Om någon skulle komma fram till mig en vacker dag och fråga mig ”Alice, jag kan knäppa med fingrarna nu så skulle du kunna bli av med din CP-skada för gott, vill du det?” För dig som läser detta nu kanske svaret är självklart, att jag skulle svara ”ja” i alla lägen, men för mig är det inte ett självklart ja utan för mig är det ett självklart nej, jag skulle ens inte tvekat på svaret. Jag har skrivit om detta tidigare i bloggen men jag vill att människor och ni mina kära bloggläsare ska förstå att en CP-skada betyder inte världens undergång. Även om jag inte är min CP-skada, utan jag lever med den så har ändå min CP-skada gjort mig till den jag är.
Jag tänker inte på det ofta för jag kommer aldrig att få veta men ibland kan jag inte låta bli tanken, ”undra hur mitt liv skulle se ut utan min skada?” Alltså om allt skulle se ut precis likadant ut med familj och familjekonstulationer osv, bara det att jag inte hade min skada. Ganska intressant tanke ändå…. men jag tror någonstans innerst inne att jag hade nog inte varit lika driven som jag är. Visst, jag tror att jag hade varit driven för det är liksom min personlighet och inte CP-skadan som formar mig som person eller ens personlighet. Men jag tror att jag är lite mer driven tack vare min skada.
Jag undrar och tänker på ibland om jag verkligen hade suttit i denna nyproducerade lägenheten direkt efter gymnasiet om jag inte hade en CP-skada. Det är ju såklart lättare att flytta hemifrån utan en CP-skada men jag tror att jag har haft nytta av min CP genom livet, som t.ex med lägenheten, att ”jag kan också flytta hemifrån” och att min CP gav mig någon slags drivkraft till det. Sen tror jag att Storås hjälpte mig mycket till att ta steget att flytta hemifrån på riktigt. Jag vet inte om jag hade varit lika mogen att flytta hemifrån direkt efter gymnasiet om jag inte bott på Storås.
Många tänker säkert att ha en funktionshinder är en begränsning och något dåligt, såklart att det är en begränsning i vissa situationer men jag ser det som något positivt och att jag får se världen ur ett annat perspektiv. Nu har jag ju ingen aning om hur det är att leva utan mitt handikapp, så mitt ”perspektiv” är ju det ”normala” för mig men ändå, jag hoppas att ni förstått vad jag menar.
Jag försöker mer och mer se det som att min CP-skada har gett mig en gåva i livet, att det liksom var meningen på något sätt att jag inte skulle bli som alla andra, det känns så iallafall. Jag är en sån person som inte gillar normen och det ”normala” utan jag vill sticka ut och det gör jag ju automatiskt med min CP-skada, omedvetet, men jag vill även sticka ut på andra sätt som t.ex att jag delar med mig av mitt liv här på bloggen och på Instagram. Jag kan tänka mig att det är jobbigt om man inte vill vara annorlunda, man vill smälta in i folkmassan, man vill vara den ”normala” också föds man med ett handikapp, då blir man automatiskt placerad i de ”icke-normala” facket oavsett vad man vill.
Jag ser min CP-skada som en styrka istället för en svaghet. Visst, jag får kämpa mer i livet och har problem med vissa saker som andra inte lägger en tanke åt i hela sitt liv. Men varför ska jag gå och tänka på det? Varför ska jag tänka på saker som jag önskar att jag kunde?
Såklart att jag har saker som jag önskar att jag kunde, men det är inget som jag tänker på.
Det är mycket bättre att tänka på saker som jag faktiskt kan, tänka på saker som gör mig lycklig och ta mig igenom livet med glädje, värme och kärlek och göra det bästa av livet. Det hjälper ju liksom inte att tänka på det man inte kan eller klarar av, det tar bara energi från att leva det liv man faktiskt har fått fullt ut.
Det händer faktiskt inte ofta att jag tänker på min CP, väldigt sällan faktiskt, och det är för att jag lever i min lilla ”CP-bubbla” som jag kallar den där alla känner mig, vilket är en enorm trygghet och framförallt skönt. Jag behöver inte göra mig till, jag behöver inte anstränga mig – jag kan bara vara mig själv. Det är när jag kommer utanför min lilla bubbla där det finns fördomar, okunskap och osäkerhet som det blir jobbigt, men det är faktiskt sällan så det är skönt.
Livet har gett mig detta livet med en CP-skada och då ska jag göra det bästa av det.
