulligt! Då smälte mammas hjärta! :-) Det är extra gulligt tycker jag när man säger sånna där grejerna när man är liten, då kommer det ofta spontant och man menar det verkligen.
Det var längesedan vi läste den boken, jag och mamma, så förra fredagen så tog vi fram den boken. Mamma läste upp situation till situation gång på gång för mig och Marko, och oj oj oj vad vi skratta, vi skrattade så vi fick ont i magen och så att tårarna sprutade. Jag fattar inte att jag var så lillgammal, rolig och tokigt när jag var så liten, men framför allt vad kom allt ifrån egentligen? Det är den stora frågan. Det var inte bara det att jag sa roliga saker, jag hade också miljarder utav frågor när jag var liten som mamma har skrivit upp. Roliga och svåra frågor som mamma fick svara på dagligen om hon kunde :-). Jag var en nyfiken liten tjej! Men det roliga är att jag har inte slutat med att fråga frågor än, jag frågar även idag frågor som är omöjliga för mamma att svara på…haha, men ändå så frågar jag fast jag vet att hon inte kan svara, det tycker vi är så roligt. Den boken går även att fylla på idag kan jag säga! :-) Jag är så glad att jag har den här boken från min barndom, bästa barndomsminierna! Min barndomsbok!
Om ni vill ha ett riktigt gott skratt och en liten inblick i min hjärna när jag var liten så kan jag rekommendera den boken starkt…haha! :-)
I fredags var det annorlunda att vakna upp och känna att man har ett gips på foten. Jag ringade mamma, också kom hon hem och hjälpte mig upp ifrån sängen och upp för trappan. Hon hade även gjort pastasallad som hon hade lagt ner i en kylbag till lunch åt mig eftersom att jag tycker att det är läskigt att gå till kylen. Det känns lättare att bara ta sig från soffan till bordet. Som jag sa i mitt förra inlägg så känns det jättekonstigt att gå eftersom att jag inte kan sätta ner foten, så jag går på tå. Anledningen till det är att läkaren inte fick foten till normalt läge, om ni förstår vad jag menar. Hela dagen igår satt jag i soffan. Sen pratade jag med Kevin på eftermiddagen när han hade slutat skolan, han frågade om jag ville följa med honom ner till gymmet, jag blev jätteglad att han frågade och skönt att få komma ut. Så han var så snäll och kom hem till mig och hjälpte mig ner för trappan och på med mina ytterkläder. Han tyckte att det kändes som att gå med en häst när han gick med mig, oj oj vad vi skratta när han sa så, men det gör det verkligen. Så varje gång jag går nu tänker jag på en häst! :-) Sen satte jag mig i Rulle och vi började ta oss ner till gymmet. Han skulle ha pass så när hans pass började lite senare satt jag och väntade medans han körde Tone, kändes lite konstigt att inte vara med… Jag trodde dessutom aldrig att jag skulle vara på gymmet dagen efter botoxen! :-)
Efter passet var slut klockan fem gick vi hemåt igen. Vi köpte en dricka och lite godis på vägen hem. Vi hade väldigt roligt på vägen hem måste jag säga, det var så härligt att få garva lite tillsammans med bästa Kevin! :D Jag blev så glad när Kevin ville ta ut mig på en sväng, han visste inte alls hur rörlig jag var eller något, men ändå så kom han. Han kom även fast han inte visste hur mycket hjälp jag behövde, nu när jag behöver lite extra hjälp. Det är så fint av honom, det är en riktig vän! Jag blir så varm inombords när jag tänker på det, och på vilka fina och omtänksamma vänner jag har. Jag är så tacksam! <3
När jag kom hem blev det fredagsmys med grabbarna eftersom mamma var iväg. Det blev en god tacopaj till middag innan vi tittade på en film med Elliot. Sen när han hade somnat tittade jag och Marko på Talang. När mamma kom hem hjälpte hon mig till sängs, det är lite speciellt nu när man behöver hjälp både upp på morgonen och att gå och lägga sig.
Hela dagen i fredags hade jag kramp och ont i benet. Det kändes precis som den gången i november. Så det var lite jobbigt. Jag tror att det är för att foten inte är van vid att vara i det läget som den är i nu. Jag hoppas att kroppen vänjer sig så jag slipper ha ont i fyra veckor! När vi satt och tittade på Talang i fredags ville foten vrida sig och då låg den inåt vriden trots att jag hade gips, men det är nog för att inte läkaren fick foten i det normala läget riktigt. Men det kanske han får när det är dax för omgipsning, hoppas på det.
Igår, lördags gick det mycket bättre att gå. Jag använde ju Elliots matstol och gick med i fredags, haha! :D Det kom jag på, det var skitbra! Men igår vågade och kunde jag gå utan den, så det kändes skönt. Jag känner mig mer stabil. Nu kan jag även gå på toa själv, jag har hittat en bra teknik, vilket känns skönt. Igår hade jag ont i benet igen, så om det inte släpper så ska mamma ringa sjuhuset imorgon för att kolla om det verkligen ska vara så.
Det jobbigaste är att jag har fått det problemet att det kliar under gipset. Se min lösning på det på sista bilden! :D Marko kliar mig så att jag dreglar! :-)
(Jag tänkte ladda upp en film där jag går med stolen men det gick tyvärr inte så jag tog några kort från filmen, det är därför inte bilderna är så bra)
Igår var dagen då det skulle ske, botoxen. Jag gick upp klockan 06:20, så tidigt. Det var mysigt, för Marko och Elliot var uppe så jag fick krama på de lite. Elliot var så glad över att jag var hemma, så jag fick så många goa kramar, så det var härligt. Då fick man lite styrka inför dagen. Jag och mamma åkte till sjukhuset och anmälde oss i entrén. Sen gick vi upp till barn dagavdelningen och satte oss i ett väntrum. Klockan åtta kom en sköterska in och hämtade in oss till ett rum där jag fick lägga mig på mage på en brits, där smörjde hon på emblasalva på min vad där läkaren skulle ta botoxen (salvan är till för att det inte ska göra ont). Salvan skulle sitta på i två timmar innan botoxen, så de två timmarna skulle jag och mamma låta gå på sjukhuset. Vi fick tips om ett pysselrum på högsta våningen som vi kunde åka upp till. Väll där uppe hade personalen lite möte så vi fick först gå in till ett lekrum för typ tre åringar, så det var väll inte så kul (vi var själva där dessutom), men jag och mamma läste en jätteintressant bok om människokroppen. Sen fick vi komma in till pusselrummet. Det var bara vi där, så jag och mamma satt där och pysslade medans en personal satt där och rensade i en hylla, det var lite musik på också. Det var mysigt att bara sitta där och pyssla faktiskt. De hade så mycket pyssel där va, men jag målade lite med vattenfärger. När jag kände mig klar gick vi ner och tog en fika i sjukhuséntren.
När klockan började närma sig tio åkte vi upp till barn dagsavdelningen igen. Klockan blev tjugo över tio innan sjuksköterskan visade oss till samma rum som hon satte på salvan i, sen fick vi vänta där ytterligare lite till. Jag förberede mig genom att lägga mig på mage. Sen kom läkaren in, och han pratade lite med sköterskan och förberedde lite saker. En annan sköterska kom in och presenterade sig framför mig och sa att hon skulle hålla syrgasen åt mig, och hjälpa mig genom det här, vilket kändes skönt. När hon sa att hon skulle hålla syrgasen åt mig så blev jag lite lugnare, för när jag såg den sa jag till mamma ”hur i hela friden ska jag kunna hålla i den själv”. Den var på vänster sida av mig dessutom. Ni fattar, min vänster arm och en lustgas går inte ihop…haha! :D Hur som helst när det första momentet var klart, så var det det andra momentet kvar: var skulle jag göra av min vänster arm? Den var helt stel och sjövild, men till slut kunde den slappna av. De sa till mig innan att jag kommer att tycka att det är jätteskönt med lustgas, och att jag kommer att bli fnissig och glad! :D
Jag och den sköterskan som satt jämte mig kom igång med lustgasen rätt snabbt, innan läkaren var på gång att sticka mig för att testa lite och förbredda mig. Så jag märkte inte när han började. Det var speciellt att andas genom lustgas, men hon som satt jämte mig peppade mig och sa att jag var jätteduktig. När jag hade andas ett tag i den började jag känna mig mer och mer yr och trött, i början kände jag mig precis som vanligt. Det var lite läskigt när det bara började snurrade till i hela systemet och framför ögonen. Men jag kämpade på! Jag började blunda när jag började känna mig yr, så det var skönt. Det som var så konstigt var att när läkaren stack mig där jag hade salvan så ryckte jag till (det hörde jag att de sa, och jag kände det även), men när han sprutade till där jag inte hade salvan så ryckte jag inte till, hihi det var skumt! Lite senare när jag hade haft den lustgasen ett tag så började jag skratta och fnissa till, ibland bara lite och ibland jättemycket…haha. Jag hörde mig själv skratta, men jag visste inte om vad, vilket kändes jättekonstigt. Jag kunde liksom inte rå för det, det kändes skumt. Så hörde jag alla i rummet börja skratta åt mig, och mamma skrattade jättemycket åt mig, det hörde jag och hon berättade även det efteråt..haha. Hon sa att jag såg helt borta ut…haha! Jag tycker att det är så roligt nu efteråt, jag skrattar bara jag tänker på det! Efter botoxen var klar så tog sköterskan bredvid mig bort lustgasen försiktigt från min mun, och då kände jag hur mycket jag hade dreglat i den…hihi! :-) Läkaren gick upp till ortopedmottagningen där jag skulle gipsas sen. Jag låg fortfarande kvar på mage för jag var inte redo att börja mitt liv igen! :-) Jag var lite borta fortfarande också. Jag började hosta mycket, och det kan man tydligen göra eftersom att det blir torrt i munnen efter lustgasen, så jag fick en klubba och en festis av sjuksköterskorna. Tillslut kände jag mig redo, också hjälpte mamma och sköterskorna mig att vända mig om. Jag kände mig fortfarande yr så jag satt kvar på britsen en stund. Mitt ben och min fot började plötsligt spänna och göra ont, ni vet som det har gjort det senaste året. Sköterskorna sa att kroppen brukar inte reagera så, men de sa att min kropp kanske reagerade så som den gjorde efter botoxen. Efter en stund kände jag mig redo att sätta mig i Rulle. Det var svårt att stödja på benet och gå till Rulle när det stod rakt ut och var så stelt. Vi tacka för oss och åkte upp till ortopedavdelningen.
På ortopedmottagningen började jag att nykra till, haha! Mitt ben började kunna slappna av också, vilket var skönt. Vi fick vänta jättelänge på ortopedmottagningen, vilket var konstigt. Men till slut kom vi in till ett gipsningsrum, läkaren som gjorde botoxen var med och två andra tjejer som jobbade på avdelningen. Jag fick lägga mig på en brits och välja färg på gipset, och det blev rosa! :) Sen började de att gipsa. Ena tjejen håll i mitt lår, den andra tjejen gipsade och läkaren försökte pressa min fot till normaläga. Alltså han fick ta i, jag såg det på honom, för min fot ville bara gå inåt och det går ju inte att ha den så när man ska gipsa. Han bara ”alltså vilken stark tjej”. Det var jättejobbigt för mig också eftersom att det spände och gjorde ont i hela låret när han vred på foten och hål den i normalläge. Jag fick kämpa, plus att mina armar bara flög ut och iväg eftersom att kroppen fick jobba så hårt…spasmer vet ni! :-) Men det var jätteroligt innan och efter det onda, vi skratta jättemycket, de två tjejerna var jätteroliga, även läkarn, högt i tak som är min grej! :-) Sen gick läkaren och en utav ortopedläkarn. Hon som stannade kvar gjorde det sista med gipset och sen var det klart. Jag får inte gå på gipset eftersom att det är så halt så jag fick en sko som jag ska ha ute och en som jag ska ha inne. Men som tur var fick jag det traditionella gipset, så jag kunde stödja på det efter bara en halv timma. Sen fick jag en tid för omgipsning om två veckor.
Vi var på sjukhuset ungefär fyra timmar eftersom att botoxen och gipsningen blev lite förskjutet i tid. Men när vi kom hem provade jag att gå, det kändes jättekonstigt. Det är skumt för jag kan bara gå på tå med gipset, jag kan inte sätta ner foten. Så vi får se hur det här går, det blir spännande de kommande fyra veckorna! :)
Det var tacksamt att ha med sin mamma igår som stöd! <3 Och tack till alla de som önskat mig lycka till igår. Wilma och Kevin, ni är bara bäst! Bästa vännerna som stöttade mig precis innan jag skulle in till läkarn och få botoxen. Jag tänkte på er när det var som jobbigast!
Vilken dag jag hade igår! :-)
Här är skon!
Hej allihopa!
Jag heter Alice och är 22
år gammal. Jag lever med en CP-skada sedan födseln. Jag älskar min CP! Utan den hade jag inte varit jag! Här på min blogg får ni följa mig och mitt liv med en CP-skada.
Jag bor i en egen lägenhet i Borås och trivs som fisken i vattnet.
Med min blogg vill jag visa att man kan leva ett härligt liv med en CP-skada och jag vill även sprida kunskap och spräcka fördomar.
Jag har även skrivit barnboken Turbofart.
Jag är öppen för frågor så om ni undrar något, tveka inte! Hör av er till mig privat eller skriv en kommentar!
Jag hoppas att ni vill följa med mig i mitt underbara CP-liv! :-)
Du kan också följa mig på:
Instagram: @alicegrimmscpliv och @funkisboken
Facebook: This Is How I Make My Way
