Glädjetårar av familjekärleken

I helgen har vi haft utefika med de äldre generationerna :), det var superlängesedan som vi träffade de såklart, men nu vågade de komma på en utefika, dessutom hade ju Marko fyllt år så de ville såklart komma och säga grattis. Som tur var så var det fint väder både i torsdags och i fredags eftersom att vi nu är tvungna till att sitta ute.
I torsdags kom Sisko och Göran på en lunchgrill. Vi satt ute och njöt av både sol och gött kött som legat och solat sig på grillen, till det blev det årets första färskpotatisar och en fräsch sallad med fetaost och äpple i, så sommrigt! Det var trevligt att träffas, fast det kändes jättekonstigt att inte få kramas. Vi kramades genom luften istället! :) Till efterrätt blev det resterna från onsdagens festligheter, med andra ord glass med tillbehör – alltid lika gott!

Sen blev det paketöppning, det var inte bara paket från Sisko och Göran utan också från Mari och Martin. Marko och Elliot tältade förra sommaren och tänker även göra det i sommar så de hade gått på campingspåret när de köpte presenter. Han fick ett stort tält med ett litet förtält, sen fick han ett trangiakök och en sovsäck. Så nu är Marko och Elliot redo för sommarens tältdagar! :) Elliot och Marko satte upp tältet direkt, Elliot hjälpte också till. Han tyckte att det var väldigt roligt. När tältet var uppe satt jag och Elliot där inne och turades om om sovsäcken! :)

Sen åkte Sisko och Göran och vi sa hejdå, inga kramar men vi fick klara oss. :)

I fredags skulle mormor och morfar komma, vilket jag såg fram emot jättemycket eftersom att jag saknar de varje dag, som jag har skrivit om på bloggen. Tyvärr kom bara mormor eftersom att morfar var lite osäker fortfarande, det förstår jag och accepterar det fullt ut även om det var tråkigt att han inte kom. Men bara att mormor skulle komma skulle bli underbart!
Hon stod i hallöppningen när hon kom och när jag satte mig i trappan och hasade neråt så blev mormor ledsen, eller hon fick tårar i ögonen av att se mig, och då fick jag också tårar i ögonen. Jag blev så rörd av att mormor blev ledsen när hon såg mig, jag tyckte att det var så fint. Men jag tror faktiskt att jag skulle blivit ledsen ändå om inte mormor hade blivit det, ni vet att jag är världens känsligaste person. Det var så längesen och så underbart att se mormor live igen! :)

Jag hasade ner för trappan och satte mig på andra trappsteget och började gråta på riktigt. Jag försökte hålla mig men det gick inte. Då tror jag att jag mest grät för att mormor stod framför mig och för att vi inte fick krama varandra, jag ville bara gå ner för det sista trappsteget och slänga mina armar om henne, det var jättejobbigt, det tyckte hon med. Vi som alltid brukar kramas i vår familj när vi ses. Jag satt på trappan ett tag och grät. (det låter som att jag hade fått värsta tråkiga beskedet här nu, men sån är jag. Jag ville bara vara glad av att se mormor, men jag kunde inte hålla tårarna tillbaka)
Vi gick ut och satte oss och fikade, då var jag fortfarande ledsen. Jag kunde inte vara glad även om jag ville. Det kändes jobbigt att sitta där och vara ledsen och slösa bort tiden då när ändå mormor var på besök. Men tillslut, kunde jag prata med mormor utan att bryta ihop, så då satt vi allihop och pratade, det var jättemysigt.

Hon sa att hon och morfar tänker på mig varje dag, och då blev jag så glad, tacksam och rörd när hon sa så. Jag var på väg att börja gråta då med, men som tur var kunde jag hålla mig och bara vara glad.
Jag älskar de så mycket och är så glad och tacksam över att mormor kom, hon gjorde verkligen min helg.
Nu längtar jag ännu mer tills Corona är över så vi kan ses mycket oftare och att jag får krama och träffa alla mina släktingar igen. Det behöver jag!