Plötsliga ljud – värre i tonåren

Jag är väldigt känslig för plötsliga ljud (jag tror att jag har skrivit om detta innan men jag tar upp det igen) det har jag alltid varit ända sedan jag var liten, men tyvärr har det blivit sämre i tonåren. Jag kan bli rädd bara någon tappar en penna i klassrummet, eller att någon sparkar i en väg lite lätt med sin fot eller att någon tappar en stol. Detta är mycket jobbigt för mig och det går dessutom åt mycket energi till att bli rädd för jag spänner hela min kropp när jag hoppar till och blir rädd. Det kan bara vara så att någon skriker eller ropar högt också. Om någon ser mig då och inte vet om att det beror på min skada så blir vuxna väldigt förvånande, och det är ju inte konstigt, de säger ”oj blev du rädd nu”. Men ibland skrattar barn åt mig när de ser att jag hoppar till. När jag gick på lågstadiet så skrattade många åt mig när jag blev rädd ibland också fortsätter de skrämmas av mening, det gjorde mig så ledsen och irriterad! Det som också har kommit i tonåren är att jag kan bli rädd av att någon kommer bakom mig tyst, då blir jag superädd ibland, speciellt om det inte är folk runt om alltså att det är tyst, också kommer det någon som jag inte hör också blir jag skiträdd. Detta är pågrund av att jag inte har samma sydd för öronen som dämpar ljuden som ni andra har, utan de kommer rätt in i min hjärna.