En dag när jag och Wilma var på spårvagnen påväg hem till Storås så kom det in en mamma och en pojke, vad kan han ha varit? Kanske tre fyra år. De satte sig mitt emot oss. Pojken som satt i sin mammas knä tittade länge på min elrullstol. Tillslut började han fråga massor utav saker till sin mamma typ som ”vad är det där?” ”vad är det där?” också frågade han massor utav saker. Han sa även ”vilken cool färg”. Han satt nästan hela deras åktur och pratade om min Elof, jag måste säga att det var lite söt faktiskt.
Det jag skulle komma till var att mamman till pojken svarade hennes son på alla hans frågor och funderingar, hon förklarade bra och pedagogiskt vad det var som han undrade och varför vissa människor sitter i rullstolar. Jag blev så varm i hjärtat, både jag och Wilma, när vi hörde deras diskussion, och att mamman var så bra på att berätta.
Jag tycker att föräldrar överlag ska prata med sina barn om att alla människor här i världen är olika och att det inte är något konstigt med det, alla är precis lika mycket värda oavsett om man sitter i rullstol, går lite annorlunda eller går normalt. Jag tycker att barn ska lära sig i tidig ålder att det finns människor som sitter i rullstol och inte kan gå eller att det finns människor med hjälpmedel för att de ska kunna gå eller se t.ex, för då tror jag att de inte tycker att det är så konstigt om föräldrarna berättar bra och pedagogiskt för sina barn. Jag tycker att föräldrar ska prata med sina barn om det i tidig ålder, så de lär sig att inte tycka att det är konstigt eller fullt från början. Om man lär sina barn i tidig ålder att inte tycka att det är konstigt så tror jag att det leder till minskad mobbning i framtiden, i skolor, eftersom att barnen vet om att ingen här i världen är normal, alla är unika på sitt sätt. Så tror jag att det är.
Jag ska säga vad jag tycker, jag har varit mad om många blickar på stan från framför allt barn när jag åker rullstol eller går. Ibland har jag hört barn fråga sina föräldrar ”varför sitter hon i rullstol?” eller ”varför går hon så konstigt?” och oftast (inte alltid såklart) så har jag hört att föräldrarna har sagt till sitt undrande barn typ: ”bry dig inte om det, kom nu så går vi till bilen” eller så har de till och med inte svarat barnen på deras fråga. Det tycker jag inte om, hur ska barnen då få svar på sina frågor om föräldrarna inte svarar? Det skapar ju bara förutfattade meningar hos barnen.
Jag har varit med om många gånger som barn har nästan vridit nacken av sig för att de stirrat på mig, tills de försvinner bakom ett hörn. Borde inte föräldrarna märka det och säga till sina barn? Eller, ännu bättre, förklara varför hon/han just såg det hon/han såg?
Om barnen hade frågat någonting om någon, så hade jag tyckt att det allra bästa hade varit om föräldrarna sa ”gå fram och fråga människan själv?” Det kallar jag ännu bättre pedagogiskt sätt, så att barnet förhoppningsvis får svaret från den personen som hon/han undrade något över. Så behöver inte föräldrarna spekulera heller.
I värsta fall kanske barnen går och undrar för sig själva, oroa sig eller är rädda om inte föräldrarna berättar.
Vad tycker ni om sådana situationer som jag har tagit upp i detta inlägget?
