Idag slutar jag på Erikshjälpen, det känns så konstigt! Det är med blandade känslor som jag kommer att åka för sista gången som anställd till jobbet idag. Ni vet att jag har varit lite trött på själva arbetet ett tag och känt att jag har behövt mer utmaning och variation, så på såsätt känner jag mig mycket redo att gå vidare nu, och det är med spänning som jag blickar framåt.
Jag började i juni 2022 på Erikshjälpen, bara några veckor efter studenten, så jag har jobbat där sen jag tog studenten och det känns lite sjukt när man tänker på det så. Men jag är så otroligt glad och tacksam över att jag faktiskt fick ett jobb direkt efter studenten, jag viste ju redan att jag skulle börja där innan jag tog studenten till och med, för jag vet att det inte är så vanligt att man får ett jobb direkt efter studenten.
Jag arbetstränade där i tre månader, från juni-oktober, lite mer än tre månader, och sen i oktober fick jag min allra första anställning i livet, och jag minns hur lycklig jag var, hur vuxen jag kände mig. Det var bara från ena dagen till den andra, det var stort att ena dagen gå till jobbet som arbetstränare och sen nästa dag som anställd. Även om det inte blev någon skillnad på själva arbetet, det blev ingen skillnad alls förutom att jag fick börja att stämpla in och ut mig, men det var just den där känslan att gå till jobbet som anställd men också att få börja stämpla ut och in, det var också en häftig känsla. :-)
Första anställningen är ändå lite speciell.
Men det jag kommer att sakna med jobbet mest är ju mina fantastiska underbara kollegor! Oj vad jag kommer att sakna de, de har verkligen gjort mina jobbdagar så mycket roligare och om jag har varit nere eller trött så har de alltid piggat upp mig med sina skämt och garv. Alltså jag älskar dessa garv alltså! :D Det är väldigt högt i tak på jobbet, vilket jag har älskat. Det har alltid varit sån go stämning och en sammanhållning och på det senaste har vi verkligen blivit som en liten jobbfamilj, och det är så himla fint tycker jag, det är det som jag kommer att sakna så mycket. Det är liksom inte bara jobb utan det är det där sociala som får en att orka gå till jobbet när dagarna känns trötta och gråa.
Jag har fått många nya vänner, men en kollega som verkligen har blivit min vän nu, Helen som var hos mig för några helger sedan och tvättade Elof om ni läste det inlägget. Vi har sagt att vi ska hänga mycket hos mig och henne också för den delen nu när jag slutar och det gör mig så himla glad när hon säger så, så det ska vi göra, det ser jag fram emot! :-)
Ni vet ju att jag pratar mycket om min CP-bubbla, och när jag skulle börja på Erikshjälpen så behövde jag kliva ur den där varma trygga CP-bubblan och jag kom ihåg att det var spännande men också lite jobbigt för man vet aldrig hur man kommer bli bemött. Jag kom ihåg att i början var jag mest för mig själv och kände inte någon direkt conection med nån och det är väl så för de flesta när man börjar på en ny arbetsplats. Men för mig blir det ju lite extra. Men på Erikshjälpen jobbar många med olika utmaningar om man säger så så de vet hur det är att vara annorlunda, men ändå så var det jobbigt.
Men ju mer tiden gick började folk att prata med mig och jag började prata med de och jag började får en relation till några av mina arbetskompisar och jag kände en samhörighet vilket jag blev så glad över. Från allra första början var det bara en person egentligen som jag bara pratade med och vi kom verkligen så bra överens och hade så roligt ihop men ju mer tiden gick desto mer människor lärde jag känna. Speciellt när jag började äta lunch på jobbet, för det gjorde jag inte från början då jag jobbade 8-12. När jag började äta lunch på jobbet kände jag att alla släppte in mig och lärde känna mig och det var så underbart. Och nu som sagt så är vi ett litet härligt gäng som känner varandra och som har blivit som min lilla jobbfamilj, vilket är underbart. Och jag blir accepterad precis som den jag är vilket gör mig varm i hjärtat och framför allt så känner jag att jag kan vara mig själv utan att någon dömer eller tittar snett. Om jag gör något som är lite ”konstigt” eller som har med min CP-skada att göra så garvar vi bara, och det är så härligt, de garvar med mig liksom! :D
Ja, det kommer att kännas väldigt konstigt att inte spendera mina dagar på Erikshjälpen när jag har varit där i ett år och tre månader, speciellt att inte träffa mina kollegor varje dag.
I helgen ska jag dessutom iväg så då kommer det att kännas konstigt när jag kommer hem på söndag att jag inte ska till jobbet på måndag.
Men framför allt så kommer det att kännas konstigt att åka därifrån idag, som vanligt klockan 14 liksom men att jag aldrig mer kommer att göra det igen, iallafall inte som anställd. Jag kommer nog inte att fatta det när jag sitter där i taxin i eftermiddag som vanligt.
Ikväll ska jag fira att jag har klarat av min allra första anställning i livet!
