I måndags började min första dag med distansundervisningen hemma i Sandared. Som ni säkert vet så har jag sovmorgon till 10:15 på måndagar, men i måndags hade jag tandläkartid 7:35, jag tog så tidigt för att jag skulle kunna åka tillbaka till Storås och hinna till skolan såklart, men då viste jag ju inte att elevhemmet skulle stänga. Så jag fick glatt gå upp tidigt trots att jag var helt död när klockan ringde! :)
Jag åt ingen frukost innan tandläkaren så jag gick bara upp borstade tänderna (tog bort min härliga morgon andedräkt :-)) och tog på mig. Tog Elof ner, jag går till tandläkaren själv numera. Jag var ju hos tandläkarn för inte så längesedan men då tog de inga kort så det skulle jag göra i måndags och även ta bort plack. Jag har inga problem med att gå till tandläkaren men jag tycker att det är jobbigt när de ska ta kort för att min mun har svårt att sammarbeta och jag får kräkreflexer. Därför brukar det få vara två tandundersköterskor (säger man så?) i dessa situationer. En som står bredvid mig och håller i skärmen som jag har i munnen, för jag har svårt att bita och hålla kvar den i munnen själv och en som står på utsidan och tar kortet.
Men i måndags var det extra jobbigt, då fick tre personer vara delaktiga i mitt besök. En som stod bredvid mig och petade in den ”stora” skärmen i min mun, en som stod på andra sidan av mig och var beredd med att rikta kameran mot min kind och en som stod utanför och tog korten.
Jag var så klökmagad så när den kom in i min mun fick de skynda sig och ta kortet, jag kämpade med att bita ihop och inte tappa skärmen som jag hade i munnen, jag försökte att tänka på något annat. Ibland gick det inte alls för jag fick klökreflekter, då fick jag andas också stoppade de in den grejen igen och försökte på nytt, så höll vi på typ i en kvart tills alla kort var tagna. Jag var helt slut efter det.
Men de som stod jämte mig var så gulliga och hade sånt tålamod. De klappade mig på axeln till och med och sa bra jobbat och frågade mig efter varje misslyckande ”ska vi försöka igen, orkar du? Vill du ta en paus?” ”Andas lite så kör vi igen sen”, de var verkligen så gulliga, och det hjälpte mig också. Jag kämpade så att det spände i hela min kropp, jag hade till och med ont i benen, fötterna och armarna i måndags kväll.
Sen när vi äntligen hade tagit alla bilder så tog en tjej bort lite plack, det tog också tid, det var lite jobbigt att gapa så länge och jag fick massa saliv i halsen så jag fick pausa och svälja några gånger, så det tog också sin lilla tid. Men det var definitivt behagligare än att ta korten.
Sen kom tandläkaren in och sa att alla bilder såg jättebra ut förutom en och den måste vi ta om. Det var dessutom den bilden längst in i munnen som är den jobbigaste. Jag bara tänkte ”nej”, men det var bara att köra på igen, samma vända som tidigare, men som tur var så var det bara ett kort.
Sen äntligen var det där tandläkarbesöket över och jag fick beskedet om att korten såg jättebra ut och det var inget fel på mina tänder, så det var verkligen en skön känsla.
Efter en halvtimme åkte jag Elof hem med skratt i magen för tänkte på hela situationen, men det gick ju bra tillslut. Jag är så tacksam över att de var så tålmodiga och gulliga!
