Jag som person är inte så som går och tänker på hela tiden att jag har en CP-skada, det har liksom inte varit några konstig heter med det. Folk som känner mig tänker nog inte på det heller, eller det gör dem inte, det vet jag. Jag har massor utav folk som älskar mig som jag är och det uppskattar jag väldigt mycket, dem stötar mig ibland det vet jag om men ibland vet jag inte alls om det. Typ som när du klarade en sak när du var åtta år, så är det inte självklart att jag klarar det nu. Jag övar och övar och blir duktigare på mitt handikapp för varje dag som går, även om jag vet om det, eller inte vet om det, och smartare.
Om jag träffar nya personer så först vill jag veta om denna vänskapen kommer hålla eller inte. Om jag vet det så kommer jag berätta om mig och hur jag funkar, så dem vet. Jag tycker att det är jobbigt att hålla inne på det. Dem kanske ser att jag går lite konstigt eller är stel i armarna. Jag hoppas då att den personen tar det så bra som möjligt, men det tror jag.
Det bästa med CP är att: man lär sig mer och mer om sin kropp varje dag som går, man får uppleva massor av äventyr och träna sin kropp.
Det sämsta med CP är: många saker om man är lite negativ, nu ska jag inte vara så negativ, men det är ju en negativ rubrik. Det sämsta är nog att man inte kan klättra och inte ha så bra fingermotorik som andra barn och att jag slösar fort min energi.
Jag är inte besviken på att jag fick min skada, jag fick den för att jag ville ha ett stort äventyr i mitt liv, och det är jag positivt över. Det gäller bara att sikta framåt men samtidigt leva här och nu, positivt. Jag fortsätter att kämpa, :-)
