I helgen var jag, pappa, Jenny och killarna bjudna på dop i Göteborg. Ias dotter Klara och hennes sambo Andreas barn skulle döpas. Lyke som är 4 år och Todd som fyllde 1 i lördags skulle döpas.
Det var längesedan som jag var med i Göteborg nu (pappa och Jenny har en läggenhet i Vasastaden för er som inte viste det). Anledningen till det är att jag vill vara hemma på helgerna, i min lägenhet! :D Plus att jag känner att jag behöver min egentid på helgerna för att ta det lugnt, göra det jag vill, slappna av och återhämta mig, det är viktigt för mig när vardagen går i 180. Men denna helgen skulle det bara bli roligt tyckte jag att komma ut och hitta på något.

Jag blev hämtad av familjen på lördag eftermiddag, dopet var nämligen klockan 17 i lördags så vi skulle åka direkt dit. Dopet skulle vara i ett kapell nära Eriksberg fast på andra sidan. Kapellet var verkligen så vackert och det låg så himla fint vid vattnet. Det var många barn som sprang omkring i kapellet innan det började och det var härligt att träffa alla igen. Jag vet inte hur längesedan det var som jag träffade Ia och Jon och definitivt inte Klara och Andreas. Dopet var väldigt fint och Lykke som är lite större förstod en del tror jag, vilket var roligt, hon förstod nog betydligt mer än Todd! :-)

Efter det fina dopet gick vi till hotellet och restaurangen precis jämte där vi skulle äta allihop. På den restaurangen var jag, pappa och Jenny och åt världens godaste Fish and chips, det var 2015! Herregud vad tiden går! Vi var till och med där en gång till bara nån månad senare för att det var så gott! :-)
Jag satt jämte Jon och Ia, det var mysigt, barnen hade ett barnbord så det var lugnt och skönt, hahaha! Nä skämt och sido. Vi fick börja med ett glas bubbel, och jag blev så glad när jag såg att de hällde upp bubbel, haha, herregud vad sugen jag var på bubbel i lördags! :D
Det var väldig god mat och härligt sällskap. Jag älskar verkligen att sitta så och äta och prata, det är bland det bästa jag vet! Mat, bubbel och familjen, mina prion i livet! :-)
Det var verkligen en trevlig kväll.

Vi var inte hemma så sent så vi hann med lite myskväll i soffan. Vi spolade tillbaka på Mello och tittade på det. När killarna hade gått och lagt sig gick pappa ner till Björns bar och köpte en ”lite-gott” som är en liten ost-och chark bricka med brödbitar, skinka/korv, brieost, någon annan god hårdost och någon slags mjukost. Jag var typ proppmätt men det var verkligen så gott!

På söndagen var det dunderväder så då var vi ute och gick hela dagen, vi åt lunch och fikade på stan. Vi gick 7 km! Jag var helt slut när jag kom hem sen, men det var det värt! :-)

Det var verkligen härligt med en Göteborgshelg denna helgen!

I måndags skulle jag få botox igen i vaden. Jag skulle dit klockan halv tre så jag började vid 09:30 i måndags så att jag skulle kunna jobba in den tiden som jag behövde sluta tidigare.
Jag var väldigt nervös eftersom att det gjorde så himla ont förra gången, kroppen spände sig och musklerna i vaden drog ihop sig så att det gjorde svinont, jag ville bara skrika och gråta. Ja det var ingen härlig upplevelse om man säger så. Då är det inte så konstigt att kroppen blir nervös inför nästa gång. Som jag har sagt innan så får man ingen bedövning innan nu när man är vuxen.
Min botox brukar sitta i väldigt länge, det har den alltid gjort på mig, jag vet inte hur det var när jag var liten iförsig men i vuxen ålder så har den suttit i jättelänge, läkarna blir till och med förvånade. Botox brukar sitta i ungefär 6 månader normalt.

Det kändes inte som att det var längesedan som jag var där men när vi kom dit sa de att när jag var där sist och fick botox var i början på oktober. Jag blev så förvånad för det kändes inte alls så längesedan, men tiden går ju så fort. Jag trodde att de sa senast att de skulle kalla mig vart tredje månad men tydligen inte. Även hon blev lite förvånad över att jag fortfarande kände av botoxen.
Så vi diskuterade om vi skulle hoppa över botoxen denna gång och att de skulle kalla mig om några månader till istället. Hon frågade vad jag tyckte och vi diskuterade fram och tillbaka, fördelar och nackdelar. Jag tyckte att det vore skönt att slippa det just då eftersom att jag viste hur ont det gjorde förra gången, samtidigt som jag ville bara göra det för att slippa komma tillbaka dit om bara någon månad igen.
För om jag tog de nu (som i måndags) så skulle jag slippa komma dit på 9 månader, vilket är skönt. Så vi bestämde ändå för att ta botoxen just då. Hon sa att jag får höra av mig om jag känner att jag börjar bli stel igen, även fast jag inte har blivit kallad.

Så hon gick ut en liten stund också kom hon och en annan sjuksköterska in med en vagn med nålar och sprutor. Då blev jag nervös på riktigt men mamma intalade mig att det kommer gå bra och stöttade mig. Jag la mig först på rygg för hon skulle känna på min fot och böja upp den för att kolla spaciteten i den. Hon ritade även ut prickar på vilka ställen som jag skulle få botoxen på. Jag la mig sedan på magen också började de sticka mig. Det gjorde ont och kroppen spände sig, men det var inte alls lika farligt som förra gången och det gick fortare denna gången och var över på ett kick kändes det som. De behövde inte heller sticka mig fler gånger som de behövde förra gången, så jag blev så förvånad över att det gick så fort, men det var så skönt att det gick så smidigt denna gång. Förra gången spände det jättemycket efteråt i vadden och det gjorde ont, det kändes som att musklerna drog ihop sig även efteråt. Men denna gången kändes det ingeting efteråt, det var som att jag inte hade fått botox. Så det var så skönt.
Jag tror att det har att göra med att jag kanske var stelare förra gången eller så kom de åt en nerv.

Även fast det inte gjorde lika ont denna gången så var det väldigt skönt när det var över.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så var jag helt färdig när jag kom hem i fredags. Då var det så skönt att lägga sig på sängen och ha hela helgen framför sig. Jag hade inget planerat på hela helgen vilket jag såg fram emot. Jag tyckte ens inte att det skulle vara jobbigt att sitta hemma själv på Mello, nästan lite skönt, men mamma hade sagt att om jag vill titta med mamma och Elliot får jag gärna det. Jag tycker att det är så mysigt men just i fredags kände jag att jag bara ville vara hemma.
I lördags på förmiddagen frågade pappa mig om jag kunde ha killarna (brorsorna) mellan 10-12 på söndagen för de skulle på ett möte. Jag har aldrig passat killarna själv någon gång och dessutom inte i min lägenhet. Men jag blev jätteglad när pappa frågade mig det och sa ”absolut”. Jag såg fram emot det väldigt mycket.

Men i lördags var det bara jag som jag hade att tänka på så det var skönt.
Det var ju så härligt och fint väder i lördags så jag tog mig faktiskt ut nästan direkt efter frukost. Jag skulle hämta ut ny baklofen (min medicin). Jag har ett Apotek uppe vid Coop nästan precis vid mig men jag kände för att ta en längre tur så jag åkte ner till stan. Även om det bara blev en tur till Apoteket fram och tillbaka så var det ändå skönt att få se lite människor och komma ner på stan.
Senare på eftermiddagen när jag hade tagit en god dusch och lagt mig under värmefilten ringde pappa och frågade om jag ville titta på Mello med på kvällen. Jag som hade planerat en lugn och skön kväll hemma för mig själv tänkte att jag inte orkade flytta på mig haha, men ju mer jag tänkte på det desto mer ville jag åka till pappa och ha mellomys med de.
De är inte hemma så ofta på helgerna då de brukar vara i Göteborg så jag tänkte att då får jag passa på att hänga lite med de när de äntligen är hemma på en helg.

Jag kände mig lite nere i lördags faktiskt, egentligen vet jag inte varför men jag tror att det var för att jag var så himla trött, då kan man faktiskt lättare bli lite nere. Men det var så bra för mg att komma till pappa för de muntrade verkligen upp mig, vi hade det så roligt och mysigt. Vi åt thaimat och hade mellomys, efter den kvällen kände jag mig mycket gladare så det var härligt.

Jag åkte hem senare på kvällen så jag vaknade upp hemma på söndagmorgon. Jag fick ställa klockan eftersom att killarna skulle komma redan klockan 10.
Som tur var var det fint väder så jag hade planerat att vi skulle gå ut på lekplatsen. Annars hade det kanske varit lite tradigt att vara inne i min etta i två timmar. Men när pappa och Jenny hade lämnat oss var vi inne lite först. De är ju helt inne i Pokemon Go världen nu, så vi satt i min säng och de visade mig lite Pokemons och så.
Sen gick vi ut och var på lekplatsen en stund, men det var ganska kallt och killarna började frysa efter bara en liten stund så vi gick in igen. Men bättre med lite luft än ingen alls.

Jag hade planerat att vi skulle fika också så när vi kom in satte de sig i min säng och chillade och jag blandade saft och la upp varsin chokladboll och varsin kaka på tre fat. Sen satt vi och fikade alla tre och småpratade. Sen la vi oss alla i sängen igen och Lancen fick testa min värmefilt och vi grejade med Pokemon. Pappa skrev efter en liten stund att de var påväg till mig igen, jag blev så förvånad, klockan hade bara rusat iväg.

När de hade åkt kände jag mig så glad och tacksam. Det var verkligen så mysigt. Jag var så glad över att jag fick det förtroendet av pappa och Jenny och jag kände mig stor och vuxen att jag kunde ta hand om mina småbrorsor alldeles själv. Lancen och Hamilton var verkligen så duktiga och snälla, de lyssnade hela tiden på mig och hjälpte mig. Lancen hjälpte mig t.ex med jackan och skorna när vi skulle gå ut och hjälpte mig att lägga ner nyckeln i fickan och dra igen dragkedjan.
Hamilton kom till och med fram till mig och kramade mig spontant när pappa och Jenny hade åkt och sa ”Alice, du är bäst”, då smälte mitt hjärta! <3
Ja, det var verkligen en bra start på söndagen. Jag var även så glad över att jag kunde hjälpa till, att jag kunde hjälpa pappa och Jenny med detta. Jag älskar att kunna hjälpa till men pågrund av min CP så känner jag att det är svårt tyvärr, jag vill kunna hjälpa till, så detta gjorde mig så glad att jag kunde ställa upp för pappa och Jenny, och det var ju mitt nöje också! :-)

Resten av söndagen låg jag bara hemma och tittade på film och vilade, det var skönt och välbehövligt inför en ny arbetsvecka.

Hoppas att ni hade en bra helg!

I tisdags på alla hjärtans dag blev jag utbjuden på restaurang, inte av en hemligt beundrare (tyvärr) :-). Utan av mamma och Elliot, men jag blev superglad för jag hade inget alls planerat och det kan kännas lite deprimerande att sitta hemma ensam på alla hjärtans dag kanske.
Mamma hade bokat bord på Pinchos, så det skulle bli mysigt. Jag sminkade mig faktiskt i tisdags, jag gör det inte så ofta, men jag kände att jag ville vara lite extra fin och jag har börjat tycka att det är roligt. Faktum är att jag fixar det, till och med mascaran hamnar på rätt plats! :-) Det jobbiga och svåra är bara att få bort det sen, men det går, det tar bara en liten stund! :-)

Jag blev upphämtad vid halv sju för vi hade bordet vid kvart i sju. Jag var svinhungrig, så det var så gött, det är ju det man vill vara när man ska gå på restaurang, riktigt hungrig.
Det var mysigt på Pinchos och de spelade bara kärlekslåtar hela kvällen! <3 :-)
Jag trodde faktiskt att jag skulle ha mer beslutångest gällande maten som jag brukar ha än vad jag hade! Jag hade bara lite av den varan denna gång! :-)
Jag beställde långbakad oxkind med rödvinssås, kantallerer och bacon på en krispig rosti, jag brukar inte ta så mycket köttkrytor när jag är på restaurang faktiskt, varför vet jag inte. Men det var tur att jag tog oxkinden för herregud vad god den var!
Jag tog också den friterade torsken med vanliga pommes, den var också god men ingen WOW upplevelse. Sen tog jag också en sötpotatispommes, de var så goda, jag brukar ha beslutångest om jag ska ta vanliga pommes eller sötpotatispommes, men nu har jag bestämt mig, sötpotatispommes är verkligen snäppet bättre alltså enligt mig! :-)

Däremot var det mer beslutångest på efterrätterna, jag tänkte antingen tar jag en sån lyxig alkoholfri drink som de har på Pinchos eller en ”vanlig” efterrätt. Men de ”vanliga” efterrätterna såg så goda ut så jag valde mellan de tillslut, även om det också var beslutångest på de!
Men till slut bestämde jag mig för glass & chips, kanske inte så vuxet men det såg så gott ut. Det var kolaglass smaksatt med brynt smör, frasiga potatischips och salt karamell, och det ångrar jag verkligen inte 1 sekund på att jag tog för oj vad gott det var.
Mamma tog en chokladbrownie med havssalt, hallonsorbet, chokladsås och bärcrisp, den såg också väldigt god ut. Elliot lyxade med en Pop & Donut drink! Jag fick smaka lite och oj vad god den var, nästan så att jag ångrade mig, men bara nästan! :-)

Ja, det var en supermysig kväll! Hoppas att ni också hade en fin alla hjärtans dag. <3

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det alla hjärtans dag, det är kärlekens dag idag. Jag tycker att man ska ge varandra kärlek varje dag och säga till sina nära och kära ofta hur mycket de betyder för en, men kanske lite extra idag. Det som är det fina med alla hjärtans dag är att man får uppmärksamma alla som man älskar och tycker om, det är inte bara sin mamma eller pappa som det är på farsdag och morsdag, om ni förstår vad jag menar, utan ALLA man känner lite extra för, därför gillar jag denna dag så mycket. Jag har tänkt nu i några år på alla hjärtans dag, att nästa år kanske jag har träffat den stora kärleken, men så kommer nästa år och jag är fortfarande singel. Men nu har jag sagt till mig själv att det kommer när det kommer, jag är ju bara 20, jag glömmer bort det ibland eftersom att jag är en person som vill så mycket hela tiden, men jag påminner mig själv lite då och då att jag har hela livet framför mig.

Jag får och har så mycket kärlek i mitt liv, jag önskar att alla människor hade det för det övervinner allt. Man brukar ju säga att kärleken övervinner allt och det stämmer verkligen.
Denna dag vill jag ägna all min kärlek till min älskade familj och omgivning.

Jag har en stor familj och omgivning med många människor runt omkring mig som jag älskar utöver allt annat på denna jord och som jag är enormt tacksam över att jag har.
Vilka jag än träffar känner jag mig alltid lika älskad och omtyckt, vilket är en helt underbar känsla.
De får mig verkligen att må så bra och jag känner att jag kan alltid vara mig själv när jag umgås med alla runt omkring mig. Att få bli accepterad som man är i sin omgivning är inte alltid självklart tyvärr även om det handlar om sin närmaste familj, men det har jag blivit och det är jag så tacksam för. Jag är inte bara accepterad, jag känner mig så otroligt älskad också vilket är så underbart.

Jag glömmer till och med av min CP rätt ofta faktiskt för att jag lever i min lilla CP bubbla som jag brukar säga där jag blir älskad för den jag är.
Att få umgås med min familj, släkt, vänner och omgivning (ja alla jag känner kan vi säga för att göra det enklare) är som paradis på jorden, hihi! Nämen allvarligt, jag skojar inte, all deras uppmärksamhet och kärlek till mig gör att jag fungerar som människa. När jag umgås med er kan jag verkligen slappna av och vara mig själv. Jag tror att det är därför som jag har accepterat min CP så bra och att jag skämtar mycket om den, det är för att alla i min CP bubbla älskar mig för den jag är och ger mig så mycket. Ni ger mig alltid så mycket energi och hopp om att det kommer gå bra för mig, och ni peppar alltid mig!
Utan er, utan er kärlek och uppmärksamhet hade jag inte mått så bra som jag gör idag, det är ni som får mig att orka kämpa, det är ni som får mig att stiga upp på morgonen trots att kroppen inte orkar, det är ni som får mig att vara den där glada positiva tjejen, det är verkligen ni som gör Alice till Alice.

Att ni säger att ni tänker på mig och att ni älskar mig gör mig så rörd och ni får verkligen mig att känna att min CP inte spelar någon roll. Det är ni som har byggt upp min självkänsla och självförtroende.
När jag gick i grundskolan så blev jag mobbad, utfryst och jag hade knappt några vänner, visst tyckte jag att det var tufft men jag mådde inte så dåligt över det och det var tack vare er. Jag viste liksom vad jag hade där hemma, jag viste att ni älskade mig precis som den jag var, därför gjorde det inget att jag blev utfryst i skolan.

Ni stärker mig och får mig alltid att känna mig värdefull! Livet skulle inte vara densamma utan er. All kärlek ni ger, det är obeskrivligt! Jag tänker på er varje dag. Jag önskar att jag kunde vara nära er hela tiden, jag mår så bra i er närhet. Men ni är alltid i mina tankar och ni gör verkligen mitt liv lättare! Jag blir så rörd när jag tänker på vad ni betyder för mig.

Ni är mitt allt, jag älskar er! <3

Jag vill också ge kärlek och tacksamhet till er mina fina läsare och följare, jag är så tacksam över att ni följer mig på bloggen men även er som följer mig på Instagram. Jag älskar att läsa era fina kommentarer och när ni skickar meddelanden till mig privat.

Önskar alla en jättefin alla hjärtans dag! <3

Denna veckan har varit fullt ös som vanligt. Nu har jag kommit igång med gymmet vilket känns skönt, jag försöker gå 2-3 gånger i veckan. Men när jag väl hade kommit igång med träningen, ja då kom denna snön igen, från en dag till en annan. Det är fint med snön men den gör mig begränsad, jag kan varken gå ut själv eller ta mig ut med Elof, så jag blev lite trött. Jag vill träna minst en gång i veckan för att hålla igång, så jag bokade faktiskt taxi till gymmet i tisdags. Jag hade bokat ett pass, Multysoft Fys som jag brukar gå på. Det tar knappt 2 minuter med taxin ner till gymmet så det känns lite onödigt, men vad ska jag göra liksom? Vädret ska inte få begränsa min träning tycker inte jag.

I onsdags hade en på jobbet ordnat en workshop efter arbetstid. Det låg en lapp på bordet i köket angående det förra veckan. Den hette ”Återbruka mera”, det stod inte så mycket vad det var, det stod bara var och när. Jag brukar inte anmäla mig till sånt som är efter arbetstid/efter skoltid pågrund av att jag vet att jag är väldigt trött på kvällen och efter en dag. Men nu tänkte jag att jag vill komma ut och socialisera mig lite efter arbetstid så jag anmälde mig. Workshopen var på jobbet i lunchrummet 16:30 till 18:00.

Jag var jättetrött i onsdags när jag kom hem men kände ändå mig taggad för att vara med. Jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig. Vi var inte så många, kanske 10 stycken isch. Vi satt vrida mot tavlan i lunchrummet där han som höll i det stod och pratade. Det handlade om att göra om gamla saker till något nytt kort sagt, så han stod och berättade hur människor har arbetat under åren med saker och ting, förändringar osv. Samtidigt fick vi se olika bilder på gamla saker som människor har gjort om till nya saker. Det var faktiskt intressant. Sen fick vi ensamma eller två och två gå in i butiken och leta upp saker och göra om de så att de får nya funktioner. Det var en man som kom och satte sig jämte mig när det började, vi har aldrig pratat innan, men vi började småprata lite. Så det slutade med att vi tog detta uppdrag ihop.
Jag tyckte att det var jättesvårt, jag hade supermycket fantasi när jag var liten, men nu har den dött, har ingen fantasi överhuvudtaget nu för tiden, så tråkigt! :)

Men vi jobbade bra ihop och han hade många idéer medans jag försökte! :-) Vi såg en skridsko så den tog vi och vände den upp och ner på. Vår tanke var att man kan ha den i hallen på vintern och skrapa av snö och smuts på från sina skor, så det hade vi som vår idé bland annat.
Vi fick 20 minuter på oss och efter 20 minuter samlades vi i lunchrummet igen och alla fick berätta om sina saker och ideér, alla hade verkligen så smarta idéer och fantasin var det inget fel på hos de andra. Medans vi visade och berättade om våra ideér bjöds det på jättegod fika.
Jag är jätteglad över att jag var med på detta för det var verkligen roligt att umgås med några av kollegorna efter arbetstid, lite socialt så.

För några veckor sedan fick jag ett mail från min före detta arbetsterapeut på RG om att de skulle ha Framåt på skolan som skulle handla om sysselsättning. Framåt hade vi också, det är som temadagar där man går igenom olika ämnen om vad som händer efter gymnasiet och RG. De som går i fyran och trean har framåt. Jag tyckte om de dagarna väldigt mycket då man lärde sig mycket. Det var olika ämnen på olika dagar under året, temat kunde vara t.ex boende, stöd/assistans, sysselsättning osv.
I alla fall så har de bjudit in gamla elever då och då som har fått berätta om sitt liv efter RG vilket jag uppskattat väldigt mycket, det blir så verkligt då på något sätt. Denna gången var jag på andra sidan satt säga och då fick jag frågan om jag ville vara med och berätta lite.
Jag blev jätteglad och tackade ja. Jag hade planerat med Wilma att redan komma på onsdagen och sova över på Storås hos Wilma inför att jag skulle vara med på Framåt.
Frågan var bara hur jag skulle komma dit. Ni kanske reagerar på att jag tackade ja innan jag viste hur jag skulle komma dit, men jag tänkte att det löser sig på något sätt.

Jag tänkte ansöka om Riksfärdstjänst eftersom att min vanliga färdtjänst bara kör 1 mil utanför Borås. Jag tänkte, tänk vad lyxigt att bli hämtad hemma och bli körd ända fram till Storås, precis som med min färdtjänst. Men tyvärr är det supersvårt att få riksfärdtjänst som hon sa när vi pratade med en tjej på riksfärdtjänst, det är typ omöjligt som hon sa. Man kan få ledsagning som kan följa med mig på tåg, buss osv, men de står inte för ledsagningen, alltså själva personen, utan bara för kostnaden. Men problemet är att jag har varken ledsagning eller någon anhörig som kan tillfälligt bli min ledsagare, så det är lite krångligt.

Men jag har så otroligt fina föräldrar som erbjöd sig att köra mig fram och tillbaka.
Men ju mer det började närma sig så började jag tveka, inte att vara med på Framåt utan just att åka fram och tillbaka till Angered, dessutom var det bara nån timme som jag skulle vara på skolan. I samband med det skrev Carina till de som skulle vara med inklusive mig att det går lika bra att vara med fast på länk. Då började jag fundera på det alternativet istället. Jag kände att det blir för mycket fläng och att jag kände att jag inte hade orken till det, ni vet ju att jag har mycket för mig jämt, så jag kände att det tar för mycket kraft och energi bara för nån timme. Dessutom skulle jag jobba på fredagen. Samtidigt som jag naturligtvis ville vara på plats också, det skulle vara så roligt. Men framför allt att sova över på Storås hos Wilma, det skulle vara mysigt och roligt.
Då fick jag lite dåligt samvete mot Wilma som jag vet såg fram emot att jag skulle komma. På tal om det dåliga samvetet som jag pratade om i mitt förra inlägg! ;-)

Men samtidigt så tänkte jag att jag kommer att komma till Storås rätt sent på kvällen, så jag och Wilma hade inte fått så mycket tid tillsammans ändå eftersom att hon skulle vara i skolan hela dagen på torsdagen också. Jag tänkte att det är bättre att jag kommer dit på en helg när vi får mer tid, men samtidigt så ville jag åka dit också.
Så ja, jag hade lite ångest över det. Men mamma sa så bra till mig, hon sa om du tänker bort allt runt omkring ”vad vill du? Tänk inte på allt runt omkring utan vad känner du för” och då sa jag ju att jag kände för att vara på distans. Så då bestämde jag mig för att vara på distans.

Det kändes ändå skönt i hjärtat när jag väl hade bestämt mig för det.

Det var väldigt roligt i torsdags. Det var jag och tre andra före detta elever. Jag var den ända som var på distans. En tjej som var med har jag inte träffat, men hört talas mycket om men de andra kände jag inte igen, de var nämligen riktigt gamla elever, så det var roligt att höra deras historia också. Det började 12:45 och slutade 14:30, så jag hade tagit semester hela torsdagen. Först började vi med att berätta lite om oss själva, vad vi gör nu osv. Jag berättade lite om hur det var för mig sista terminen och att jag fick beskedet redan innan jag tog studenten om att jag skulle få börja jobba/arbetsträna på Erikshjälpen direkt efter skolan. Jag berättade då om min kontakt med SIUS på Arbetsförmedlingen och när jag började arbetsträna på Erikshjälpen och om hur allting började helt enkelt. Jag berättade även om hur det gick till när jag gick från att arbetsträna till att faktiskt få en anställning. Jag berättade såklart också om vad jag gör och om hur det är på jobbet. Det var inte bara sysselsättning som vi pratade om, utan också lite allmänt om vuxenlivet osv, om hur det är och om kontakter med t.ex Habilitering på hemmaplan osv.

Jag sa då att det är väldigt skillnad när det kommer till kontakten med Habiliteringen. På RG var man runt de hela tiden och hade kontakt nästintill dagligen och man stötte på de ofta och kunde haffa de om det var något. Nu så har jag inte den där dagliga kontakten som jag hade innan och de är inte lika lätttillgängliga som på RG. Nu är det inte lika lätt att diskutera något på studs om ni förstår vad jag menar, vilket är både bra och dåligt.

Eleverna fick ställa frågor till oss och även personalen, det blev faktiskt inte så många frågor som jag hade hoppas på. Vi berättade väll så mycket själva! :-)
Det var roligt, även om det skulle vara roligare att vara där. Jag kände att jag blev lite i utkanten på rasten och när lektionen hade avslutas, det blev inte så mycket snack med gamla elever och personal som jag hade hoppats på, men det är nog inte så konstigt när man är på länk.
Men jag är tacksam att jag ändå kunde vara med trots att jag inte var med på plats.

Det var konstigt att se den lokalen igen som jag har suttit i i fyra år, dagligen i två år när vi åt lunch där pågrund av pademin. Man skickades liksom tillbaka dit igen. Det kändes konstigt att det där var mitt liv för bara mindre en ett år sedan och nu sitter jag här med ett helt annat och nytt liv. Men jag är glad att jag är på andra sidan nu om jag ska vara ärlig! :-)

Under min tonårstid, eller ja egentligen under hela mitt liv har jag kämpat mycket med mitt dåliga samvete och tankar som ”jag borde”, ”jag måste”, ”jag skulle behöva”, ”jag gör detta för att jag borde, inte för att jag vill”, ”om jag gör inte gör detta så kommer jag få dåligt samvete, och om jag gör detta så kan jag släppa det sen och slipper dåligt samvete”. Många av dessa tankar har jag kämpat mycket med och jag har oftast inte känt efter vad JAG vill. Det blev bättre när jag flyttade till Storås men det har alltid varit ett ständigt arbetande med detta. Det har varit tufft då jag fått mycket dåligt samvete om jag sagt nej, och då har jag sagt ja för att inte få dåligt samvete, men då har jag mått dåligt för att det är inte det jag vill, så ja det har varit svårt och jättejobbigt. Ett tag hängde alltid mitt dåliga samvete över mig som ett tungt moln.

Jag jobbade mycket med detta på Storås då jag pratade mycket om det här med några i personalen och även med min psykolog. Personalen var helt underbara, som jag brukar säga, de hjälpte mig att rensa skalen, få perspektiv på saker och situationer men framför allt så hjälpte de mig att tänka mer ”vad vill jag innerst inne?” Att jag skulle bara tänka på mig, vilket inte var så lätt eftersom att jag tänker mycket på andra och alltid vill vara till lags mot alla. Det åt upp mig, det var superjobbigt, detta dåliga samvete. Det är ju jättefint, jag vet, men för mig gick det för långt, så jag glömde av mitt mående och mådde dåligt i vissa stunder.

Nu, när jag tänker efter så har jag inte haft dåligt samvete sen jag flyttade hemifrån och började mitt vuxenliv. Jag vet inte varför det bara har gått över, men det är jätteskönt. Såklart att jag kan få dåligt samvete ibland, men det går över fortare nu och det blir inte alls lika jobbigt och stort som innan. Innan gjorde jag allt från en fjäder till en höna. Detta är jag så tacksam över och det är så skönt att det gått över. Jag tror att det har mycket att göra med att jag är vuxen nu, jag har skapat mig ett eget liv och bor inte hemma längre. På storås var jag ju också stor och bestämde mycket själv, mina föräldrar sa ofta det till mig att jag bestämmer, men jag hade ändå svårt att få in det. Nu är det mycket lättare när jag bor själv och kan helt och hållet göra vad jag vill, när jag vill och planera mitt eget liv.
Såklart att jag inte alltid kan bara göra vad jag vill och vad jag känner för men jag hoppas och tror att ni förstår vad jag menar. Jag får liksom inte dåligt samvete om jag har bokat ett träningspass mitt i middagen liksom, för nu äter jag själv. Tyvärr var det inte sånna här ”lätta” saker jag kämpade med men det var bara ett exempel.

Nu tänker jag mer på mig själv, vad jag vill, orkar och kan och inte vad någon annan förväntas av mig.
Nu har jag inte ställs så mycket inför sånna här dilemman, men det kanske som sagt är för att jag är vuxen på riktigt nu och har mitt egna liv.
Skålart att jag tänker på andra nu också, hela tiden typ, det är sån jag är, jag älskar att tänka på andra och älskar mina nära och kära över allt annat. Men jag har blivit bättre på att se mig själv, vad vill jag? Vad behöver jag? Vad orkar jag med?
Och det har hjälpt mig mycket tror jag, nu när vuxenlivet är i full rullning och går i 180! :-) Annars hade jag nog inte orkat!

Detta ständiga dåliga samvete över det mesta är skitjobbigt men nu har det gått över, vilket jag är tacksam för.

Lyssna till ditt hjärta, även om det är jobbigt, du mår bättre då! <3

Sista året i skolan och på Storås kände jag mig trött och färdig med allt, speciellt skolan som ni flesta vet. Jag hade för mig saker hela tiden kändes det som och skolan kändes jobbig med alla måsten och stress. Jag trodde att vuxenlivet skulle bli precis tvärtom, som jag har pratat om innan trodde jag att jag kommer att leta efter något att göra, jag kommer att bli uttråkad när jag bara jobbar 50%, vad ska jag göra med all tid liksom? Det blev helt tvärtom kan jag säga, jag har alltid något att göra.
Jag tror att det har delvis med hemtjänsten att göra, vardagarna går på högvarv känns det som, med både jobb och hemtjänst.

Varje måndag och torsdagar har jag matlagning och varannan tisdag har jag tvätt, det är inte själva sakerna som jag tycker är jobbiga, jag gillar att laga mat, såklart att jag kan vara trött ibland och inte orka men då gör jag det ändå för jag måste, annars blir det ingen mat, men för det mesta är det roligt. Det jag tror stressar mig och som jag känner är lite jobbigt tror jag är för att det är olika personer som hjälper mig, de kommer olika tider och jag vet aldrig riktigt hur jag ska få min hjälp.
Det där med tiderna tycker jag är extra jobbigt, att även om jag frågar när de kommer så är det inte säkert att de kommer då, då tänker jag speciellt på morgonen. Men det händer även på vardagarna att de kommer sisådär vid 14:45, 14:50, och då är jag inte hemma, min taxi kommer 14:45 och hämtar mig på jobbet. Det har jag sagt säkert 10 gånger nu men de står ändå där ute när jag kommer upp för uppfarten med taxin och ser stressade ut. Senast det hände var denna veckan, och det gör mig stressad. Tiden rullar ju även om jag kommer senare, så om vi har 80 minuters matlagning så får vi bara 1 timma max för att de kommer när jag inte är hemma och då behöver vänta på mig.

Jag gillar att börja med matlagningen direkt när jag kommer hem för att få det överstökat, även om jag tycker att det är roligt så är det ändå skönt att ha det avklarat. Så jag har sagt till hemtjänsten att de gärna får komma mellan klockan 15 och 15:30 för då är jag hemma. Jag gillar att komma hem i lugn och ro först, klä av mig ytterkläderna, tvätta händerna, ta upp mina matlådor och byta om. Men denna veckan har det blivit stress eftersom att de står och väntar på mig, så då blir det att gå in, klä av mig ytterkläderna och tvätta händerna snabbt, så att vi kan börja laga mat så snabbt som möjligt. Jag gillar inte det, jag gillar inte att komma hem med andan i halsen. Men samtidigt så får ju jag laga mat verkligen direkt när jag kommer hem, vilket betyder att den blir klar fortare, så det är väll något positivt med detta! :-)
Men det är just tiden som stressar mig.
Men även om hemtjänsten funkar sådär så är jag ändå tacksam och glad över att de kommer och hjälper mig.

Det blir en inre stress att hela tiden behöva oroa sig för tiderna, ”kommer de för tidigt idag?” ”kommer de komma för sent imorgon bitti?” ”Kommer jag få äta min frukost i lugn och ro?” Dessa frågor snurrar i mitt huvud nästan varje dag nu i en period när det inte funkat som det ska, och det blir en inre stress för mig.

Så jag tror att det är hemtjänsten som tar mycket tid och energi för mig.
Sen lever jag ju också ett vuxenliv som alla andra vilket innebär mycket ansvar, fixande och grejande. Man ska ringa samtal, betala rakningar, hålla tider, hålla koll på allt möjligt, eller bara en sån liten sak som att komma ihåg lunchlådan till jobbet, också ska man göra sina timmar på jobbet.
Det tar mer kraft och energi än vad man tror, tro mig.
Nu kanske det låter som att jag klagar, men det gör jag inte. Visst det tar mycket kraft, energi och ork när vardagarna går i ett men jag älskar vuxenlivet också. Jag gillar att greja, fixa och planera, och tur är väl det! :-) Det är roligt att greja i lägenheten, det är roligt att laga mat, det är härligt när alla samtal till färdtjänst och hemtjänst är avklarade, det är skönt när räkningarna är betalda osv. Det är en härlig känsla i kroppen när allt som man ska göra är färdigt och att man fixade allt själv. Då kan jag slappna av.

Det är skillnad mellan skolan och vuxenlivet när det gäller att ha mycket att göra. Det är mycket bättre i vuxenlivet att ha mycket att göra, det är dessutom roligare. Såklart att vissa uppgifter och saker var roliga i skolan, men i skolan var det mest stress tillskillnad från nu. Det var uppgifter efter uppgifter som man behövde var klar med på en viss dag. Nu är det mer bara jag som blir lidande om jag t.ex inte lagar mat eller betalar mina räkningar. Det var det ju i skolan på sätt och vis också, men jag tror och hoppas att ni förestår vad jag menar, det är på ett annat sätt nu.
Nu är det typ ingen stress, bara mycket att stå i, men jag bockar av grej efter grej så det känns ändå bra även om jag blir trött.
Man får inte glömma heller att jag har en CP-skada som påverkar min vardag också, även fast jag inte tänker på det.

Men att var vuxen är härligt, man får bestämma över sitt liv och är mer fri, vilket är en underbar känsla!