Mitt handikapp: Jag i min CP-skada

Jag som person är väldigt positiv och trygg i mig själv, och det tror jag att det är en fördel att vara det när man har ett handikapp eller en cp-skada. Då suddar man ut den där cp-skadan lite, tror jag. Att man testar på nya saker och hittar på nya ideer, och sån är jag lite som person, jag är väldigt glad för det. Jag tror att p.g.a det så skiter jag i om jag har en cp-skada eller inte, jag ska framåt, så är det bara. Hinderna fram till målet löser jag, det finns inget annat alternativ för mig i livet. I will not give up!

Fast jag har svårt med balans och så, så ska det inte hindra mig från att testa ny saker i mitt liv. Min cp är inte ett hinder för mig, det är bara en diagnos, det är bara något jag får leva med, det här är jag liksom. Därför ska inte det ställa till det. Såklart jag kan inte göra vissa saker, de går bara inte, men då får man bara göra det på ett annat sätt, så att det blir bäst för mig, som t.e.x när jag var liten så fixade jag inte att pärla, men jag ville så gärna ha den där pärlplattan som alla de andra hade i handen när man kom hem. Jag försökte och försökte men till slut gav jag upp. Men istället fick jag en hel burk med stora pärlor istället, och då gick det mycket lättare, så fick jag ta min egna pärlplatta i handen sen. Det finns lösningar på allt, det är lika dant idag, man hittar lösningar på nästan allt.

Man måste bara försöka några extra gånger innan man lyckas. Som i mitt fall och i de flesta fallen så lyckas man till slut fast man har hållit på med att få i den där laddningskabeln till datorn i fem tio minuter, så ska jag lyckas, och det gör jag till slut, bara att kämpa på, jag ger aldrig upp. Jag tog bara ETT exempel nu. Ett annat väldigt bra och tydligt exempel som jag har varit med om flera gånger är när man ska ta på sig tunna strumbyxor, oj, oj, oj, inget ting för mig och min cp egentligen, och man ska bara göra det själv. Håller man på där i 15min med de där byxorna och blir genomsvett, och äntligen får man på sig de. Men ibland (inte alltid) så händer det som inte får hända, MAN TAR DE PÅ FEL HÅLL!! Blir så irriterad på det. Också får man göra om det och sitta där i 15 minuter till, för jag ska klara det själv! Så är det bara! Också blir man så himla lycklig när man har fått på de och man har lyckats!

Som sagt man blir så himla lycklig när man klarar en sak som man aldrig har klarat innan eller hållit på med den där saken jättelänge, och jag tror att man blir extra glad om man klarar något med ett handikapp, det blir jag iallafall. Det är så himla go känsla när man inte har klarat en sak innan, och när man klarar den! :) I LOVE THAT! :)

Jag tycker inte att det spelar någon roll hur långt tid det tar, det kan ta en timme eller tre fyra år, spelar ingen roll, bara man klarar det till slut, och då är det så gött! Mina brorsor kan saker nu när de bara är några månader, men jag kan inte det än, efter 13 år, men jag blir inte ledsen för det, tvärtom nästan, jag bli glad utav att se det. Att de kan det, det är ju deras utveckling, det är coolt att se, tycker jag. Att en ett åring som Elliot är så mycket smidigare, t.e.x på golvet, än vad en 13 åring är som mig! :) Att lyckas är nästan det bästa som finns! :) Ingen jag känner ser eller bryr sig om mitt handikapp, de ser mig som den person jag är, och hjälper mig när jag behöver hjälp, det är väldigt skönt tycker jag. Det finns ett inlägg om det, som ni gärna får läsa, jag berättar inte om det nu för jag har ju redan sagt hur jag känner kring det i ett annat inlägg, så läs gärna det! :)