Igår var det den gröna dagen, nämligen internationella CP dagen. Jag brukar hålla koll på den dagen men jag ska vara ärlig, i år hade jag faktiskt ingen tanke på den dagen. Det var faktiskt Nyhetsmorgon som påminde mig om ”min” dag igår morse. Jag blev så himla glad också att de uppmärksammade den igår på Nyhetsmorgon.
Jag är glad att internationella CP-dagen finns och att den uppmärksammas, även om den dagen sätter ”oss” i ett ännu ett fack, om ni förstår vad jag menar. Men det positiva med den dagen är att den förhoppningsvis når många människor, människor som inte har CP och därmed sprider kunskap och minskar fördomar.
Jag tänker väldigt sällan på att jag har en CP-skada eftersom att det är normalt för mig och min familj och omgivning, det är det naturligaste som finns, vilket jag är så tacksam för. Som jag har nämt innan så är det ju nästan så att jag glömmer av min CP ibland, eller rätt ofta om jag ska vara ärlig. Så ibland blir det den här tanken, ”ja just det, jag har en CP-skada!”, haha, det kanske låter helt sjukt i era öron men jag ser det som något jättepositivt.
Jag är så tacksam över att jag har fått äran att växa upp i en trygg och kärleksfull familj, de får mig att glömma min CP-skada och bara vara Alice, så som hon är, vilket är så fint.
Tyvärr så är det många som inte har det lika bra som mig och det gör mig så ledsen och extra tacksam för det jag har.
Livet med CP är inte alltid en dans på rosor men livet blir så mycket lättare om man har fina människor runt omkring sig som bryr sig om en och älskar en precis som man är.
Alla människor är unika, därför älskar jag min CP-skada för den gör mig unik, den gör mig till Alice. Jag är född med min CP-skada och det känns som att det var meningen på något sätt. Jag har en CP-skada, men jag är inte den, men samtidigt så känner jag att jag inte är Alice utan den.
Jag är tacksam för mitt underbara CP-liv!
Grattis i efterskott till er som har CP!
