För mer en ett årsedan mådde jag dåligt och grät jättemycket ibland för
att jag inte hade några vänner i min ålder, ingen att va med på fritiden, igen att prata med eller att skratta med. Min CP-skada var problemet tänkte jag, alla har förutfattade meningar om mig förre de ens sagt ”hej” till mig. Jag har fått blickar och sett hur folk bara gått förbi mig i skolan. Jag har oftast inte brytt mig för jag vet hur älskad jag är utav min familj, men ibland kunde jag må dåligt och vara jätteleden ändå. Jag hade inget tonårsliv. Men sen började jag umgås med Kevin (min gamla klasskamrat på låg och mellanstadiet), och mitt liv förändrades. Vi blev bättre och bättre vänner ju mer vi umgicks. Nu har vi umgås typ varje dag efter skolan och hittat på saker ibland på helgerna. Vi har gått långa kvällspromenader och bara skrattat och pratat, vilket jag är så glad över! Jag har sluppit gå ner själv till skolan, men framför allt har jag kommit ut mer. Innan så var det så träigt att åka ut helt själv med Elon och sen hem igen, att jag stannade inne. Jag är så tacksam över att vi blivit vänner och att han accepterar mig precis som den jag är och ser mig istället för min cp-skada. Han hjälper mig med sånt jag behöver hjälp med vilket jag är så sjukt tacksam över. Som t.ex med att dela maten till sin jämnåriga kompis, det tycker han inte är konstigt. Jag blir accepterat med en rullstol och en CP skada som jag altid velat. Han pushar mig och vill att jag ska lyckas, vilket känns fantastiskt. Jag är en lite annorlunda kompis ijämförese med vissa andra, men jag blir accepterat och har en sån fin kompis ändå. Innan var det ALLTID jag som fick fråga och boka in träffar med mina jämnåriga kompisar, och tillslut blev jag trött på det. Ingen hörde av sig till mig. Men nu när jag har Kevin så är det han som frågar mig om vi ska hitta på något också, förut kändes det helt overkligt att någon villl hänga med mig, men det kändes och känns så underbart. Tack för att du vill vara min vän Kevin! Du har gjort mitt liv roligare! 💛
