Jag har inte så många vänner i min egen ålder som många vet. När jag gick i lågstadiet så när man skulle välja vem man ville sitta jämte eller något annat man skulle välja så blev jag nästan alltid vald sist, det var en jobbig känsla för mig när man stod där alldeles ensam. Jag tror det beror på min Cp-skada, att man kanske känner sig osäker på den eller jag vet inte. Men som tur är har jag underbara vänner i vuxen ålder som jag hänger med ibland, och en helt fantastisk familj som stöttar och hjälper mig, som inte ser min CP skada utan min personlighet istället. Mina vänner och min familj och jag skrattar och har kul. Jag vet inte vad jag skulle göra utan de, de gör så att jag inte känner mig ensam eller utanför. De hjälper mig och står där när jag behöver de. Det är därför jag inte är superledsen för att jag inte har så många vänner i skolan eller i min ålder för jag har en fantastisk familj och fina vänner istället. Mina vänner och min familj kommer alltid vara i mitt hjärta.
Ni är det finaste jag har och jag älskar er, och jag är så glad att jag har er och att ni accepterar mig som jag är.
Jag är så tacksam! <3
