När mina brorsor skulle föddas så var jag jätteorolig att något skulle gå fel och att de skulle få komplikationer vid födseln och att det skulle leda till något handikapp. Jag var extra orolig när Elliot skulle föddas eftersom att han skulle bli min första bror och att vi har samma mamma. Det var en jobbig väntan den kvällen som han föddes innan man hörde att allt hade gått bra och alla mådde bea, då kunde jag andas ut. Jag var och hälsade på Elliot några dagar senare. Pappa körde mig till sjukhuset kom jag ihåg. Det var overkligt att träffa sin första lillebror för första gången och att hålla i honom och veta att han mådde bra. Även när jag träffade Lancen och Hamilton för första gången, det var också overkligt. Att inte någon av mina brorsor hade en slang genom näsan när man höll i de och att man kunde hålla de utan att några slangar var i väggen, det var en sån sön känsla för mig att de mådde bra, och inte hade några större problem.
Jag tänker även framåt, att de slipper allt sjukvård, mediciner, hjälpmedel, värk osv. Tänk va skönt. Komma in i samhället som vems som helst utan problem för hoppningsvis, att få massor av kompisar som inte undrar och så. Jag är tacksam för det! Jag hoppas att mina brorsor kan hjälpa mig senare i livet, och att jag kan hjälpa de om de behöver hjälp med något, eller bara prata och stötta.
