I fredags var det dags att åka in till Habiliteringen igen för att göra klart CPU-mättningen (läs gärna mitt förra inlägg om CPU-mättningen innan ni läser detta inlägget, så kommer ni att förstå mer). Som jag skrev i mitt förra inlägg så var jag där i två timmar utan att vi hade kommit halvvägs! I fredags skulle jag inte vara där förrän klockan ett. Min snälla morfar följde med mig även i fredags.
Maria, min arbesteraupeft hade tyvärr blivit sjuk så det var bara Maria (sjukgymnasten) och vikarien som kom och mötte mig och morfar i väntrummet. Först gick jag, Maria och vikarien och vägde och mätte mig medans morfar satt kvar i väntrummet. Jag var 1 meter och 60 centimeter lång, men tyvärr så hade jag gått ner lite i vikt sen jag vägde mig efter jul och precis innan sommaren, jag fattar inte hur man kan gå ner kilon på semestern? Haha, jag äter ju som en häst, speciellt på sommaren.
Efter det gick vi in till samma rum som vi var i i onsdags och då var morfar med såklart. Vi hade ju mer än hälften kvar så det var bara att sätta igång från där vi slutade i onsdags. Vi började med fötterna och böja upp de. Det var intressant att se hur det skulle gå på vänsterfoten efter botoxen. Båda fötterna var tyvärr stela, men höger hälsena var extra stel. De testar hur rörliga mina fötter är och hur långt upp jag kan sträcka upp de mot mig själv och mot taket. De fick ta i kan jag säga.
Sen kom min favorit, att ligga på mage, jag gillar verkligen inte det. Dessutom ska de mäta och hålla på med mina ben när jag ligger där. Det känns nämligen som jag får svårare att andas när jag ligger på mage och dessutom får jag svårare att prata. Jag fick fram ett ”det gör ont” när det gjorde ont så det var ju bra! :)
Efter magliggande skulle de sträcka och böja i mina knän, det gick bra. Men när de höll på med mitt högerben så spände det jättemycket i mitt vänsterben, skumt. Så vi fick börja om och jag försökte att slappna av. Jag gillar mest att ha benen böjda för när de ligger rakt ner på britsen så spänner det bara och jag kan inte slappna av.
Sen var det dags för ännu en favorit, de snabba rörelserna, när de drar ut benen snabbt åt sidorna och drar benet snabbt upp mot taket. De börjar lite långsamt och sen vet jag när de snabba rörelserna ska komma och då spänner min kropp sig, vilket man inte ska göra, medans mitt huvud tänker ”slappna av slappna av”. Så de övningarna och mätningarna tog en stund för att jag skulle försöka slappna av, lite jobbigt. Maria brukade gunga mina ben fram och tillbaka åt sidorna för då brukar mina ben kunna slappna av mer.
CPU mättningen fortsatte… I slutet så kollade Maria och praktikanten hur jag låg på rygg om jag låg rakt, hur jag stod, hur mina hälsenor, höfter och bekäne såg ut när jag stod upp osv.
Det sista kollade Maria på min rygg som hon alltid brukar göra. Jag satt rakt och hon kände på min ryggrad innanför tröjan, sen fick jag böja mig ner och hon kände ännu mer på min ryggrad, praktikanten stod framför mig så jag inte skulle trilla framåt. Det var lite svårt att andas där nere, men det gick ändå hyfsat bra. Maria kände länge på min rygg, längre än vad hon brukade. så jag var lite orolig över att det var något hon kände som inte var så bra. När hon äntligen hade känt klart sa hon att min rygg var lite sne uppe på ryggen, så det var hon lite bekymrad över. Hon sa att hon tänkte på skolios men att det var så lite snett så jag behöver inte oroa mig. Jag vill liksom helst slippa skolios. Då tänker man, undra varför det hat blivit så? Min rygg har alltid sett bra ut vad jag kan minnas.
Sen var vi äntligen klara med CPU mättningen. Hon skulle bara ställa de sista frågorna från sitt frågeformulär, det var frågor som bland annat handlade om hur många timmar jag har ortoserna på mig, både natt och dag. Men som jag sa, det är ju svårt att veta hur många timmar jag sover med mina nattortser eftersom att jag inte tittar på klockan mitt i natten när nattpersonalen på Storås tar av mig de. Också var det lite andra frågor.
Jag har inte berättat det för er men när jag går långt så har min vänsterfot (botoxfoten) börjat gå utåt, och då måste jag vrida den inåt för att det ska sluta krampa. Det var Maria lite bekymrad över så det skulle hon skriva upp. Hon tyckte att det var konstigt.
Sen var vi äntligen klara, det tog två timmar och en kvart i fredags. Lite längre än i onsdags, det trodde jag inte att det skulle ta så lång tid, men så var det. Puh säger jag bara, jag var så glad när jag gick där ifrån att det äntligen var över. Fyra timmar har jag spenderat på den britsen i veckan.
Det var så varmt i det rummet så jag var helt svettig när jag var där, även Maria.
Det kommer ett till inlägg efter detta inlägget där jag berättar om vad som sas, lite om nya hjälpmedel och om vad som händer nu när jag blir 18 år.
