Ni som läser min blogg vet att jag gjorde botox i vänster arm för två veckor sedan. Botoxen brukar slå in ungefär en till två veckor efter botoxen. Men jag känner ingen skillnad än, armen är lika stel som vanlig. Det känns lite tråkigt, jag hoppas verkligen att jag känner någon skillnad snart. I tisdags var jag på mitt första återbesök hos handkirurgen på Sahlgrenska. Jag har en handortos som jag ska använda på natten, den hade jag innan botoxen för att jag skulle vänja mig vid den. Den tog jag därför med i tisdags så de skulle få titta på den. Pappa följde med mig dit. Jag fick träffa två arbetsterapeuter, de kände på min arm och jag fick berätta vad jag kände och så vidare. De tittade även på min handortos och då tyckte de att vi skulle göra en ny. Jag förstod egentligen inte varför eftersom att jag tycker att den var bra som jag hade. Men det är bara att lyssna på experterna! :)
Så de bråkade med min arm och fingrar också gjorde de en ny handortos. Den nya blev lite annorlunda, lite större, längre och mer plats för fingrarna. Det skulle bli spännande att testa den på natten.
Men när personalen tog på mig den på tisdag kväll och jag la mig med den, så kröp fingrarna upp och böjde sig. De ville liksom in i handen igen, jag brukar ha handen knuten oftast. Jag kunde inte sträcka ut fingrarna så att de låg emot handortosen eftersom att de krampade så mycket och ville inte alls. Personalen försökte dra i mina fingrar och då la de sig som de skulle, men så fort de släppte så åkte fingrarna upp igen. Det var så irriterande, jag kunde inte slappna av och sova. Det slutade med att jag tog av den efter bara 20 minuter och då somnade jag på fem minuter.
Jag sa därför till min arbetsterapeuft på skolan att komma till Storås i fredags att titta på den. Hon upptäckte vad problemet var bara genom att titta på båda ortoserna samtidigt. På den nya så är bågen för fingrarna mer rak, mer upprätt så fingrarna ligger mer raka och uppåt i den nya handortosen. Medans i den gamla så är det en böjning för fingrarna, så att de ligger mer böjda neråt i handortosen. Anledningen till att de gjorde hanortosen mer upprätt för fingrarna var att man vill att fingrarna och handen ska vara i det läget. Men min arbewtsterapeuft sa att min hand och mina fingrar är för stela för att vara i det läget fortfarande och dessutom har jag inte heller fått botox i de musklerna. Så min arbetsterapeuft tyckte att jag ska börja använda min gamla handortos igen, men att vi sparar den nya som den är och ser om botoxen har kickat in i min hand om några veckor och då kanske det funkar med den nya handortosen.
Det gick mycket bättre med den gamla handortosen fredag till lördag natt, då sov jag med den hela natten.
Idag är det CP dagen, wohooo! Jag är så glad över att den dagen finns, även om inte så många kanske vet om den så är jag väldigt tacksam över att CP har en egen dag. Jag tycker verkligen att man ska ta vara på CP dagen och hylla både en själv och andra för att man äger och att man är precis lika värd som vem som helst. Det är lätt att bli utanför när man har en CP skada eller någon annan funktionsnedsättning för den delen, det har även jag varit med om tyvärr. Att inte bli sedd, att inte få sin röst hörd i samhället eller att man blir mobbad, det är tyvärr ett stort problem idag bland rörelsehindrade. Alla människor har sina svårigheter och problem oavsett funktionsnedsättning eller inte.
Vi med CP blir oftast utanför och människor tror inte att vi kan bara för att vi sitter i rullstol eller går på ett visst sätt. Jag tycker därför att denna dagen är viktig. Idag ska vi få synas och höras extra mycket tycker jag och hyllas för att vi tar igenom oss vardagen på vårt sätt! Det kan vara så tufft ibland men då är det bara att kämpa och ta nya tag.
Att ha CP är ingen lätt match, vissa dagar är det lättare och vissa dagar är det svårare. Människor som inte lever med CP kan inte föreställa sig hur det är att leva med en CP-skada. Därför tycker jag inte om när vissa människor pushar en för mycket, de har ingen aning om hur det är att leva i våra kroppar. Många med CP blir ofta trötta mycket fortare än andra och energin går åt fort, vilket den gör på mig. Jag tycker att man måste ta hänsyn till det i vardagen, jag tror inte att det är så många som tänker på det och tar hänsyn till det. Utan bara pushar och pushar tills vi tar slut på riktigt. Nu säger jag inte att det är så med alla, men jag tror att några med CP kan känna igen sig i det.
Jag älskar min CP, det gör jag faktiskt, utan den hade jag inte varit jag. Min CP gör livet roligare och jag får skratta mycket i mitt liv, vilket jag uppskattar. Livet är inte lätt ibland och då måste man kunna skratta åt sin CP tycker jag, då blir livet mycket lättare. Människor runt omkring mig skojar mycket med mig om min CP, vilket jag älskar. Vi kan bryta ihop av skratt ibland för att jag till exempel har slagit sönder något pågrund av att jag fick en spasm! :-)
Livet med CP gör verkligen livet och vardagen unik, den ena dagen liknar aldrig den andra. Jag tycker bara det är positivt, för då får man lite variation i livet.
I helgen har jag varit kvar på Storås, åh det har varit så skönt. Som ni vet så har jag mått lite dåligt i veckan och känt mig ledsen och trött. Visst, jag tycker att det är väldigt skönt att komma hem när jag känner mig ledsen, men nu kände jag att jag behövde lugn och ro och bara få göra det jag vill och känner för. Det får jag på Storås, vilket jag har behövt i helgen! Det var dessutom bara jag och Wilma på hela storås denna helgen, så vi fick ha personalen för oss själva! :) I fredags kväll hängde jag och Wilma nere på mitt rum fram till midnatt, vi lyssnade och spelade jättehög musik, det var jättehärligt!
I lördags sov jag till ungefär halv elva, vilket jag är ovan vid att göra. Men jag kände verkligen att jag behövde sova ut efter allt. Efter en härlig frukost gick jag, Wilma och personalen till Ica för jag behövde fixa några saker. Sånt där som man behöver handla nu när man är vuxen såsom deo, våtservetter, sköljmedel och hämta ut mediciner. Lite fix helt enkelt! :)
När vi kom hem igen blev jag helt slut och det var jag hela kvällen. Jag förstår inte vad det är för fel på mig. Det kändes inte som en normal trötthet, jag var helt färdig av att inte göra något. Vid fyra åt vi middag eftersom att vi inte hade ätit någon lunch. Jag hade beställt enchiladas med köttfärs till middag, det var svin gott ska jag tala om för er, massor utav ost och tomatsås, det var som en gratäng.
Efter maten bakade jag, Wilma och en utav kvällspersonalen kanelbullar, eftersom att det var kanelbullens dag igår. Vi höll på att baka i två timmar, det tar tid att baka kanelbullar alltså, det var roligt! Men oj vad goda de blev trots att vi inte hade något pärlsocker att strö över. Sen gick vi över till andra huset och tittade på en romantisk tjejfilm, det var mysigt. Det var en härlig lördag!
Igår fick jag besök av mamma, Marko och Elliot, de kom på en eftermiddagsfika och jag bjöd på kanelbullarna. De tyckte också att de var jättegoda. Det var supermysigt att de kom, tyvärr var det dåligt väder så vi kunde inte gå ut och spela boll. Men vi var inne i mitt rum/lägenhet och chillade. Efter fikat ville Elliot leka charader, så då gjorde vi det en stund i mitt rum, haha, så sött. Sen blev det rullstolskörning för Elliot i lägenheten, det var också väldigt kul! :) Ja, det var high life här kan jag säga, men jag kände verkligen att jag behövde deras besök. Det var härligt att få krama de igen och skratta lite.
Men det känns alltid lika tomt när de har åkt. Lite senare pratade jag med pappa, det var härligt. <3
Ja, jag har verkligen haft en supermysig helg, det behövde jag. Inget plugg har det blivit i helgen heller, vilket har varit så skönt.
Jag har inte mått så bra i veckan, jag har inte känt mig på topp helt enkelt. I måndags kom jag hem och var jätteledsen och var det hela kvällen. Sen i veckan har jag inte varit ledsen men jag har känt mig nere. Jag brukar inte dela med mig om när jag mår dåligt på bloggen, men jag tycker att det är viktigt att skriva om den sidan också. Jag är oftast glad och positiv för det mesta, därför känns det så konstigt på något sätt när man känner sig lite nedstämd och då blir det extra jobbigt tycker jag.
I måndags var jag jätteledsen och nedstämd. En utav personalen här på Storås var så snäll och satt med mig under kvällen och pratade med mig när jag var ledsen. Det var så skönt att få gråta ut och prata med någon. Jag viste inte varför jag var ledsen, vilket var jobbigt. Men jag och personalen kom fram till att det kan vara en allmän grej, att det är många saker som är jobbiga och tillslut blir det för mycket så att det tillslut brister. Det är mycket som händer i mitt liv nu men som jag inte riktigt har reflekterat över dagligen för tiden bara går och sen säger kroppen ifrån, som den gjorde i måndags.
Det är mycket som händer i skolan, mycket som ska göras och stressen dyker upp lite för ofta. Sen håller jag på att utreda min magkatarr och min mage som ni flesta vet, jag vet inte vad som är felet, vilket kanske blir en inre stress. Sen har jag nog varit lite spänd över botoxen som jag gjorde förra onsdagen. Jag skulle även på ett läkarbesök här i Angered i fredags som jag verkligen hade behövt gå på, men det blev inställt. Mamma skulle även sova över hos mig i torsdags för hon skulle följa med mig till läkarbesöket, det hade jag sett fram emot. Men nu blev det ju inte så. Sen har jag gått ner i vikt utan att veta varför, jag känner mig tröttare än vanligt och jag har ingen ork vissa dagar. Ja, jag tror att det är mycket som spelar roll i mitt välmående just nu, det blir för mycket liksom.
Sen längtar jag så otroligt mycket till mina familjer, vänner, släkter och omgivning som jag inte kan träffa nu på grund av Corona. Jag kom på igår att det också kan vara en anledning till varför jag är ledsen. Jag längtar efter deras kärlek, deras närhet och deras skratt, det ger mig så mycket energi och kärlek, jag älskar det så mycket. Men nu var det längesedan jag fick ha de runt omkring mig, vilket gör mig ledsen. Varje kväll på Storås när jag går och lägger mig brukar jag tänka på hur tacksam jag är och hur mycket jag älskar mina familjer och omgivningar. Jag brukar tänka på alla fina och roliga minnen som jag har varit med om i mitt liv med alla jag känner. Jag blir så himla lycklig och varm i kroppen när jag tänker på hur bra jag har det och vilken fantastisk omgivning jag har som gör allt för mig.
De senaste dagarna när jag har känt mig nedstämd och ledsen har jag tänkt extra mycket på er och längtat så mycket. Jag hade till och med svårt att somna i torsdags kväll för jag ville inte sluta tänka på er och alla fantastiska minnen jag har fått uppleva. Sen vaknade jag klockan sex och kunde inte somna om innan klockan ringde för att min hjärna satte igång verksamheten och började tänka på er igen. Det är jobbigt att inte kunna sova, men jag älskar verkligen att tänka på olika minnen igenom livet och saker som jag fått vara med om. Hellre det än att man blir väckt av sin hjärna och att man börjar tänka på något negativt som gör att man mår dåligt.
Men men, det är bara och tänka positivt och fortsätta framåt!
Det är så skönt att det är helg nu alltså. Jag har bestämt mig för att det inte blir något plugg i helgen. Jag ska bara vila upp mig, ladda på med ny energi och sova. Hoppas på en bättre vecka nästa vecka!
I söndags åkte jag och mamma till Göteborg. Pappa frågade nämligen om vi ville komma till lägenheten i Vasa, så kunde jag få visa mamma och Elliot lägenheten. Det tyckte jag var en jättebra idé. Tyvärr så ville inte Elliot följa med så det blev bara jag och mamma. Som de flesta kanske redan vet så är mina föräldrar skilda, men de har en jättebra kontakt ändå, vilket jag är så tacksam för. För två år sedan hängde mamma och Elliot med oss nere i Halmstad i två hela dagar, det var så mysigt. Jag älskar att ha mamma och pappa tillsammans några timmar.
Iallafall så åkte jag och mamma till Vasa. Jag, pappa och Jenny visade runt henne i lägenheten, det tar ju inte så långt tid i och med att det är en etta! :) Efter lite chill i sofforna tog vi oss ut, killarna följde såklart också med. Vi gick till ett mysigt ställe som heter Kafé Magasinet (på tredje långgatan i Linné) och tog en fika. Jag och mamma delade på en jättegod och saftig morotskaka.
Sen gick vi vidare, vi gick och gick, visade mamma runt i stan helt enkelt. Vi gick i mysiga Haga, Linné, långgatorna osv. Vi gick även upp till Skansen krona och tittade på den fina utsikten. Mamma hade aldrig varit där uppe så det var kul att få visa henne det stället.
Det var verkligen en mysig dag och det var roligt att få visa mamma lägenheten och runt om där vi brukar gå mycket på helgerna. Innan pappa och Jenny köpte lägenheten i Vasa blev det mest att vi var på avenyn och vid järntorget när vi åkte till Göteborg. Men nu har vi upptäckt så mycket mer och sett en annan del av Göteborg, upptäckt mycket fina ställen, som t.ex Haga och Linné. De delarna fick mamma också upptäcka i söndags, vilket gjorde att hon skrev till mig på kvällen att vi måste åka till Göteborg mer! Det gjorde mig glad när hon skrev så.
I helgen har jag varit hemma oss mamma vilket har varit jättemysigt. Jag uppskattar verkligen mina hem när jag inte är hemma varje helg. I lördags var vi bjudna till några vänner där vi bor på ost-och charkbricka. Det är Elliots kompis föräldrar som vi har börjat hänga med. Jag har aldrig varit hemma hos de på middag någon gång, så det skulle bli trevligt. Dessutom skulle det ju bli ost-och charkbricka som jag älskar så mycket. Det var en mysig kväll med mycket stoj och stimm med tre barn i huset! :) Jag var in heaven i lördags alltså, sååå mycket god mat! Till förrätt fick vi lyxig carpaccio (tunn tunn oxfilé) toppad med rostade pinjenötter, roccola, olivolja och lite salt. Riktig restaurangmat! Efter någon timma kom den underbara ost-och charkbrickan fram. Det var så mycket mat. Det var verkligen över det vanliga! :) Jag blev så hungrig av att bara titta på allt.
Det var olika typer av ostar, sylt, korvar, salami, seranoskinka, olika typer av kex och knäckebröd, grissini, oliver, vindruvor, parmesanchips och till och med jordgubbar, ja det var massor utav goda saker. Sen hade de även gjort vitlöksbröd, som jag älskar så mycket. Jag satt och njöt så mycket av maten, jag ville aldrig bli mätt!
Sen till efterrätt fick vi äppelpaj med glass. Ja, ni hör ju vilken måltid! Jag älskade verkligen alting, och ni vet ju hur mycket jag älskar mat! Det var en trevlig kväll, det var så härligt att få sitta ner, prata och bara njuta av den underbara maten. Nu i corona så har vi inte alls varit borta på middagar eller bjudit hem folk, det var riktigt längesedan som jag var hemma oss någon på middag. Så det var roligt att klä upp sig lite och umgås med folk! :) Elliot kom in i köket där jag satt och kommenterade när vi skulle gå: ”hur länge har du suttit där egentligen Alice? Du har ju suttit där hela kvällen”. Det var så roligt sagt tycker jag! :D
I onsdags var det dagen då jag skulle få botox i vänster arm och hand. Jag har varit jättespänd inför den dagen men ändå sett fram emot den. Jag skulle göra botoxen på operation på Sahlgrenska sjukhuset eftersom att jag skulle bli sövd. På kvällen innan duschade jag men en speciell svamp och tvål/schampo, det gjorde jag två gånger på kvällen, så jag kände mig så ren när jag skulle sova. Jag skulle dessutom duscha två gånger med det i en och samma duschning, så mycket har jag nog aldrig duschat på en och samma dag. Jag skulle vara på Sahlgrenska redan klockan sju på morgonen så mamma kom senare på kvällen för hon skulle sova över oss mig. Både jag och mamma hade sett fram emot det mycket, det skulle bli så mysigt.
Kvällen med mamma var jättemysig, vi tog det lugnt, hon hjälpte mig att duscha för sista gången och jag tog en stor kvällsfika senare på kvällen. Mamma sov i mitt rum i en tältsäng, vi pratade så mycket innan vi släckte så det blev bara fem timmars sömn för oss den natten. Vi skulle redan upp vid fem.
På morgonen tog vi bara på oss och jag drack två glas saft, det var det ända som jag fick den morgonen! :) Väl på Sahlgrenska åkte vi upp till den avdelningen som jag var på förra tisdagen på det där första mötet. Där fick jag ett rum också fick vi reda på att botoxen inte kommer att bli av förrän vid halv två, det var ju beräknat vid den tiden men jag hade hoppas på att det skulle bli tidigare. Så det skulle bli mycket väntan. Inne i rummet var det bara en säng, ett par garderober, några stolar och en toalett. Där inne var jag och mamma från klockan sju till klockan halv två, det var segt. Det ända som hände under de sju timmarna var att jag fick en infart med dropp. Doktorn kom även in lite tidigare på morgonen och ritade en pil på min hand och berättade lite om injektionen. Hon sa även att jag inte kommer att sövas så djupt, så det var ju skönt, jag skulle vara halvvaken under injektionen.
Ja, vad gjorde vi ens under de sju timmarna? Vi sov för vi var så trötta och jag blev så trött av att bara ligga där. Vi pratade, tittade på mobilerna och jag gick på toa typ sex gånger för jag blev så kissnödig av droppet, haha! Men det gick ganska fort ändå trots väntan och att jag var så hungrig!
Vid halv två kom sjuksköterskan äntligen in och körde ner mig i sjukhussängen till operation. Där fick jag ligga och vänta ännu mer. Det kändes precis som att jag hade fått lugnande redan, jag var så trött och dåsig. Efter ungefär 20 minuters väntan kom en trevlig sjuksköterska till mig, ställde några frågor och sen körde hon in mig i operationsrummet där det var fullt med människor. Det började med att de lyfte över mig till operationsbritsen, jag var så svag så jag orkade inte flytta över själv. Det var massor utav personer som grejade med allt möjligt runt omkring mig, de satte på slangar på bröstet, jag fick en slang i näsan med syre, de mätte mitt blodtryck, ja de höll på där med många slangar och pipande saker, de var så gulliga så det kändes tryggt.
Sen fick de sätta in en ny infart i min hand istället eftersom att jag hade svårt att räta på min arm då den andra infarten var i armvecket, så det tog längre tid än förväntat. Sen sprutade de in medlet som skulle göra mig ännu mera sömnig. Då blev jag yr och nästan somnade. Efter en stund tog läkaren sikte på min arm, höll i den och stack. Men det var väldigt jobbigt för armen spände och ville inte alls sammarbeta. Tillslut var det över, men jag minns inte så mycket mer, jag var så trött. Sen minns jag bara lite svagt från när de lyfte över mig till sjukhussängen, efter det somnade jag ännu en gång.
Jag skulle ner till mitt rum igen efter botoxen men jag märkte att jag stod kvar i operationsrummet fortfarande och jag hörde att sjuksköterskorna frågade mig hur jag mådde, då jag svarade lite groggy ”jag är trött” och ”jag fryser”, jag kom ihåg att jag frös jättemycket, så jag fick sånna där jättesköna värmefiltar på mig, typ sju stycken. Efter en stund minns jag att sjuksköterskan sa till mig att de kör upp mig till uppvaket istället eftersom att jag var lite extra trött än vanligt. Väl uppe på uppvaket var jag så trött och det tog en stund för mig att vakna till. Mamma satt bredvid mig och pratade.
När jag väl vaknade till märkte jag att jag hade en hel hand som var lindad i bandage med en blodig slang, jag hade ännu en infart i samma arm med droppet, sen en pipande grej på fingret som mätte min syresättning och ännu en till slang som var till för något. Det kändes som att jag hade blivit opererad när jag såg allt! Injektionen skulle egentligen bara ta max 10 minuter så jag skulle vara tillbaka på rummet ganska fort, men eftersom att det blev lite komplikationer med infarter, tester osv nere på operation så tog det lite längre tid. På uppvaket sa mamma att det tog cirka en timme nere på operation, jag blev så chockad när det bara skulle ta 10 minuter! Jag hade dessutom ingen tidsuppfattning. Lite senare åkte jag ner till avdelningen igen, väl inne på mitt rum stekte de snälla sjuksköterskorna pannkakor till mig, gav mig varm choklad, saft, sylt och till och med glass. Åh, det var sååå gott att äta! Pannkakor med glass, det var inte dumt! ;) Pannkaksfrukost, mums! Sen kom läkaren in och berättade lite om hur det hade gått och så, och att jag kommer att få komma tillbaka inom ett tag på en uppföljning. Efter det kom sjuksköterskorna in och tog bort infarterna och sen var det äntligen dax att åka hem. Jag kände inget i den armen som jag hade fått botox i, jag kände bara i höger arm där jag hade fått alla infarter, haha, lite komiskt! :) De tog botox i axel, handleden och i tummen.
Ja, vilken dag va, sen var jag helt slut! Vi var där från klockan sju på morgonen till klockan fem på eftermiddagen!
Men jag fick sånt fint stöd av både mamma som var med mig hela dagen och alla som skickade fina sms till mig! Kram på er! <3
I fredags skulle jag besöka vuxenhabiliteringen för första gången. Det besöket skulle ta två timmar eftersom att vi skulle ha inskrivningssamtal och även göra CPU mätning. Ni vet som jag även gjorde på barn, där de mäter armar och ben för att se hur min rörlighet är och se om jag har blivit stelare eller inte. Jag skulle vara där klockan ett, så jag gick bara i skolan på två lektioner och sen åkte jag med taxin till Borås. Nu när jag är 18 så behöver jag inte ha med mig någon på habiliteringsbesök eller läkarbesök om jag inte vill. Men jag vill ha med mig någon såhär i början, så i fredags fick mamma följa med.
Jag träffade min nya arbetsterapeut och min nya fysioterapeut, men det roliga var att min fysioterapeut ska tyvärr sluta, så det blev hej och hejdå. Jag och mamma hade suttit och fyllt i en bunt med papper i veckan som vi tog med, det var frågor om allt möjligt som handlade om min kropp och om min CP-skada. Vi gick inte igenom allt på samtalet men litegrann, och min arbetsterapeut frågade mig massvis utav frågor. Hon berättade även om vad vuxen habiliteringen innebär, vad de kan hjälpa till med och hon frågade även mig vilka saker som jag vill ha hjälp med. Det ända som jag vill ha hjälp med just nu är att vi följer upp CPU så att man har lite koll på min kropp. Sen har de kontakt med habiliteringen här på Riksgymnasiet vilket jag tycker är bra, om jag vill alltså, och det vill jag. Jag fick ge samtycke för det men också för massor utav andra saker eftersom att jag nu är 18.
Vi pratade om massor utav saker. Sen var det dax för CPU mätning, de tog på sig visir också började vi. Det kom även in en till tjej in i rummet som skulle mäta spaciteten i mina armar och händer. Så det var tre tjejer som stod typ på mig, drog i mina armar och skrev upp siffror i sina block. Det är mycket rörelser som jag inte är van vid att göra, så det är ganska jobbigt även om jag inte behöver göra något. Det ända jag behöver göra är att slappna av och andas vilket är lättare sagt än gjort. Sen gick hon tjejen som hade hand om mina armar och de andra två gick över till benen. De gjorde de här snabba rörelserna som de även gjorde på barn, de är det värsta på CPU mätningarna tycker jag, de gillar jag inte. De drar in benet mot kroppen långsamt och sen drar de benet snabbt utåt, så kan t.ex en rörelse se ut. Jag gillar inte det för att det blir oftast stelt då och jag är inte beredd på när det händer. Det kallas för att de testar tonusen i mina muskler. Det heter nämligen tonus, det jag ”har” i mina muskler. Sen gjorde de lite andra benmätningar som inte är lika jobbiga.
Sen var det dax för att ligga på magen, jag gillar verkligen inte att ligga på mage på CPU mätningarna, det blir jobbigt att andas då. Men det tog jag mig igenom också. Det sista tittade de på hur jag satt, stod och låg, så jag gjorde det rakt och bra, de kikade även på min rygg så den var rak och det var den. Sen fick jag skruva upp och på en kork på en flaska för de ville se hur jag gjorde det. Jag övar på det med min arbetsterapeut i skolan så jag är van vid sånt där. Min kropp lutade sig både åt det ena och det andra hållet, för jag koncentrerade mig så, så de höll i mig bakifrån och framifrån för att jag inte skulle ramla och för att jag skulle få stöd. Jag hade nämligen inget stöd att luta mig mot eftersom att jag satt på en brits, tillskillnad från i skolan då jag sitter på en stol med armstöd. Sen var CPU mätningen äntligen klar och då var jag helt slut efter två timmar.
Det sista vägde och mätte de mig, jag är lite för smal tyvärr. Det har jag varit i hela mitt liv och sen hade jag en ”normal” vikt men nu har jag gått ner igen, jag tror tyvärr att det beror på mina magproblem.
Nästa gång som jag ska göra CPU mätning är om två år. På barn gör man det varje år, men inte på vuxen vilket är skönt tycker jag.
Sen åkte jag och mamma till mormor och morfar och tog en utefika med de. Det var så mysigt att träffa de igen och sitta och prata. Vi åt mormors äppelpaj med vaniljsås, den var så god, jag har saknat både mormor och morfar så mycket och mormors äppelpaj! :)
I helgen var det första helgen som jag var kvar på Storås sedan sommarlovet. Eller ja, jag var kvar halva helgen, jag kom hit med taxin i lördags på eftermiddagen. Det var mysigt att få hänga med Wilma lite, hon har längtat tills jag är kvar! Igår var det brunchensdag, jag såg det för någon vecka sedan och då sa jag att jag gärna ville ha brunch då. Så förra planerade vi för brunchen. På lördagen när jag kom till Storås bakade jag bröd. Det blev morotsfrallor som mamma brukar baka hemma, de är jättegoda. Jag gjorde ett par stycken så att jag skulle ha kvar frallor inför veckan också efter brunchen.
Igår gick jag och Wilma upp till gemensamma köket klockan halv elva. Vi sa att brunchen skulle vara ungefär vid elva men det blev lite senare än så eftersom att det tog längre tid att fixa till allt än vad vi trodde. Vi hade bestämt att vi skulle ha amerikanska pannkakor med bär till, mina frallor som sagt, ägg och bacon, smoothie, frukter och juicer, så det skulle bli mycket gott. Jag gjorde smeten till pannkakorna och dukade bordet. Jag var sååå hungrig när allt var klart och vi alla satte oss vid bordet. Men så gott det var, jag åt och njöt av varje tugga. Igen annan gillade mina morotsfrallor förutom personalen som smakade på de, så då blev det mer till mig i veckan men det blir jag inte ledsen för direkt! :) Jag tror att klockan var kvart i tolv när vi satte oss och åt, så det blev en rätt sen brunch. Men det var roligt att göra den. Personalen var också med runt bordet så det var trevligt. Vi var en liten skara på Storås i helgen, det var mysigt. Det blev en god brunch och en trevlig start på söndagen! Vi var inte klara förrens vid halv två, haha, men det var så härligt!
I skolan har varje elev ett Habiliteringsteam där man får välja vad man önskas att ha för habiliteringshjälp på schemat. Jag har logoped, fysioterapeut och Arbetsterapeft (at) inlagt på schemat varje vecka. Jag och min Arbetsterapeft brukar öva på att öppna olika typer av skruvlock, burkar osv för jag vill öva på att öppna saker. Det gjorde vi även förra året. Men med Arbetsterapeften kan man även öva på att laga mat för i skolan har vi ett kök, som kallas för AT-köket. Jag har aldrig lagat mat där inne, men min Arbetsterapeft och jag bestämde oss för att laga mat där som i måndags. Jag bestämde då att jag ville laga pasta carbonara. Jag vill öva på att laga mat inför vuxenlivet.
I måndags började vi lite tidigare än vad jag brukar börja min AT eftersom att jag skulle både hinna laga mat och äta. Min arbetsterapeuft hade köpt de ingredienserna som jag behövde. Sen hade jag en padda som jag hade receptet på och som jag kunde följa med i varje steg som jag skulle göra. Först började jag med att ta fram alla saker och började med tomat-och löksalladen. De har en sån smart skärbräda där i köket, det är precis som en helt vanlig skärbräda fast med nio piggar som sticker upp. Där kan man sätta tomaten eller vad man nu ska skära, också sitter grönsaken fast där medans man skär, det är väldigt smart.
Sen skulle jag hälla upp olja i ett decilitermått, och jag trodde inte att jag skulle fixa det. Men jag höll måttet i vänster, skruvade upp korken och hällde oljan ner i måttet med höger, och jag fixade det, trots att min kropp blev sne. Men jag fixade det, och jag blev så glad! Sen åkte det ner i bunken!
Jag kan inte gå igenom steg för steg i bloggen för då blir det rätt tråkigt tror jag och ett långt inlägg men jag kan säga att det var väldigt roligt och stå och fixa i köket. Jag gillade att laga mat innan men nu efter detta älskar jag det ännu mer. Arbetsterapeuften var min assistent i köket, men jag gjorde och försökte att göra det mesta själv vilket gjorde det ännu roligare tror jag. Det var jättebra att göra det här och laga mat med min arbetsterapeut för nu vet jag precis vad jag kan och inte och vilka anpassningar jag behöver osv.
När det var dax för att knäcka ägg blev det lite nervöst för mig hihi, jag kan inte hantera ägg för fem öre. Men man måste ju prova för att lyckas. Jag jobbade mycket i diskon ifall det skulle t.ex komma lite för mycket salt utanför måttet eller något annat. Det gjorde jag även med ägget såklart. Det första krossade jag, så jag fick ägg och äggskal över hela handen, vilket var väntat! :) Men sen satte jag kastrullen emot diskhonskanten och knäckte lugnt och försiktigt ägget mot kanten och då gick det jättebra. Äggulan kom i kastrullen och inget skal följde med, jag vet inte hur jag lyckades med det men glad blev jag! :D Det var mitt första ägg som jag knäckte helt själv.
När pastan hade kokat klart och baconen var krispiga i stekpannan blandade jag i ägget med baconen och pastan och även ost så osten smälte så att det blev geggigt och gott. Sen var det daxs att lägga upp på tallriken och sätta sig och äta. Om jag får säga det själv så blev det så gott och jag blev så nöjd. Jag ville aldrig bli mätt! :) Jag toppade med lite flingsalt också, det blev pricken över i:et! Jag älskar pasta carbonara med det salta baconet, den krämiga pastan och den smälta osten, det kan inte bli annat än gott! Sen kan man säga att jag var mätt, jag rullade fram! :)
Hej allihopa!
Jag heter Alice och är 21
år gammal. Jag lever med en CP-skada sedan födseln. Jag älskar min CP! Utan den hade jag inte varit jag! Här på min blogg får ni följa mig och mitt liv med en CP-skada.
Jag bor i en egen lägenhet i Borås och trivs som fisken i vattnet.
Med min blogg vill jag visa att man kan leva ett härligt liv med en CP-skada och jag vill även sprida kunskap och spräcka fördomar.
Jag har även skrivit barnboken Turbofart.
Jag är öppen för frågor så om ni undrar något, tveka inte! Hör av er till mig privat eller skriv en kommentar!
Jag hoppas att ni vill följa med mig i mitt underbara CP-liv! :-)
Du kan också följa mig på:
Instagram: @alicegrimmscpliv och @funkisboken
Facebook: This Is How I Make My Way