En tid med massa kompisar

På dagis hade jag massor utav kompisar men sen när jag kom upp i skolan och blev äldre så försvann vissa av de kompisarna jag hade på dagas, de hittade nya kompisar. I hela mitt liv har jag undrat varför det blev så? Men nu har jag kommit på förmodligen varför, och detta är ledsamt. Jag tror att i ettan tvåan så började de reflektera över att jag var annorlunda, att jag gick annorlunda och att jag hade ett annat rörelsemönster, man tänkte inte på det på samma sätt när man var yngre, då accepterade man varandra som man var, vilket var skönt för mig då. Men det är ganska ledsamt att det ska vara så om det nu va så, jag kanske har helt fel, men det är bara min teori som jag har. Människor funkar så att de sätter folk i olika fack, kan inte alla bara acceptera alla som de är bara och se personligheten och människan istället. Redan då började normen att leta sig in i människans liv, så liten. Det är inte fel att vara annorlunda, alla människor behöver vänner oavsett hur de är. Bara för att normen säger något behöver man inte följa den. Jag vill att människan ska förstå att vi är som vilka personer som helst. Det är som flockdjur de puttar ut  varandra om någon ser eller är annorlunda ijämförelse ned de övriga flocken, vi är ju också flockdjur på sätt och vis. Det är ledsamt att det ska vara så tycker jag. Det känns som att samhället är uppbyggd så tyvärr! Ett liv med funktionshinder är inte värdelöst, tvärtom! Jag har ett handikapp, men jag är inte mitt handikapp! Det är skillnad!