Jag har inte så många kompisar, det har varit ett kämpande med kompisar i hela mitt liv, det har varit svårt att skaffa kompisar och att komma in i ”kompis-gängen” satt säga. Ett tag i skolan hade jag inga kompisar vilket jag tyckte kändes jobbigt då jag såg många kompis gäng i skolan som hängde, pratade och skrattade, jag kände att ”jag vill också”. Det var faktiskt riktigt jobbigt ett tag, jag var mest hemma på helger, på lov och efter skolan för jag hade ingen att va med. Men samtidigt så trivdes jag med det, jag var ett speciellt barn som gillade att umgås med mina föräldrar och min familj, jättemycket faktisk, jag hade inga problem med det, men i vissa perioder så blev det jobbigt och jag önskade att jag hade nån kompis att hitta på saker med och att komma ut utanför hemmet.
Men i åttan förändrades mycket då jag och Kevin hittade tillbaka till varann och blev riktigt bästa vänner. Vi umgicks inte i skolan men efter skoltid umgicks vi mycket. Vi gick till skolan tillsammans, vi gick ut på mycket promenader, vi åkte till stan, vi tränade tillsammans, vi hängde mycket hos honom på somrarna, vi odlade, satt i hans växthus ända in på småtimmarna, ja ett tag hängde vi jättemycket vilket var så roligt. Vi bodde typ grannar och vi två är och var spontana personer så det blev mycket spontant, vilket jag gillade. Han kunde liksom fråga om vi skulle ta en promenad och på 5 minuter var jag nere hos honbom, det var så enkelt liksom och jag kände mig så glad och lycklig att jag äntligen hade en vän, en riktigt vän och att vi kunde umgås såpas mycket som vi gjorde.
Sen började jag gymnasiet och flyttade till Storås och då blev det inte lika mycket såklart, men jag och Kevin var fortfarande väldigt bra vänner. Jag hoppades att jag skulle få många vänner i gymnasiet och det brukade mamma säga till mig också när jag var som ledsnas att det brukar bli lättare i gymnasiet. Det blev det ju också för jag träffade min kära Wilma, min bästa vän som jag hade längtat så mycket efter (förutom Kevin då). I början var vi inte alls tajta och lite reserverade mot varann men ju mer tiden gick desto tajtare och tajtare blev vi och jag fick äntligen den vännen som jag kunde prata om allt om, garva ihop och prata om mina djupaste känslor med. Det var en otrolig trygghet att ha henne på RG, både i skolan och på elevhemmet Storås. Vi umgicks både i skolan och på Storås. Utan henne hade det blivit riktigt tomt under gymnasietiden eftersom att jag inte var så tajt med någon annan. Såklart att jag hade andra vänner där också men vi var inte lika tajta som jag och Wilma. När man inte bodde hemma, och jag som var så hemmakär, så var det skönt att ha den tryggheten som jag hade i Wilma. Även om vi kommer från helt olika bakgrunder och från helt olika familjesituationer så förstod vi ändå varandra så bra, hon förstod mig och jag henne och vi kunde hjälpa varandra trots våra olika bakgrunder. Jag saknar verkligen våra kvällar på Storås när vi umgicks. Jag är så tacksam att jag träffade Wilma.
Nu när jag har flyttat från Storås och bor i mitt eget hem och har börjat mitt vuxenliv är det lite ensammare eftersom att jag inte kan gå till Wilma på 30 sekunder som jag kunde innan. Dessutom bor hon nu i Falun efter sitt femte år på Storås, så nu är det inte bara att träffas. Vi är fortfarande bästa vänner och hörs ganska ofta på telefon och sms, vilket jag älskar men det blir inte riktigt samma sak såklart.
Kevin och jag är fortfarande bästa vänner och vi har en jättefin kontakt, vilket jag är så tacksam för. Men även om han bor bara lite utanför Borås så träffas vi tyvärr sällan, eller ett tag träffades vi ganska ofta faktiskt, han hjälpte mig mycket med lägenheten och så, vilket var superkul och tacksamt. Men nu går det ganska långt emellan gångerna eftersom att vi har olika liv, han jobbar mycket så det är svårt att träffas ofta och det blir inte lika spontant längre. Men när vi väl träffas har vi jätteroligt även om det går långt emellan gångerna, men jag önskade att vi kunde ses lite oftare, men samtidigt så är jag jättetacksam över att jag har en sån fin vän som honom i Borås, annars hade jag inte haft någon i Borås, vilket hade varit jättejobbigt.
Jag är så glad att jag har Wilma och Kevin, de är mina enda vänner men de är verkligen mina bästa vänner och som jag brukar tänka bättre med två riktigt bra och fina vänner än massa halvvänner.
Och så har jag ju min otroliga familj och nära och kära som jag står väldigt nära. Även om vi inte träffas varje vecka och umgås på det sättet så ofta (som jag önskar :-)) så finns de alltid i mitt hjärta och bara av den tanken så känner jag mig mindre ensam även om de inte är hos mig fysiskt. Jag brukar tänka på vad jag faktiskt har och på de när jag saknar mer sällskap.
Men jag var i en period för bara någon vecka sedan, och den perioden går lite i vågor och det är att jag saknar mer kompisar, alltså såhär kompisgäng som man kan hänga med. Saknar det här spontana och regelbundna. Liksom slänga ut ett mess och fråga ”vad ska ni göra i helgen? Ska vi hitta på något?” eller att bara bjuda hem lite kompisar en lördagskväll liksom, äta och dricka lite gott. Just det kan jag sakna så mycket ibland, att hitta på lite saker och bara umgås med någon eller några. Jag saknar liksom mer det här vardags kompis livet.
Jag älskar mina oplanerade helger men ibland kan jag känna att jag vill hitta på något, men jag har ingen att hitta på något med för oftast jobbar Kevin. Då hör jag av mig till mamma och pappa för de är alltid öppna för mig och de säger alltid till mig att höra av mig nom jag vill hänga, vilket jag är så tacksam för och jag älskar att hänga med mina päron, det gör jag verkligen. Men ibland kan jag känna att jag vill hitta på något utan mina föräldrar också, med någon kompis t.ex, och det är ju normalt att känna när man är 21 liksom! :-) Det är snarare onormalt att vilja hänga med sina päron vid min ålder, men jag är ju inte som alla andra 21-åringar! :-)
